Vi har skrivit detta tidigare men vi måste skriva det igen. Och med allt större skärpa. Sverige befinner sig i ett tillstånd av förnedring och kaos. Detta gäller speciellt arbetarrörelsen. Stefan Löfven och Socialdemokraterna har, som alla vet, bildat regering tillsammans med MP. Detta har lett till rubriker av snart varje sort. Ministrars bröst, knarkvanor och kontakt med döda. Detta förnedrande spektakel utan slut beror inte bara på hyenor till journalister. Det beror på att regeringen inte förmår formulera vilka problem som måste lösas och därmed inte klarar av att ta initiativet i debatten. Detta tyder på en skrämmande brist på politisk förmåga.
Problemen skriker ju efter regeringens uppmärksamhet. Sverige befinner sig, som en del av EU, troligen på väg in den tredje ekonomiska nedgången på sex år (se artikel på sid 2-3). Den ekonomiska krisen riskerar a) att påskynda avvecklingen av den industri som utgör grunden för välfärden, b) att framtvinga en än högre takt i utslagningen av arbetare som jobbar efter svenska kollektivavtal, c) att framtvinga nya åtstramningspaket som utarmar ersättningen vid arbetslöshet, sjukdom och pensionering, d) som minskar de skatteinkomster som krävs för att finansiera utbildning, sjukvård och äldreomsorg, e) som leder till en ännu högre arbetslöshet – speciellt bland ungdomen. Ska det mot denna bakgrund vara så svårt för en regering att erövra problemformuleringsinitiativet i debatten? Ja, uppenbarligen för denna regering bestående av S+MP.
I den värsta av båda världar
Socialdemokraterna har, genom sitt samarbete med MP, avsvurit sig möjligheten att ställa de viktiga frågorna på dagordningen. Löfven och S befinner sig i den värsta av båda världar. Samarbetet med MP, och med V, har inte gett dem den nödvändiga majoritet på 175 mandat som krävs för att kunna förankra sin politik i riksdagen. Samtidigt har samarbetet med MP inneburit att S avsvurit sig möjligheten att själva ställa de viktiga frågorna på dagordningen – de frågor vi beskrev här intill.
Eftersom den sittande regeringen saknar det tillräckliga stödet både bland väljarna och i riksdagen tvingas S+MP att förlita sig på välviljan från det högerextrema rasistpartiet SD för att få igenom sitt budgetförslag. Detta måste vara den mest förnedrande politiska situation som socialdemokratin har befunnit sig i, i modern svensk historia. Eller kanske någonsin. Det råder ett förödmjukelsens kaos inom svensk politik.
Löfvens regering faller i december?
Den 3 december ska riksdagen rösta om budgetens ramar. Detta enligt Aftonbladet. SD har gång på gång hotat med att fälla budgeten från S+MP. Det är nämligen SD som avgör vilken budgetförslag som får majoritet. Förslaget från S+MP. Eller Alliansens förslag.
Om SD fäller Löfvens förslag blir det regeringskris. I detta läge kommer S+MP att tvingas avgå. En regering kan inte sitta kvar om den inte får igenom sin budget. Sedan kommer vi till frågan om nyval. Det är inte nödvändigt med nyval – även om det vore ett alternativ. Låt oss återkomma till detta. Stöder SD budgetförslaget från Alliansen kan moderaternas Anna Kinberg Batra få uppdraget att bilda regering på basis av den sittande majoriteten i riksdagen. Hon skulle ju, till skillnad från Stefan Löfven, då kunna basera en regering på att deras budget går igenom i riksdagen.
Nyval enda räddningen för S
En sådan utveckling vore dock en katastrof för Socialdemokraterna. SIFO har gjort en mätning från början till mitten av oktober där frågan var: ”vilket parti skulle du rösta på om det var val idag”. I denna mätning gick S bakåt med hela 4,4 procentenheter. Detta betyder att partiet förlorat nästan var sjunde väljare sedan valet i september och nu endast är drygt 2 procentenheter större än Moderaterna. Om vi till detta skulle lägga den förnedring som det skulle innebära att, utan strid, bli utmanövrerade av Alliansen och SD i riksdagen skulle troligen S falla ännu mer i opinionen. Men inte nog med detta. En sådan utveckling skulle riskera att en ny intern strid bröt ut inom S. Och detta skulle riskera att sänka partiet ännu mer i opinionen.
Mycket tyder på en ny djup kris för S
Det enda raka för S, om deras och MP:s budgetalternativ faller, vore att utlysa ett nyval där S gick till val på att lösa de grundläggande frågor som vi reste i början av denna artikel. Men detta kräver att S agerar som ett riktigt arbetarparti. Och hittills finns det ingenting som tyder på att den nya partiledningen inom S skulle vara kapabel att agera som ett arbetarparti. Men inget går att veta riktigt säkert. I slutänden kanske S+MP räddas av att SD får kalla fötter och inte vågar fälla regeringen. Detta skulle emellertid inte ”lösa krisen” för S+MP. Eller för Löfven. Det skulle endast köpa lite tid före nästa viktiga omröstning i riksdagen. Det är inte sannolikt att Löfven sitter kvar som statsminister hela mandatperioden ut. Det är troligare att han faller i någon viktig omröstning under mandatperioden. Det är också troligt att den yttersta högern inom S redan idag sitter och slipar knivarna inför denna stund. Detta i akt och mening att kapa banden till facket och omvandla S till ett helt igenom borgerligt parti. Om detta lyckas återstår att se.
Facken måste omvandlas till kamporgan
En sak är dock säker: det behövs kamp. Arbetare och fackligt aktiva måste förbereda sig på regeringskris och även nyval. Den partipolitiska och parlamentariska vägen kan inte tjäna arbetarnas syfte i detta läge. Detta står bara alltför klart. Vi måste därför vända blickarna mot fackföreningarna. Och tillsammans med andra sträva efter att omvandla facken till verkliga redskap för medlemmarnas intressen.