Första gången jag sjöng i kör var i högstadiet på Grubbeskolan. En skola som idag är känd för musikinriktning och särskilda musikklasser. Vi hade när jag gick där en mycket inspirerande musiklärare som också var musiker i ett av Umeås lokala band. Åren gick och det dröjde ända till 30-års åldern innan jag vågade mig på att börja sjunga i kör igen.
Det var en kompis som redan gått med och tyckte att även jag skulle börja i den då nystartade Ersbodakören. Vi är nu inne på slutet av 1980-talet och Jan Sjöberg, präst på Ersboda har precis startat en profan kör frikopplad från kyrkan. Det var ett slags socialt projekt för att de som bodde på Västra Ersboda skulle träffas och lära känna varandra.
Min upplevelse när jag började var att det är roligt att sjunga i kör och att det gör gott för hela kroppen. Varje körövning börjar med olika gemensamma övningar för att sjunga upp sig och komma igång. Det handlar mycket om att andas på rätt sätt med bukstöd och inte låta bröstpartiet gå upp och ner. När jag sjunger utsöndras endorfiner i kroppen på samma sätt som när jag kör ett pass på gymmet. Och dessutom frigörs samtidigt ett lugnande ämne, oxytocin. Efter några timmars sång blir jag både piggare och mer avspänd.
Det allra första offentliga framträdandet med Ersbodakören var invigningen av Ersboda Vårdcentral 1989 (se foto). Vi var inte så många korister och vi hade ingen speciell gemensam körklädsel utan bar våra vanliga kläder. Men vi hade vågat ta steget ut från träningslokalen för att framträda offentligt och det var naturligtvis stort.
Någon gång där i början när vi fortfarande var nybörjare fick vi chansen att samarbeta med den kände vissångaren Mats Paulsson och det spelades också in och sändes i radio.
Senare har jag varit med och körat med Viba Femba, VA Big Band , JP Nyströms och även med två storheter inom folkmusiken Tomas Andersson och Ulrika Andersson. Och jag har även varit med Cyndee Peters på en workshop hon hade i Skellefteå. Vi sjöng gospel och var lite svenskt tröga och jag kom ihåg att hon vid ett tillfälle utbrast, ”This is not a funshop, this is a workshop” för att äntligen få igång oss ordentligt. Men det där allra första minnet av att få sjunga med Mats Paulsson är kanske ändå det käraste jag har.
Julen och Valborg är framförallt de tillfällen då körerna är ute och underhåller allmänheten. Många körer har egna konserter inför jul inte minst i olika kyrkor men även i andra lokaler. Björkstakören som jag varit med i sedan Ersbodakören splittrades och det bildades två körer på Ersboda., har de senaste åren sjungit julsånger tillsammans med Umeå manskör i Stadskyrkan. Tillsammans med solister har vi bjudit på en späckad julkonsert i en fullsatt kyrka och skapat riktig julstämning. Själva julfirandet har på senare år inte varit så viktigt för mig personligen och ofta har jag jobbat hela julhelgen men att få sjunga julsångerna har alltid känts roligt.
Ibland roas jag av tanken att jag som inte ens är medlem av Svenska kyrkan ändå har besökt och sjungit i så många olika kyrkor, framförallt i Umeå men även på andra orter. Mitt försvar är förstås att kyrkor oftast har en riktigt bra akustik, tonerna lyfter mot det höga taket.
Häromåret besökte jag Gotland och fick tillfälle att prova akustiken i Lau medeltida kyrka, känd för att ha en extremt bra akustik med tidernas längsta efterklang. Med några arbetskamrater från Dragonens äldrecenter som publik sjöng jag en strof ur en sång och vi fick alla en sällsam upplevelse eftersom tonerna levde kvar osannolikt länge inne i den gamla kyrkan.
Att sjunga in våren på Ersboda, Umestan och Ön vid valborg har varit lika roligt som naturligt, då det är en stark tradition att en kör sjunger de kända vårsångerna vid en större brasa. Det är dessutom en härligt hednisk tradition enligt min mening. När vi hade bildat Björkstakören så blev just valborg den gången på året båda körerna träffades och sjöng tillsammans ute på Ersboda.
