Alliansen kan besegras i nyvalet i mars nästa år. Men detta kräver att Socialdemokraterna, och Arbetarrörelsens övriga politiska delar som Vänsterpartiet och Arbetarpartiet, driver en politik som medvetet syftar till att återvinna de jobbare som under de senaste riksdagsvalen röstat på Moderaterna eller Sverigedemokraterna. Detta efter att dessa jobbare brutit upp från S – ett uppbrott som inleddes efter valet 1994.
För det är jobbarnas röster som har strömmat till SD i de senaste två valen då partiet gjort den nästan osannolika ökningen från 2,9 procent av väljarkåren till 12,9. De jobbare som röstade på SD i valen 2010 och 2014 utgör inte en ”naturlig” del av de traditionella borgerliga väljare som brukar rösta på de partier som återfinns i Alliansen. Traditionellt utgör de jobbare som röstat på SD under de senaste riksdagsvalen främst en del av Socialdemokraternas väljarunderlag. Dessa jobbare kan därför återvinnas, över den politiska blockgränsen, vilket skulle leda till att Alliansen besegras och att SD krymper.
Men detta kräver en politik som slår vakt om arbetarnas intressen. Ett första problem är att gruppen kring Mona Sahlin och Thomas Bodström inte vill att S ska driva en arbetarvänlig politik. De vill omvandla S, från ett arbetarparti som driver högerpolitik, till ett renodlat borgerligt parti. Deras metod är att kapa banden med fackföreningarna. Ett annat problem är att det inte går att driva en arbetarvänlig politik tillsammans med Miljöpartiet. Men innan vi utvecklar dessa påståenden ska vi titta på hur det gick till när S omvandlades från ett parti på 45 procent till ett parti på drygt 30.
Uppbrottet från S och rörelserna mot SD
Uppbrottet åstadkoms av Göran Perssons väldiga nedskärningar efter valet 1994. Persson genomförde västvärldens mest brutala åtstramningsprogram på 126 miljarder. Vänsterpartiet under Schyman röstade för 114 av dessa miljarder. Det var dessa åtstramningar som orsakade uppbrottet från (S). Jobbarna som bröt upp röstade först på (V) men insåg snabbt att detta parti bidrog till nedskärningarna. Därmed startade en andra och djupare rörelse – över blockgränsen. Sexton år senare, i valet 2010, hade S förlorat var tredje väljare sedan 1994. Partiet hade krympt från 45 procent till cirka 30 procent. Den största vinnaren i detta val var M.
Den tredje rörelsen skedde nu i september. Alliansen förlorade var femte väljare och flest förlorade M som tappade nära sju procentenheter – precis vad SD vann. Detta innebar att SD blev näst störst inom LO. Vår slutsats är att de arbetargrupper som brutit upp från S ”bara” mellanlandat hos M. De jobbare som röstat på SD som kan vinnas åter, över den politiska blockgränsen. Och detta är vad som krävs för att besegra Alliansen. Och krympa SD.
Ingen arbetarpolitik ihop med MP
För ett år sedan presenterade S och LO tio ordningsregler för arbetsmarknaden. De som arbetade i Sverige skulle ha svenska villkor. Bland reglerna ingick att riva upp Lavallagen. Lagens innebörd är att facken endast får strida för minimilöner när det gäller löntagare från andra länder. Dessa tio ordningsregler för sjyssta villkor kunde ha dragit de arbetare som, i massor, bröt upp från M i valet 2014 tillbaka till Socialdemokraterna. Men så skedde inte.
Skälet var att S knappt drev behovet av att införa de tio ordningsreglerna i valet 2014. Skälet är att MP inte stödde de tio ordningsreglerna. Enligt SvD (28/8-14) lyckades Miljöpartiet få LO och S att överge ett av de viktigaste kraven i programmet: det om att arbetskraftsinvandringen ska ta ”hänsyn till utvecklingen på arbetsmarknaden”. Detta krav hade tolkats som att S och LO ville ha en form av reglering.
Detsamma gäller kravet att fackföreningarna skulle återfå det tunga inflytande de hade över den utomeuropeiska arbetskraftsinvandringen fram till 2008. Inte heller detta krav drev S i höstens valrörelse. I båda fallen berodde det på samarbetet med Miljöpartiet. Det var nämligen MP som, tillsammans med Alliansen, avskaffade fackets inflytande över arbetskraftsinvandringen 2008.
