Bakgrunden till den förvärrade sociala oron i Grekland, och det pågående sönderfallet av samhällets institutioner, är den djupa ekonomiska kris (recession) som tog fart 2007. Krisen slog hårdast mot de svagaste kapitalistiska länderna. Grekland befanns plötsligt vara skuldsatt upp över öronen. Lånen hade tillhandahållits av franska och tyska banker. Dessa hade medvetet tagit stora risker genom att låna ut pengar till ett Grekland som de visste aldrig skulle kunna återbetala sina skulder.
I detta läge steg Trojkan – [EU-kommissionen, Europeiska Centralbanken (ECB) och Internationella valutafonden (IMF)] – in på scenen och räddade nämnda banker genom att överta deras ytterst osäkra fordringar på Grekland. Trojkan räddade alltså bankerna. Detsamma kan däremot inte sägas när det gäller den grekiska befolkningen. Denna påtvingades istället en svältkur.
Greklands skuldbörda kom att ökade i svindlande takt. År 2009 motsvarade statsskulden 120 procent av BNP (bruttonationalprodukten). Idag motsvarar den 170 procent av BNP efter att tidigare ha legat ännu högre. De väldiga lånen har inte syftat till att bibehålla grekernas levnadsstandard. De nya lånen har tagits för att kunna betala väldiga, och snabbt stigande, ränteutgifter som blivit följden av tidigare stora lån. Utvecklingen har inneburit att Greklands räntekostnader och skuldbördan har ökat i lavinartad takt.
Grekland utgör ett extremt exempel på vad som händer då ett land påtvingas en åtstramningspolitik för att betala av sina skulder. Sedan 2009 har BNP minskat med 25 procent. Till stor del just på grund av den påtvingade åtsramningspolitiken. Fallet i BNP har fått lika katastrofala följder för Grekland som den stora börskraschen fick för USA och Tyskland åren 1929-33.
Idag går hälften av alla unga greker arbetslösa. Sjukhus och skolor kämpar för att fungera utan medicin eller läroböcker till patienter och skolelever. Befolkningen i Grekland har dock tagit strid mot utvecklingen. Bland annat genom en rad stora generalstrejker.
Efter över 30 generalstrejker, och ett parlamentsval i januari, fick det radikala vänsterpartiet Syriza folkets förtroende att bilda regering. (De tidigare maktpartierna hade totalt misslyckats i sina försök att lösa krisen i landet.) Syriza och dess ledare Tsipras förklarade att de var fast beslutna att försöka stoppa åtstramningarna. Valsegern för Syriza innebar en strimma av hopp för stora delar av Europa och även på andra håll i världen.
För ett halvt år sedan inleddes förhandlingarna mellan Greklands nya regering och Trojkan. Målsättningen för Syrizas ledare, den nyvalde premiärministern Tsipras, var bland annat att minska Greklands enorma stadsskuld. Detta ett första steg i att stoppa fallet i den Grekiska befolkningens levnadsstandard.
Men Syriza borde ha insett att ett skuldsatt land har liten makt vid förhandlingsbordet. När förhandlingarna inleddes mellan den nya grekiska regeringen och de kapitalstarka fordringsägarna, borde Syriza ha varnat de grekiska arbetarna för att dessa förhandlingarna knappast skulle leda till några förbättringar. Istället borde Syriza ha påbörjat en mobilisering av arbetarklassen – med den uttalade målsättningen att ta strid för en dramatisk nedskrivning av den statsskuld som haft en så förlamande effekt på hela det grekiska samhället.
Förhandlingarna drog ut på tiden, månad efter månad. Greklands förhandlare ledda av premiärminister Tsipras (tillika Syrizas ledare) gjorde en rad eftergifter i förhoppningen att Trojkan skulle ge något tillbaka. Men Trojkans representanter vägrade i sten att ge något som helst i utbyte. De som hade insyn jämförde förhandlingarna med de fejkade dränkningar som USA utför på misstänkta terrorister på fängelset/basen i Guantánamo på Kuba.
Jämförelsen ger en dramatisk bild av Greklands svaga förhandlingsposition p g a underläget i finansiell styrka. Men också med vilken brutalitet som Trojkan utnyttjade sitt övertag. När den tidigare grekiske finansministern Varoufakis argumenterade för en nedskrivning av statsskulden bemöttes han med en iskall likgiltighet. Han berättade ”jag kunde lika gärna ha sjungit den svenska nationalsången”.
Iskylan berodde på att Syriza kommit att ses som den ledande oppositionen mot åtstramningspolitiken, inte bara i Grekland, utan i hela Europa. Trojkan ville släcka det hopp som Syriza hade tänt i en rad länder. Metoden var att tillfoga premiärministern Tsipras och hela den grekiska regeringen ett både förkrossande och förnedrande nederlag i samband med förhandlingarna. För Trojkan tillsammans med främst de tyska bankerna var det viktigt att statuera ett avskräckande exempel.
Vad är Trojkan?
Den Europeiska Unionen utvecklas allt mer i överstalig riktning. Den den kanske största maktkoncentrationen återfinns i den så kallade Trojkan. Trojkan utgörs av följande tre maktorgan.
■ EU-kommissionen – har ett avgörande inflytande över Unionens lagförslag.
■ Den Europeiska Centralbanken (ECB) – är en av världens viktigaste banker.
■ Internationella valutafonden (IMF) – förmedlar lån till länder, ofta med krav på omläggning av ländernas ekonomiska politik. USA har stort inflytande.
Läs mer:
- Likheterna mellan dagens Grekland och mellankrigstidens Tyskland är många och skrämmande
- Akt 2: Syriza vägrar leda revolution men behåller sitt folkliga stöd
- Akt 3: Splittringen startar kapplöpning – revolutionärer mot reaktionen
- Ett steg bakåt – två steg framåt
- I krisens skugga kryper tre Dolda sanningar fram