Som ung och ensamstående är det väldigt svårt att skapa ett riktigt liv då man oftast har begränsad ekonomi. Bor man dessutom några mil utanför Umeå så går det bort väldigt mycket tid för resande med buss eller tåg, vilket innebär svårigheter att hitta ett heltidsjobb, något som krävs för att ha råd med egen bostad. Det blir ännu svårare om man dessutom saknar körkort. Körkort krävs för många jobb, samtidigt som man inte har råd att ta körkortet utan arbete.
Över fem år tog det mig att få egen lägenhet i Umeå. Innan fick jag bo hos en oseriös privat hyresvärd i Hörnefors. Underhållet var väldigt eftersatt. Men det var inte förrän vattnet började rinna ned till grannen under mig som det hände något. Arbetet tog flera månader. Man tvingades riva upp hela golvet, ta bort allt kakel från väggarna samt avlägsna duschkabin, toalett och tvättställ. Jag tvingades duscha på jobbet och borsta tänderna samt klara toalettbesök nere i bostadshusets källare.
Till slut blev detta ohållbart. Men hyresvärden var inte villig att fixa något tillfälligt boende. Jag måste bo hos en släkting under en lång period. Samtidigt så var jag tvungen att fortsätta betala full hyra för min lägenhet – trots att den var omöjlig att bo i.
Näsblod vid återflytt. När jag sent omsider kunde flytta tillbaka till lägenheten, efter reparationerna, blev jag sjuk. Jag tvingades till akuten för akuta andningsbesvär, fick huvudvärk samt blödde näsblod. Jag var jämt utmattad, och tvingades därför vara borta från jobbet vissa dagar, vilket inte förbättrade min ekonomi. I samråd med Hyresgästför-eningen gjorde jag en anmälan för misstänkt mögel i lägenheten. Men man utredde inte ordentligt. Det hela resulterade endast i ett föreläggande för fastighetsägaren att förbättra ventilationen i lägenheten!
Slussatserna jag kan dra är följande:
Först: Det var fel att bördan hela tiden låg på mig att bevisa att jag blev sjuk av att bo i min lägenhet. Det fanns ju en historik över hur långt förfallet gått.
Sedan: Jag borde ha fått någon kompensation för att jag inte kunde utnyttja lägenheten under reparationerna trots att jag betalade full hyra hela tiden.
Slutligen: Fastighetsägare måste åläggas ett större ansvar för att deras lägenheter ska vara beboeliga. ”Min” fastighetsägare kunde ju vänta med upprustningen tills vattnet började rinna ned till grannen – vilket tvingade fram åtgärder.
Jag är inte ensam, en hel generation drabbas. Statistiska Centralbyrån kallar det för ”etableringsåldern” då 75 procent av en årskull fått jobb. För tjugo år sedan låg denna på 21 år.
Med ett jobb följer möjligheter till anständigt boende och körkort – vilket ytterligare ökar möjligheterna på bostads- och arbetsmarknaden. Valmöjligheterna blir fler med egen bil både när det gäller arbete och bostad eftersom man kan arbetspendla smidigare. Men idag ligger etableringsåldern på hela 29 år.
En dramatisk försämring har skett på två årtionden. Vi ”unga vuxna” hamnar i ett underläge, både gentemot oseriösa arbetsgivare och hyresvärdar. Vi tvingas ta det vi får. Detta bidrar till att gamla bostadsområden vansköts. Och att arbetsmiljöerna försämras även dom.
Det är inte lätt att skapa ett eget liv i dagens Sverige om man kommer från ett arbetarhem – och inte är född med silversked i mun. För mig har det trots allt gått åt rätt håll. Men vägen har varit lång, hård och orättvis. Och det finns hundratusentals som delar min situation.