Flera år fick jag uppdraget att hålla vårtalet på Ersboda och även på Umestan där det var brasa ett par år. I publiken fanns både kompisar och familjen som stöttade mig. Kontakten med de som bodde på Ersboda blev efter många år varm och närmast familjär. I vårtalen anknöt jag gärna till barnen vilket alltid var uppskattat och barnen brukade röra sig i närheten av podiet när jag talade. Och som en final på vårtalet kom ett fyrfaldigt leve för våren och sen blev det vår oavsett hur kallt det var och om andra vårtecken eventuellt ännu lyste med sin frånvaro.
Att sjunga i en kör med trettio korister är trevligt och sången kan låta riktigt bra förutsatt att alla har varit med och tränat regelbundet. Men att sjunga i en riktigt stor kör på exempelvis trehundra korister och för första gången uppleva att alla tar precis samma ton det är riktigt mäktigt! I Umeå arrangerades tidigare något som hette Umeå Körneval där körerna gjorde mindre sjung på stan dagtid men där det även ingick en gemensam kvällskonsert för betalande publik.
Ett år var jag med storkören i Noliahallen med ungefär femhundra sångare och tusen personer i publiken. Kören framförde ett stycke av Folke Rabe, experimentell 60-tals musik. Rabes musik är mycket speciell och det ingick dessutom olika rörelser i stycket. Ja det är sådant som stannar kvar i minnet som en annorlunda och unik erfarenhet.
Vuxenskolan har regelbundet anordnat Körfest med konsert på Idun , Nya Folkets Hus där ett antal av Umeås körer deltagit. Förutom att varje kör framfört en egen sång så har publiken också fått höra de ungefär trehundra koristerna sjunga flera sånger tillsammans. Björkstakören har samisk sång, jojk i sin repertoar och när vi framförde en jojk med stor trumma som suggestiv inledning blev det ett uppskattat inslag under det årets Körfest på Idun. I publiken satt en kvinna som planerade att gifta sig med en same och hon tyckte det var så fint att hon senare engagerade oss för att sjunga på deras bröllop.
De som känner mig vet att jag tycker mycket om att resa och även med körerna har det under årens lopp blivit en del resande. När jag var med i Ersbodakören åkte vi till Hemavan och kombinerade skidåkning och sjungande. Ingen dum idé att först trötta ut sig i backen för att sedan kunna sitta stilla och träna disciplinerat. Med Björkstakören har jag besökt de tre baltstaterna; Estland, Lettland och Litauen. I Estland hade vi konsert på ett stort hälsocenter i Pärnu för en internationell publik. Den gången var jag förutom korist även konferencier och presenterade sångerna i programmet på engelska. Vi har även deltagit på körfestivaler i Barcelona och så sent som denna vår i Amsterdam.
På körfestivalerna träffas körer från en rad olika länder och har egna konserter men även en gemensam avslutande. Den gemensamma sången vid avslutningen i Barcelona framfördes på katalanska.
Läste nyligen i Folkbladet att Bergsgården, kåtan på stadsliden har sålts och snart ska flyttas till Doro Camping i Dorotea. Ett av mina minnen att sjunga jojk, samisk musik är från Bergsgården när Björkstakören underhöll internationella gäster vid Umeå universitet.
Varje sommar från starten 1994 anordnas sista helgen i juli Holmö Visfestival med både kända och mindre kända artister. Första gången jag besökte visfestivalen var tillsammans med sångare från Ersbodakören. Det var en kvinna i kören som bjöd in oss till sin stuga ute på Holmön i samband med festivalen. Och efter att ha lyssnat på de olika artisterna sov vi över i hennes gäststuga och i medhavda tält. Att besöka Holmön på sommaren och sitta ute i solen och lyssna på levande musik är en stark sommarupplevelse. Och med det minnet avslutar jag min berättelse om mitt liv som körsångare. n