Valutgången skapade inga förutsättningar för att lösa Sveriges grundläggande problem: 1. den hotande avindustrialiseringen via kapitalexport, 2. låglönekonkurrensen via EU-regler och bemanningsföretag; 3. valutgången skapade inte heller förutsättningar för ökade skatteinkomster i syfte att finansiera skola, äldreomsorg och sjukvård, 4. för ett avskaffande av arbetslösheten eller 5. för att stoppa den smyganslutning till Nato och den utrikespolitiska anpassningen till USA och EU som pågår.
Valutgången lade istället grunden för ett kortsiktigt taktikspel, politiska kriser och ett parlamentariskt kaos, till allt som riskerar att vända bort blicken från Sveriges grundläggande problem.
Varför skriver vi detta? Därför att Socialdemokraterna endast erhöll 31 procent av väljarna. Den regering som S nu har bildat tillsammans med Miljöpartiet vilar på endast 38 procent av väljarkåren och på endast 138 av riksdagens 349 mandat. För att kunna driva en långsiktig politik, så långt de ekonomiska förutsättningarna medger, måste en regering basera sig på minst 175 (över hälften) av riksdagens mandat. Det faktum att S+MP utgör en minoritetsregering innebär att den regeringsförklaring som Stefan Löfven läste upp fredagen den 3 oktober inte är den politik som den nya regeringen kommer att föra. Det Löfven läste upp är den politik som S+MP hoppas kunna föra – men sannolikt inte kommer att kunna leverera. För att ta två omstridda frågor: ingenting tyder på att planerna att erkänna en palestinsk stat skulle gå igenom i riksdagen. Detsamma gäller för det luddiga förslaget om att begränsa vinster i välfärden.
Slutet för de starka och början för de svaga
Stefan Löfvens regering är den svagaste i den moderna svenska historien. Det är möjligt att denna regering kommer att gå till historien för just detta. Tidigare regeringar har antingen haft en egen majoritet (med eller utan ett tydligt stödparti). Eller så har de, som alliansregeringen 2010-2014, legat så nära gränsen på 175 mandat (samtidigt som det andra politiska blocket har legat så pass långt ifrån), att det har fungerat ändå. Löfvens nybildade regering kan däremot komma att falla redan i december då den lägger fram sin första budget. Jimmie Åkesson har, vid fler än ett tillfälle, hotat med att fälla S+MP just vid budgetomröstningen i december. Läget är upplagt för kaos, taktiskt fulspel och kortsiktiga lösningar. Samtidigt skriker hela situationen efter att någon tar itu med de ovan nämnda grundläggande problemen rörande kapitalexport och avindustrialisering, med mera. Vi ska återkomma till detta.
Men först ska vi visa hur den sällsynta politiska stabilitet som kännetecknat Sverige efter krigsslutet 1945 nu har förbytts mot dagens kaotiska situation. Låt oss börja med hur Socialdemokraternas tidigare politiska styrka, i form av en sällsynt stor och trogen väljarkår, avspeglades i form av starka regeringar med ett pålitligt underlag i riksdagen. I alla fyra valen 1982, 1985, 1988 och 1994 erhöll S (stödda av V) fler än hälften av riksdagens 349 mandat. Men dessa val innebar sannolikt slutet på den socialdemokratiska dominansens epok. Därefter har den chockartade tillbakagången för S, på olika sätt, kommit att spegla alla regeringsbildningar med början i samband med de två mandatperioderna 1998-2002 samt 2002-2006. Men innan vi går in på dessa perioder vill vi nämna den regering som Reinfeldt bildade 2006. Den första Alliansregeringen var verkligt stark. Regeringen var stark både när det gällde dess tydliga politiska program och dess inre sammanhållning. Detta märktes i samband med den djupa ekonomiska krisen i mitten på mandatperioden. Kanske kommer den första Alliansregeringen att gå till historien som den sista politiskt och parlamentariskt starka regeringen i svensk historia. Och kanske kommer Stefan Löfvens regering att markera inledning på en ny epok i svensk historia. En epok som kännetecknas av politisk instabilitet och parlamentariskt kaos.
Kommentarer är stängda.