Förhandlingarna mellan den grekiska vänsterregeringen och dess fordringsägare i den s.k Trojkan (EU-kommissionen, Europeiska Centralbanken ECB och Internationella Valutafonden IMF) balanserar fortfarande på en knivsegg. Valet står antingen mellan att Syriza viker ned sig för Trojkan, eller att Grekland ställer in betalningarna eftersom landet saknar förmåga att betala av sitt enorma skuldberg.
De så kallade lån som Grekland får från Trojkan är ett lurendrejeri. I praktiken lånar den grekiska regeringen pengar för att kunna betala av sina skulder. En stor del av pengarna går i själva verket inte till Grekland, utan nya lån från europeiska storbanker används för att betala av på gamla skulder till andra europeiska storbanker. Dessa pengar är i princip bara och vänder i den grekiska statskassan. Faktum är att den grekiska statsbudgeten skulle gå med ett överskott om det inte vore för räntorna som måste betalas för alla lån. Regeringen får alltså in mer pengar än vad den betalar för varor och tjänster. Men då räntekostnaderna på lånen är så stora är landet fast i en ond spiral.
Det grekiska folket är i praktiken slavar under skulderna. Och skulderna har ökat snabbt. Ett mått på detta är att den grekiska statsskulden år 2009 motsvarade 120 % av BNP. Idag motsvarar statsskulden 180 % av BNP. Det finns ingen möjlighet att Grekland ska kunna betala tillbaka detta.
Syriza, som leder den vänsterregering som valdes i januari, profilerade sig som motståndare till den brutala åtstramningspolitik som har försämrat levnadsstandarden för arbetare runt om i Europa. Syrizas valseger utgjorde en strimma av hopp för socialister på hela kontinenten.
Syriza tvingades omedelbart in i en mycket ojämlik förhandling mot alla Europas ekonomiska stormakter emot sig. De har redan gått med på en del eftergifter för att försöka få till stånd en uppgörelse (som att tillåta privatiseringar som planerades av den tidigare högerregeringen att genomföras). Men Trojkan är fast besluten att helt mala ned Syriza. De är oroliga att arbetare i övriga EU ska följa Syrizas exempel. Den grekiske premiärministern Tsipras har, helt riktigt, angripit de utländska makterna för att de ”plundrar Grekland” och att deras agerande utgör ”en förnedring mot vårt folk”. Greklands BNP har fallit med 27 % och de offentliga utgifterna med en tredjedel sedan landet drabbades av recession 2009.
Det pågår en kapitalflykt från Grekland. Alla med någon form av förmögenhet tar ut pengarna ur grekiska banker och skickar dem utomlands eller stoppar dem i madrassen. De grekiska bankerna är i praktiken bankrutta. Om regeringen ställer in betalningarna kommer Syriza att tvingas införa kapitalkontroller.
Grekland kan dock inte vinna striden mot åtstramningspolitiken enbart från en parlamentarisk plattform. Syriza borde vara ute och förbereda arbetare och arbetslösa för den strid som står för dörren och som i praktiken är en uppgörelse med det kapitalistiska system som svikit de grekiska arbetarna. Det är möjligt att det inte går att förhindra att Grekland kastas ut ur eurozonen. Men ett återinförande av drachmen är på inget sätt en lösning på de problem som den grekiska befolkningen står inför.
Syriza väckte en enorm entusiasm bland grekiska löntagare då de lovade att bekämpa åtstramningarna. De är fortfarande väldigt populära. Men de måste utnyttja denna entusiasm, och sin egen popularitet, för att bygga upp en rörelse mot åtstramningarna. Om regeringen, den dag som förhandlingarna bryter samman, stannar vid att införa kapitalkontroller genom dekret i parlamentet kommer grekiska kapitalägare göra allt i sin makt för att undvika dessa. Landet skulle riskera att sjunka ned i ekonomiskt kaos. För att kapitalkontrollerna ska vara effektiva måste arbetarrörelsen sättas på fötter. Syriza kom till makten efter fem år av protester mot åtstramningar, som bland annat tog sig uttryck i form av 30 generalstrejker. Det är denna kampvilja bland grekiska löntagare, arbetslösa och ungdomar som Syriza måste mobilisera.
En sådan rörelse skulle avslöja lögnen om att ”det inte finns något alternativ” till åtstramningspolitiken. Men rörelsen skulle oundvikligen också tvingas bryta med kapitalismen. De bankanställda måste vinnas för ett övertagande av bankerna. Samhället måste även ta över de rika oligarkernas tillgångar, exempelvis inom sjöfartsbranschen (där skattesmitande är utbrett). Kort sagt: rörelsen skulle tvingas bryta med kapitalismen. Skulle den grekiska arbetarrörelsen och ta strid så skulle detta sätta ett exempel som, i ett slag, skulle kunna förändra det politiska landskapet runt om i Europa.
Viktiga datum för Grekland
Under sommaren kommer en rad viktiga datum i förhandlingarna mellan den Syriza-ledda regerinen i Grekland och Trojkan (Internationella Valutafonden IMF, EU-kommissionen och Europeiska Centralbanken ECB).
■ 22 juni. EU:s finansministrar höll ett extrainsatt möte för att diskutera den grekiska regeringens förslag till hur landet ska kunna betala av sina skulder till Trojkan. Mötet gav dock inga nämnvärda framsteg.
■ 25 juni. EU-toppmöte i Bryssel där bland annat krisen i Grekland ska diskuteras.
■ 30 juni. Denna dag ska Grekland betala tillbaka ett lån på 1,5 miljarder euro till IMF. I dagsläget finns inte dessa pengar i den grekiska statskassan, utan landet måste få ett nytt lån för att kunna betala tillbaka detta gamla lån. Det nya lånet, på 7,2 miljarder euro, behövs dessutom för att kunna betala ut löner till offentliganställda, m.m. Får inte Grekland dessa pengar är landet bankrutt.
■ 20 juli. Detta datum måste Grekland betala tillbaka 3,5 miljarder euro till ECB. Detta kommer sannolikt att leda till en ny kris.
Vi uppmanar alla våra läsare att följa med i utvecklingen i Grekland i tidningar, TV och radio under sommaren. NyA återkommer med en ny analys av läget i nästa nummer av tidningen som kommer i slutet av juli.