Vänsterpartiet Syriza gick segrande ur det grekiska nyvalet den 25 januari. I och med detta har dammen brustit och flodvågen av ilska mot åtstramningarna har brutit sig igenom. Inte bara i Grekland utan även i andra länder där arbetare och arbetslösa lider under åtstramningspolitiken. Valet i Grekland skulle kunna utgöra en vändpunkt i hela Europa.
Den nya Syriza-ledda regeringen i Grekland har agerat snabbt. Under sina första veckor vid makten har regeringen beslutat om en rad åtgärder. Vissa är redan påbörjade – andra är tänka att genomföras:
■ att återinföra en minimilön på 751 euro i månaden (ca 7 500 kr),
■ att lägga en rad tidigare beslutade privatiseringar av offentliga verksamheter på is,
■ att avskaffa avgifterna för sjukhusbesök och recept på mediciner,
■ att återställa kollektivavtalen till sin tidigare form och avskaffa det nuvarande systemet där de nationella avtalen utgör lönetak istället för -golv,
■ att återanställa avskedade offentliganställda,
■ att ge jobben tillbaka till de städerskor som avskedades av den tidigare högerregeringen – en strid som blivit symbolisk,
■ Slutligen har regeringen även lovat att omförhandla de enorma skulder som tynger ned det grekiska folket.
Alla dessa reformer måste genomföras i strid med den grekiska borgerligheten. Syriza har lovat att beskatta de rika och ta strid mot skatteflykten. Skattefusk och korruption är omfattande bland de rikaste i Grekland. Enorma summor pengar försvinner ut i tomma intet. De eliter som styrt landet sedan det moderna Grekland såg dagens ljus i slutet av Andra Världskriget ser statskassan som en aldrig sinande källa för sitt eget berikande. Överheten mutar rutinmässigt tjänstemän för att vinna offentliga upphandlingar och på så sätt skaffa luckrativa kontrakt till egna företag. Den grekiska staten är korrumperad. Om Syriza ska kunna tillgodose befolkningens desperata behov av höjd levnadsstandard måste regeringen bland annat stoppa korruptionen. Syriza måste även kanalisera den entusiasm och det masstöd som visades för partiets politik i valet till en verklig rörelse som kan besegra det grekiska etablissemanget.
Syrizas motståndare kommer nu att trappa upp sina aktiviteter. Detta kommer att reser frågan: ”vem styr egentligen Grekland?” Är det Syrizas parlamentsgrupp. Eller är det den grekiska borgerligheten med alla sina förgreningar inom politik, bank- och industrivärld, polis och militär? Ska Syriza kunna styra landet måste partiet organisera sitt folkliga stöd. Bara ett organiserat stöd – med fästen på arbetsplatser, i fackföreningar och bostadsområdet – kan utmana och besegra den grekiska borgerligheten. Men också de imperialistiska makter under vars skuldbörda landet mals sönder. För att klara detta kan inte Syriza begränsa sina aktiviteter till parlamentet. Precis som borgerligheten måste även Syriza försöka stärka sina ställningar inom hela samhället. Det är här uppbygget av en organiserad massrörelse kommer in. Och denna rörelse måste börja byggas nu, medan Syriza har ett överväldigande stöd, runt om i hela Grekland.
Staten är Syrizas fiende. Den är skapad av den grekiska borgerligheten. Denna borgerlighet är en obeveklig fiende till Syriza – och till ambitionerna hos alla de miljoner löntagare och arbetslösa, ungdomar och pensionärer – som idag sätter sin tilltro till detta parti. Staten, som utgör borgerlighetens redskap, har en enorm makt att sabotera för den nyvalda regeringen. Kapitalägarna har börjat flytta sitt kapital utomlands. Borgerligheten driver upp räntorna på de lån som den grekiska regeringen tvingas betala till långivarna. Allt detta syftar till att försvaga ekonomin och kan på sikt göra underminera Syrizas möjligheter att tillgodose befolkningens behov – vilket kan resultera i att entusiasmen för den nya regeringen avtar.
De grekiska generalerna ledde faktiskt en kupp mot en vänsterorienterad regering år 1967. Den brutala militärjunta som tog makten styrde landet med järnhand i sju år. Militären finns kvar. Dessutom finns idag även en öppet fascistisk rörelse, Gyllene Gryning, som utgör ett ytterligare redskap för de mest reaktionära delarna av borgerligheten. I dagsläget, när vänstervindarna dominerar, ligger dessa grupper lågt. Inte desto mindre så utgör militären, Gyllene Gryning, tillsammans med minnet av kuppen 1967, en varning inför framtiden.
Syriza beskriver sig självt som en socialistisk rörelse. Men i dagsläget regerar de inom ramarna för en kapitalistisk ekonomi. Det tål att upprepas: borgerligheten kommer att göra allt de kan för att förhindra att Syrizas politik blir framgångsrik. Och så länge de behåller den ekonomiska makten kommer de att kunna lyckas.
Entusiasmen var enorm även när Salvador Allende valdes till president i Chile 1970. Men Allende mobiliserade aldrig den stora massan av de arbetande i Chile – för att ta över kontrollen av de stora företag som dominerade ekonomin – i syfte att ta konkreta steg mot socialism. Alliende försökte heller inte ta kontroll över landets väpnade styrkor. Detta gav borgerligheten och USA en chans att underminera Chiles ekonomi. Resultatet blev att entusiasmen för Allendes regering avtog. Detta förberedde marken för den blodiga militärkupp som iscensattes 1973 (i vilken den demokratiskt valde Alliende dödades). Idag finns det inget omedelbart hot om en militärkupp i Grekland. Men Allendes och den chilenska arbetarklassens öde 1973, liksom händelserna i Grekland självt 1967, utgör allvarliga varningar inför framtiden. Partiet måste dra lärdomar av historien. En lärdom är att partiet inte kommer att få hur lång tid som helst på sig när det gäller att verkligen ta kontrollen, och kunna styra Grekland.
Kommentarer är stängda.