I detta nummer av NyA tar vi upp hur den offentliga sektorn plundras genom uppförandet av en rad jättelika kulturbyggen och s k multiarenor runt om i Sverige. Ofta går politiker i spetsen för dessa initiativ. På sina håll motiverar de lokala makthavarna dessa skrytbyggen med behovet av nya tillväxtmotorer i avindustrialiseringens Sverige. Men såvitt vi kan bedöma är det huvudsakliga resultatet av denna kostsamma politik att enorma summor av skattemedel överförs – från ”det offentliga” – till stora byggföretag och fastighetsspekulanter.
Under en tid har parollen ”nej till vinster i välfärden” varit flitigt förekommande. Parollen syftar på att privata aktörer skor sig, via skattemedel, genom att driva delar av för- och grundskola, gymnasier och äldreomsorg, mm. Vi ska belysa en annan och växande metod genom vilket det privata näringslivet också lägger beslag på inbetalade skattemedel.
Vi ska också försöka ge en delförklaring till varför den privata sektorn, ofta aggresivt, försöker ta för sig av dessa skattefinansierade välfärdssystem. Vi planerar att återkomma till dessa frågor i kommande nummer av NyA.
En industrination på tillbakagång
Det fanns en tid då Sverige var världens näst största skeppsbyggarnation. Under 50- och 60-talen stod svensk varvsindustri i genomsnitt för nära 10 procent av produktionen av världens fartygstonnage. Men Sverige kunde även annat. Här tillverkades både lastbilar som Volvo och Scania samt personbilar som Saab och Volvo. Det var mycket ovanligt att ett land med Sveriges storlek kunde tillverka fyra olika bilmodeller strax efter slutet på Andra Världskriget.
Det var ännu mindre vanligt att kunna tillverka egna flygplan, speciellt stridsplan. Detsamma gäller för kärnkraftverk. Vi kanske inte gillar kärnkraft. Men poängen är att Sverige hade det tekniska kunnandet. Det fanns också en stor textilindustri. Till detta ska naturligtvis läggas gruv- och stålindustri, skogs- och trävarutillverkning samt produktionen av turbiner och elektronik (som har med vattenkraft att göra). Med mera. Med tanke på att landet endast hade sju miljoner invånare i början på 50-talet var Sverige en verkligt stark industrination.
Ökade klassklyftor
Denna unika industriella styrka skapade en snabb tillväxt. Tillväxten – i kombination med de reformer som drevs fram av främst fackföreningarna och Socialdemokraterna – lade grunden till landets relativt höga levnadsstandard, välfärdssystemen och minskade klassklyftor. Detsamma gäller för synen på jämlikhet. Varken hög levnadsstandard, välfärdssystemen eller jämlikhet är något självklart. Detta har visat sig under de senaste 30 årens tillbakagång, bl a för tillverkningsindustrin.
Klassklyftorna har ökat – speciellt under de senaste tio åren. De med höga inkomster har fått ännu högre inkomster i en mycket snabbare takt än övriga. De rika har blivit rikare vilket har ökat klyftorna mellan kapitalägare, de med högre utbildning och arbetare med exempelvis gymnasiet bakom sig. Klassklyftorna har alltså ökat.
Väldiga investeringar krävs i jobb, bostäder och utbildning
För att vända på denna negativa samhällsutveckling krävs ett dramatiskt investeringsprogram. Först behövs det byggas uppåt en halv miljon nya bostäder under de kommande 5 – 6 åren. Om behovet av 500 000 lägenheter verkligen skulle tillgodoses innebär detta att gamla bostadsområden kommer att växa samt att helt nya områden måste skapas. Detta kräver en social infrastruktur, i form av nya för- och grundskolor, äldreboenden och vårdcentraler.
Det har samtidigt blivit dags att rusta upp en halv miljon gamla lägenheter i det s k miljonprogrammets bostadsområden (samt många slitna utemiljöer). I vissa områden behövs även en ökad satsning på att förebygga rekrytering till, och uppbyggande av, kriminella nätverk. Och drogmissbruk. Kostnaden för 600 000 nya bostäder ligger på uppåt 1 200 miljarder. Renoveringarna av en halv miljon bostäder beräknas kosta mellan 5-600 miljarder. Sedan tillkommer kostnaderna för den sociala infrastrukturen. Denna satsning är nödvändig. Den kommer att kräva en enorm kraftsamling som måste involvera hela samhället. Både den offentliga och privata sektorn. Men trots att det hölls två val ifjol diskuterades inte dessa ödesfrågor.
Stoppa kapitalexporten – återinvesteringar på hemmaplan
En annan fråga som rönte en närmast osannolikt liten uppmärksamhet under valrörelserna 2014, och som fortsätter att hamna i skuggan, handlar om den pågående avindustrialiseringen av Sverige. Vi började denna artikel med att beskriva den avgörande betydelse som industrin har haft för välståndets framväxt.
Idag pågår en väldig kapitalexport från Sverige. Kapitalexport innebär att de vinster som skapas på hemmaplan inte återinvesteras i Sverige utan exempelvis i Kina, Brasilien och USA. Under väldigt många år har svenska företag växt vad gäller produktion och antal anställda. Men inte hemma i Sverige.
Om vinsterna som skapats i Sverige hade återinvesterats i Sverige så hade investeringarna i snitt varit hela 40 procent större, varje år, under perioden 2001 till 2010. Den skillnad som detta skulle ha inneburit för landet är enorm. Men istället fortsätter kapitalexporten och därmed avindustrialiseringen. Det är närmast obegripligt att behovet av att vända på denna negativa ekonomiska trend inte utgör den allra viktigaste frågan i de politiska debatterna.
Plundring av offentliga sektorn – inte industri och bostäder
Idag saknar det s k näringslivet varje ambition att ens försöka ta itu med uppgifter som att stoppa kapitalexport och göra omfattande och långsiktiga investeringar på bostadsmarknaden. Det är därför det inte förs någon offentlig diskussion, varken om behoven att sätta stopp för kapitalexporten och ta itu med att återinvestera i den svenska industrin, eller om de enorma behoven av att bygga nya och renovera gamla bostäder. Istället ger det en högre och tryggare avkastning, och på mycket kortare tid, att omfördela skattemedel från den offentliga sektorn till de egna bygg- och fastighetsföretagen.
Snabba vinster via spekulation.
Och utnyttjande av halvkorrumperade politiker, som desperat söker nya tillväxtmotorer, är attityden hos de som idag gör de största affärerna med offentliga sektorn. Stora delar av dagens näringsliv har gett upp kampen för att hävda sig på världsmarknaden. De satsar istället på snabba klipp. Och de snabba klippen finns inte i långsiktiga investeringar i industri och bostäder. De finns däremot i produktionen av skrytbyggen – som utvecklats till en effektiv metod när det gäller att överföra skattemedel från för- och grundskola till bygg- och fastighetsföretag. Detta ska vi visa i en rad artiklar i detta nummer av NyA.
Kommentarer är stängda.