Kultur

Livet som dansbandssångare 1985-1996

PRESSBILD
Gunnar Frohm
Publicerad i
#83
Lästid 5 min

MUSIK Jag har varit intresserad av musik hela mitt liv. Minns att Gunnar Viklund och Sven-Ingvars var bland mina första favoriter var när jag var i 10-årsåldern. Jag lärde mig texterna väldigt lätt och minns dom än i dag. När jag var i tonåren bildade jag och fem andra ett s.k källarband som vi kallade Nhaal-Thaa. Vi spelade oftast på ungdomsgården i Vännäs. Vi spelade ihop i fem år.

1980 flyttade jag till Umeå. I mitten på 80-talet skrev jag ett slags kontaktannons till Västerbottens-Kuriren, med rubriken ”sångare önskar bilda ett dansband”. Det dröjde inte länge förrän jag fick ett samtal. Det var från en trummis som hade haft ett dansband på 70-talet och som nu ville starta på nytt. Jag, trummisen och en bror till honom på gitarr träffades i en lokal på Västerslätt och testade lite. Vi kände direkt att kemin var rätt och så var dansbandet Contikers bildat. Det var samma namn som bandet hade använt när de körde på 70-talet. Så småningom tillkom en basist och keyboardist. Lokalen på Västerslätt blev permanent replokal i 4-5 år framåt. Sedan flyttade vi till trummisens garage på Teg. Inte så stort, men det räckte till för oss.

Vi övade två gånger i veckan och fick snart ihop en samling låtar som räckte för en danskväll. Det var dansbandsmusik men även låtar av Beatles, Creedence Clearwater Revival samt låtar som var populära i mitten på 80- talet. Våra första spelningar fick vi genom att kolla runt och se om någon var intresserad. Efter ett par år ordnade vi en artistbokare med säte i Vindeln som förmedlade spelningar till oss.

Premiärspelningen var på en byafest i Stöcke. Premiären var väldigt nervös. Men vi fick klart godkänt av arrangören och deltagarna. Vi snittade ungefär två spelningar i månaden och varje spelning inbringade cirka 450 kr per bandmedlem. Det var ju lite si och så med hur betalningen gick till, men jag förmodar att det är preskriberat numera… Vi  bokade alltid ett större släp inför spelningar. Efter ett par år fixade vi en Ford Transit som vi reste runt med. Till största delen var våra spelningar på byafester, bröllop, föreningsfester och disputationer. Men vi hade också ett par spelningar på riktiga dansställen typ Hotell Lappland. Vid ett tillfälle fick vi faktiskt tre spelningar på nämnda Hotell under samma vecka. Det var väl det närmaste vi kom de etablerade dansbanden som har detta som heltidsyrke.

Eftersom alla i bandet jobbade heltid beslöt vi tidigt att två spelningar i månaden var en lämplig nivå för oss. Förutsättningen var förstås att vi visste någon vecka i förväg när nästa spelning var så att det inte krockade med arbetstiderna.

Många fnyser åt det här med dansband. Men jag tycker att det absolut finns ett behov av detta ”fenomen” i samhället. Jag märkte det särskilt under de elva år jag spelade med bandet. Det var en väldig blandning på spelningarna, med alltifrån sju-åttaåringar till pensionärer. Både arbetare och en och annan egenföretagare. Alla hade lika trevligt och eftersom vi hade en blandad repertoar fanns det ofta något för alla åldrar. Publikmängden kunde variera väldigt mycket, från kanske 30 personer till uppåt 150-200.

Man var med om lite speciella spelningar ibland. En gång fick vi en spelning för Hjärt- och Lungsjukas förening i Lycksele, i lappkåtan som ligger intill Hotell Lappland. Vi spelade vår repertoar som vanligt. I pausen kom en person fram och undrade lite försynt om vi inte kunde sänka tempot och spela lite lugnare musik under resten av kvällen, så att folk inte skulle tappa andan. Vi förstod vinken, så efter pausen lirade vi även de snabbare låtarna i ett något lugnare tempo…

Vissa menar att dansbandsmusiker bara står och spelar i fyra timmar och sedan får betalt. Man har hört kommentarer som om att man kan stå och tänka på något helt annat medan man spelar dansband, typ ”vad ska jag köpa till frugan när hon fyller år nästa vecka”. De menar att dansband är så simpelt att man inte behöver koncentrera sig. Men de utgår i så fall från de stora dansbanden med högre gage, egen buss, egen chaufför och som har allt serverat och uppställt när de kommer fram till spelningen.

Eftersom vi varken var Lasse Stefanz eller något annat rikskänt dansband som lever på sin musik var det var det inte alls så glamoröst. Under våra elva år hade vi spelningar både uppåt och nedåt i landet. Det kunde vara en enkel resa på 30-40 mil. Då kom vi till replokalen vid 13-14 tiden på lördagen och lastade in instrumenten. Sedan körde vi de 30-40 milen till spelningen. På plats packade vi själva upp utrustningen och testade ljudet. Efter det hade man kanske 1-2 timmar vila inför spelningen, som oftast började vid 21-tiden. Oftast spelade man fram till cirka 01.00. Efter spelningen bytte vi om till egna kläder och packade in all utrustning i bussen eller släpet. Och då var det dags att köra hem.

Det hände ofta att man under denna typ av långväga resor var hemma vid sju-åtta-tiden på söndag morgon. Så inte var det någon större timförtjänst, borträknat resekostnader och slitage på utrustningen, med några hundringar per person på dessa spelningar. De flesta dansband både då och nu består av personer som jobbar heltid och har detta med musiken som en bisyssla. Och då är det låga gage, mindre tillställningar och släpvagn med utrustningen som gäller.

Jag vill avsluta med att säga att jag inte ångrar något med denna period på elva år av mitt liv. Den sociala samvaron med bandkollegorna, kontakten med danspubliken och variationen på spelningarna är något av det mest värdefulla jag tagit med mig.

Lämna en kommentar