Vapenvilan mellan Kiev och de pro-ryska rebellerna kom inte en dag för tidigt. Södra och östra Ukraina, där rebellerna gjort uppror, står inför en humanitär katastrof.
FN beräknar antalet döda i konflikten till 3 000 – fler än antalet döda på Gaza i år. De flesta av dessa är civila. Städer och mindre orter har varit utan elektricitet och vatten i veckor. Hundratusentals har tvingats fly sina hem. Än så länge har vapenvilan i stort sett upprätthållits. Men inga av de underliggande orsakerna till konflikten är lösta. Därför skulle konflikten närsomhelst kunna blossa upp till öppna strider igen.
Den väsentliga bakgrunden till krisen i Ukraina är den breda fattigdom som kapitalismens återinförande i början av 1990-talet innebar för befolkningen i landet. Ända sedan dess har politiken i Ukraina dominerats av oligarker, klickar av kapitalister som berikade sig genom att stjäla offentlig egendom. Samma förhållanden gäller i Ryssland. Kapitalismen är återinförd i Ryssland, och Putin (en oligark) är dess företrädare. Det finns ingen anledning för socialister att, som vissa delar av vänstern, stödja en grupp av kapitalister (Putin) mot en annan (EU/USA).
Ingen av sidorna har ”vunnit”. President Porosjenko angrep de separatistiska regionerna för att behålla ett enat Ukraina. Vapenvilan har tvingat honom att acceptera att Luhansk och Donetsk får en ”särskild ställning”. Detta innebär att Kiev-regeringens rättsväsende inte har något att säga till om i dessa områden under en treårsperiod.
Befolkningen i regionerna kan nu själva utse sina poliser, åklagare och domare istället för att påtvingas Porosjenkos hantlangare och oligarker. I praktiken innebär det dock bara att oligarkerna i öst, och från Ryssland, kommer att styra i regionen istället för oligarkerna som är baserade i Kiev. Affärerna kommer troligen att göras upp på ryska.
Putins seger är att han fått till stånd en ”frusen konflikt” – en inofficiell buffertzon mellan Ryssland och västländerna. Å andra sidan utsätts Ryssland för sanktioner från väst. Landet är politiskt isolerat och på gränsen till ekonomisk recession.
Det är välkänt att ryska trupper och utrustning har använts för att understödja separatisterna. Putin har delvis kunnat utnyttja ett genuint missnöje i de södra och östra regionerna. Regeringen i Kiev försökte förbjuda ryskan som officiellt språk i en region där miljoner människor har ryska som modersmål. Detta var en provokation. De försökte dessutom att förbjuda det ryssvänliga ukrainska kommunistpartiet.
Istället för att erbjuda separatisterna autonomi så stämplade Porosjenko dem som ”terrorister” och ”somaliska pirater” och började angripa ”sitt eget” folk med artilleri, raketer och flyg. Fredsavtalet ger inget officiellt erkännande åt kraven på självständighet, eller ens autonomi. Det är därför möjligt att konflikten fortsätter, på en låg nivå, med risk för att explodera igen.
Nato har hällt bensin på lågorna. På toppmötet i Wales i september dundrade Cameron och Obama att ”Ryssland har rivit sönder regelboken med sin illegala och självutnämnda annektering av Krim, och deras trupper på ukrainsk mark hotar och underminerar en självständig stat”.
Att Nato fördömer aggression är rent hyckleri. Detta är den allians som, bland många andra brott, sjösatte en blodig ockupation av Afghanistan. På toppmötet erbjöd Natos generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen ”konkret och påtagligt” stöd till regeringen i Kiev. Rasmussen är en patologisk lögnare och ett lydigt verktyg åt USA-imperialismen. Som dansk statsminister 2003 talade han om för parlamentet att ”Irak har massförstörelsevapen. Detta är inte något vi bara tror. Vi vet”. Problemet är att det inte fanns några massförstörelsevapen i Irak.
