Konfrontationen hägrar i Grekland

I vår senaste rapport om situationen i Grekland beskrev vi hur vänsterpartiet Syrizas regering satt i förhandlingar – öga mot öga – med den hatade Trojkan (EU-kommissionen, Europeiska Centralbanken ECB samt Internationella Valutafonden IMF). Trojkan har under fem års tid påtvingat den grekiska befolkningen fruktansvärda åtstramningar. Det var tyvärr Syriza som blinkade först i förhandlingarna.

I slutet av februari gav Syriza med sig. Trojkan hade varit fullständigt hänsynslös i förhandlingarna. De hotade att stoppa nödlånen till de konkursmässiga grekiska bankerna. Detta hade inneburit att den nya Syriza-ledda regeringen, bara några veckor senare, inte hade kunnat betala ut lönerna till de offentliganställda.

När Syriza gick in i förhandlingarna var de som en frisk fläkt, inte bara för den grekiska arbetarklassen utan för alla som tyngts ned av åtstramningar runt om i Europa. Äntligen fanns det en regering som var beredd att utmana den borgerliga åtstramningspolitiken. De krävde att Trojkan skulle lämna landet i fred och att Greklands enorma utlandsskulder, som använts för att krossa levnadsstandarden för grekiska arbetare, skulle skrivas av. Helt eller delvis. Då skulle premiärminister Tsipras regering kunna stoppa privatiseringarna, höja minimilönen, återanställa avskedade offentliganställda, avskaffa avgifterna för sjukhusbesök och mediciner, återställa kollektivavtalen (så att de utgör ett ”golv” istället för lönetak), få ett slut på utmätningarna av bostäder, med mera. Kort och gott: att vrida tillbaka de kontrareformer som Trojkan tvingat på grekerna för att betala av den grekiska statsskulden. Detta hade varit en strimma av hopp för arbetare och arbetslösa runt om i Europa.

EU-etablissemangets svar lät inte vänta på sig. Trojkan gjorde klart att det inte fanns något inomkapitalistiskt, reformistiskt, alternativ för Grekland. Kapitalismen i Trojkans regi skulle innebära en ändlös misär för den grekiska arbetarklassen. Detta trots att, som miljardären George Soros påpekat, ”alla vet att (Grekland) aldrig kommer kunna betala av sina skulder”. Skulderna kommer att användas för att trycka ned Grekland i all evighet.

Trojkan har krävt att Syriza ska backa helt och hållet från sitt program. De kräver att privatiseringarna ska fortsätta och menar att det inte finns något utrymme att höja minimilönerna eller att förbättra välfärdssystemen som de allra fattigaste grekerna är i desperat behov av. Planen är att förnedra Syriza genom att tvinga dem att genomföra åtstramningar – tvärt emot sina entusiasmerande vallöften.

Vad hade Tsipras kunnat göra när Trojkan drog åt tumskruvarna och deadlinen i februari kröp allt närmre? Det första de borde ha gjort är att kalla till ett akut möte med det grekiska parlamentet och försökt mobilisera befolkningen bakom sitt motstånd mot åtstramningarna. Under helgen, när bankerna var stängda, hade de kunnat införa kapitalkontroller för att förhindra rika greker att föra ut sina pengar ur landet. Under samma helg borde de dessutom ha nationaliserat bankerna, deklarerat att de inte tänker betala tillbaka skulderna och börjat förbereda sig för konfrontationen med både den grekiska och den internationella borgerligheten.

Detta skulle inte kunna åstadkommas enbart genom några dekret i parlamentet. För att denna typ av åtgärder ska bli bestående krävs att de har en massrörelse bakom sig. De rika i Grekland betalar inte sina skatter. Detta är en politisk handling som syftar till att underminera vänsterregeringen – genom att försvaga statskassan. Regeringen borde ha mobiliserat de anställda som jobbar för dessa grekiska kapitalister och sabotörer i syfte att ta reda på hur de undviker att betala skatt. Och sedan tvinga dem att börja betala. Samtidigt borde de riktat sig till de bankanställda för att få hjälp, dels för att stoppa utflödet av kapital ur landet, dels för att någon måste driva de samhällsägda bankerna. Och vilka är bättre lämpade än de bankanställda?

Syriza kan givetvis inte påtvinga de grekiska arbetarna och bönderna en sådan strid. De måste förbereda folk för striden i förväg och förklara vad som kan komma att kräva. Mot bakgrund av den enorma entusiasm som Syrizas valseger inneburit så hade miljontals greker lyssnat.

Tsipras kommer att förklara sitt agerande med att han köpt sig tid. Men det finns en överhängande risk att de grekiska arbetarna bli besvikna, eftersom de märker att ingenting förändrats. Den enorma entusiasm som Syriza väckt kan börja falna.

De grekiska arbetarnas kamp är vår
Ännu är inte allt förlorat. Den grekiska vänstern måste börja förbereda massorna för den oundvikliga konfrontationen med Trojkan. De måste bygga upp en rörelse bakom den nya regeringen och dess program – och de måste börja göra detta nu.

Det måste också sägas att det avtal som Tsipras slutit – denna ”livlina” – inte innebär några nya pengar för Grekland. Pengarna förs bara över från ett finansinstitut i norra Europa till ett annat. Livlinan liknar mer en hängsnara som håller den grekiska regeringen i luften.

Om fyra månader ska avtalen med Trojkan förhandlas på nytt. Syriza måste ha klart för sig att de inte har någonting att tjäna på en ny förhandling utifrån en svagare position. Partiet måste inse – och sedan göra klart för den grekiska arbetarklassen – att kompromissernas tid nu är förbi. Antingen rör sig Grekland framåt, bort från åtstramningspolitiken, eller så kommer landet oundvikligen att sjunka tillbaka in i en situation av låneslaveri.

Om fyra månader, eller tidigare, kommer situationen återigen att ställas på sin spets. Återigen kommer de grekiska arbetarna att ställas inför behovet att agera för att stoppa kapitalflykten, nationalisera bankerna och påbörja rörelsen mot en planerad ekonomi – som syftar till att utrota fattigdom och åtstramningar i Grekland.

De grekiska arbetarna kan inte göra detta själva. De behöver och förtjänar stödet från hela den europeiska arbetarklassen och alla som kämpar mot åtstramningarna. Deras kamp är vår kamp.

Läs även:

• Faktarutor om Grekland