Till detta kan läggas att Miljöpartiets dubbelspel i frågan om den fria invandringen. MP är det parti som påstår sig strävar efter en totalt fri invandring. Samtidigt vet MP-toppen att en fri invandring är en omöjlighet för ett medlemsland i EU (och MP stöder det svenska medlemskapet i EU). Här ligger MP:s dubbelspel. Men MP har lyckats få många politiskt naiva människor att tro att partiet verkligen står för fri invandring – vilket är lögn. Och skälet till att MP ljuger är att kravet på en totalt fri invandring är en orimlighet. Men det värsta är att detta dubbelspel drabbar nuvarande regeringskollegan Socialdemokraterna. Mer skulle kunna sägas om MP:s industri- och tillväxtfientliga politik, men dessa exempel är tillräckliga.
Socialdemokraterna betalade ett fruktansvärt högt pris för sitt samarbete med MP i höstens val. S tvingades avstå från varje chans att vinna de nästan 7 procent, av hela väljarkåren, som bröt upp från Moderaterna. Dessa arbetare kunde i stor utsträckning ha återvunnits av Socialdemokraterna. Men p g a partiets samarbetet med MP gick de arbetarväljare som mellanlandat hos M istället raka vägen till Sverigedemokraterna. Detta drabbade inte bara S. Det drabbade hela samhället.
Arbetarpartier för en arbetarpolitik
Inför valet i mars 2015 måste frågan om de tio ordningsreglerna åter ställas i centrum. Kampen för att facket ska återfå sitt tunga inflytande över den utomeuropeiska arbetskraftsinvandringen måste återupptas. Arbetarrörelsen måste distansera sig från MP:s dubbelspel vad gäller fri invandring.
Arbetarpartiet, den socialistiska delen av Arbetarrörelsen, driver kravet på fackligt kontroll inte bara över arbetskraftsinvandringen utan även över kapitalrörelserna. Facken måste ta kontroll över vinsternas fördelningen mellan utdelningar och investeringar. Välståndet i Sverige bygger på en stark industri. Därför måste kapitalexporten stoppas annars avindustrialiseras Sverige. Det som krävs är istället väldiga investeringar för en långsiktig och planmässig omställningar till en grön industriell produktion. På så sätt kan jobben räddas, skatteinkomsterna öka vilket stärker satsningarna på skola, sjukvård och äldreomsorg.
Orättvisorna mellan samhällsklasserna har ökat under årtionden. Detta inom skola och sjukvård genom arbetslöshet och löner. Lönens andel av BNP har inte varit så liten på hundra år. Valrörelsen måste leda till ett trendbrott. Den nödvändiga kontrollen över kapitalrörelserna innebär att bankernas verksamhet måste ställas under demokratisk kontroll vilket kräver ett samhälleligt ägande. Detsamma gäller för olika nyckelindustrier.
Återigen: Det är bland jobbarna som röstat på SD i de senaste riksdagsvalen de väljargrupper återfinns som kan vinnas tillbaka till arbetarpartierna och därmed också över den politiska blockgränsen. De kanske viktigaste kravet på kort sikt, inför valet i mars, är att svenska avtal ska gälla alla som jobbar i Sverige. Såväl stora som små arbetarpartier måste ta strid för de tio ordningsreglerna. Dessutom måste facken återfå rätten som gick förlorad 2008 och som innebar att kunna säga nej till utomeuropeisk arbetskraftsinvandring vid hög arbetslöshet i Sverige.
Arbetarpartiet driver dessutom kravet på en ny folkomröstning – för eller emot ett svensk medlemskap i EU. Detta kommer att ta tid. Och det krävs omedelbara åtgärder mot bemanningsföretag som pressar arbetskraft från bland annat Östeuropa att arbeta för en bråkdel av de löner som ska gälla enligt svenska avtal. Det är oacceptabelt att vissa arbetar under närmast slavliknande förhållanden medan de som jobbar efter svenska avtal och lagar kastas ut i arbetslöshet.
Förutom en facklig kontroll över arbetskraftsinvandringen måste det därför till gränsöverskridande kollektivavtal. Sådana skulle innebära att löntagare stöttade varandra i kampen för högre löner och bättre arbetsvillkor istället för att bjuda under varandra