Trots att Ukraina är ett neutralt och alliansfritt land så dök oligarken Porosjenko upp på Nato-toppmötet. Hans premiärminister Jatsenjuk kallar Ryssland en ”terroriststat” och trycker öppet på för att Ukraina ska gå med i Nato. Nato har föreslagit att en snabbinsatsstyrka ska upprättas för regionen och fortsätter obevekligen att flytta fram sina positioner österut, mot Ryssland. Putin kommer att se detta som ett hot.
Den ukrainska armén tar redan emot logistiskt stöd från väst. Enligt tidningen Financial Times har USA ”tillhandahållit matpaket, skyddsvästar och glasögon för mörkerseende för miljontals dollar. Ukrainska representanter säger att USA även tillhandahållit avgörande information vad gäller rådgivning och strategi”. I juli var David Baldwin, befälhavare för Nationalgardet i Kalifornien, i Ukraina och hade ”samråd” med lokala militära ledare.
Fascister agerar dessutom hjälptrupper åt den ukrainska armén, något som inte verkar besvära Nato-ledarna. Den s.k Azov-bataljonen, som tills nyligen stred i östra Ukraina, utgör en modern motsvarighet till de ukrainska bataljonerna inom Waffen-SS.
Samtidigt anklagas Porosjenko för att ha ”sålt ut” av nationalister i den västra delen av Ukraina. Porosjenko är typisk för de oligarker som dominerat ukrainsk politik sedan kapitalismens återinförande. Han kallas för ”chokladmiljardären” (han byggde sin förmögenhet på choklad). Det är val till Radan (parlamentet) i oktober. För att visa att han inte på något sätt är annorlunda än de andra så ställer Porosjenkos son upp i parlamentsvalet. Radan har helt riktigt kallats för ”svågerpolitikens möte”.
Nu har hans regering fått igenom en version av det frihandelsavtal med EU som var den ursprungliga orsaken till konflikten. Den förre presidenten, Janukovytj, tvingades välja mellan ett ryskt och ett europeiskt handelsavtal. Ukraina slets mellan öst och väst. Janukovytj valde Ryssland, vilket utlöste upproret på Majdan-torget i Kiev som ledde till att han störtades i februari.
I praktiken erkänner EU-ledarna att Ukraina är ett ekonomiskt problembarn. Som ett resultat av konflikten så beräknas industriproduktionen att falla med ytterligare 10 % i landet i år. Enligt handelsavtalet med EU kommer Ukraina att kunna exportera fritt till EU, medan importerna kommer att fortsätta att vara belagda med en tull. Detta kommer att gynna import från Ryssland till Ukraina under den kommande tiden.
Västimperialismen, i form av den Internationella Valutafonden IMF, har Ukraina i sina klor. I utbyte mot ett lån på 17 miljarder dollar har Jantsenjuk tvingat på landet hårda åtstramningar och deklarerat att han är beredd att bedriva ”självmordspolitik” för att genomföra dem.
Ukrainas plågor verkar aldrig ta slut. Givetvis vill inte de flesta ukrainare döda varandra. På båda sidor i konflikten har människor motsatt sig inkallelse till strid. Många arbetare inser att det inte är i deras intressen att stödja någon av de olika grupperna av oligarker som nu ligger i väpnad konflikt med varandra. Gruvarbetarna i Kryvyj Rih har till exempel offentligt tagit avstånd från ”inter-etniska konfrontationer som göder ett hysteriskt ömsesidigt hat mellan arbetare av olika nationaliteter”.
Detta är de glimtar av hopp som socialister måste bygga på i denna situation av stridslystet positionerande från Putin och Nato – medan det ukrainska folket lider. Det är bara en enad arbetarrörelse som har kraften att ta tillbaka landets rikedomar från oligarkerna och erbjuda ukrainarna en möjlighet att fritt avgöra sin egen framtid.