Inrikes

Uppbrottet från S – en avgörande faktor bakom SD:s framgång

Jan Hägglund
Publicerad i
#86
Lästid 5 min

Sverigedemokraterna är inte landets största parti. Detta påstods i en mätning  som opinionsinstitutet ”Yougov” gjort åt gratistidningen Metro och som tacksamt kavlades ut i Expressen och andra media i mitten av augusti. Opinionsinstitutet ”Yougov” använder sig dock av mätmetoder som gör dess resultat otillförlitliga. Men även om Sverigedemokraterna inte har det största väljarstödet i landet, fortsätter stödet för SD att öka!

Sverigedemokraterna har nu nått den högsta notering, någonsin, i opinionsinstitutet Sifos mätningar. Enligt mätningen skulle nästan 18 procent av de tillfrågade rösta på SD om det var val i augusti i år! Detta innebär att uppåt 40 procent fler väljare idag uppger att de tänker rösta på Sverigedemokraterna i jämförelse med vad partiet fick i riksdagsvalet för bara elva månader sedan! SD har därmed lyckats upprätthålla den ökning som redan tidigare saknar motsvarighet i Sveriges politiska historia.

Visserligen fortsätter Socialdemokraterna och Moderaterna att ha ett större stöd inom väljarkåren än SD. Men samtidigt som de båda traditionella maktpartierna tappar stöd går SD fortsatt framåt – och dessutom kraftigt. Sverigedemokraterna närmar sig nu S och M i storlek.

Tre kommentarer till tabellen
Nedan följer en tabell som dels visar resultatet av Sifos augustimätning, dels visar resultatet av de båda riksdagsvalen 2014 och 1994. Vi har jämfört Sifos augustimätning både med valen 2014 och 1994. Detta för att kunna visa på både kortsiktiga och långsiktiga trender.

Tabell - Val och opinionsmätningar 1994-2015 (i procent)

1. Socialdemokraterna och uppbrottet:
Det viktigaste som tabellen visar är att tillbakagången för Socialdemokraterna inte utgör någon vanlig nedgång i väljarstödet. Tillbakagången för (S) handlar istället om något som endast kan beskrivas som ett verkligt uppbrott från arbetarnas traditionella massparti. Detta ska vi återkomma till.

2. SD:s historiska uppgång:
Vad tabellen även visar är den historiskt sett oemotsvarade framgången för SD. För 21 år sedan var Sverigedemokraterna en nazistisk grupp. Denna nazi-grupp var så liten att den knappt gav utslag då rösterna räknades i riksdagsvalet. Sverigedemokraterna är idag inte ett nazistiskt parti. Arbetarpartiet betecknar dagens SD som ett högerpopulistiskt och rasistiskt parti (valfilmen 2010 utgör ett exempel).

3. Moderaterna ”orubbligt” stabila:
Tabellen visar även på Moderaternas närmast orubbliga stabilitet under en period som präglats av häftiga konvulsioner (omvälvningar) i samhällskroppen. Partiet har legat på mellan dryga 21 och dito 26 procent av väljarkåren under de 21 år som tabellen omfattar. Dessa har präglats av våldsamma ekomiska kriser, ökad arbetslöshet, skattesänkningar, protester mot ”arbetslinjen”, den nya kompromisslösa asylpolitiken, förändrade politiska styrkeförhållanden, förlust av regeringsmakten, återerövring av regeringsmakten, ny förlust av regeringsmakten. Och detta bara inrikespolitiskt. Partiets stabilitet är reell och inte resultat av listigt valda årtal. Det finns två undantag och det är utfallen i riksdagsvalen 2002 och 2010. I det förstnämnda gick M kraftigt nedåt, i det sistnämnda kraftigt uppåt. Men i de påföljande valen återställdes ordningen. Skulle vi gå tillbaka ännu längre, till början på 80-talet, skulle denna stabilitet understrykas än mer. I valet 1982 fick M nämligen dryga 23 procent!

Uppbrottet från S – en rörelse som ännu inte stelnat. Under mandatperioden 1994-1998 genomdrev Socialdemokraterna, först under Ingvar Carlsson och sedan under Göran Persson, historiskt stora och brutala nedskärningar. Detta blev starten för uppbrottet från Socialdemokraterna. I den första rörelsen agerade en överväldigande majoriteten av missnöjda S-väljare som vanligt. De röstade på V – som nästan fördubblade sitt röstetal i riksdagsvalet 1998.  Men arbetare är inte dumma. Vänsterpartiets roll under åren 1994-1998 var skamlig. De samlade åtstramningarna under dessa fyra år uppgick till totalt 126 miljarder. Av dessa röstades 114 miljarder igenom med stöd av V. I praktiken var det V som – genom att ställa sina mandat till S förfogande – möjliggjorde Carlssons och Perssons åtstramningar. Gudrun Schyman trodde hon kunde dölja partiets dubbelspel. Istället bidrog detta dubbelspel till en andra, djupare, politisk rörelse.

Den andra rörelsen bestod i arbetarnas rörelse mot Moderaterna. De tidigare S-väljarna genomskådade alltså V. Svikna av, och djupt besvikna på, såväl S som V, påbörjade traditionella socialdemokrater en politisk rörelse av historisk art. Vi fick se en rörelse över blockgränsen – och dessutom i stor skala! Övergången tog å ena sidan längre tid – men gick å andra sidan hela vägen fram till Moderaterna. I samband med riksdagsvalet 2010 erhöll S endast drygt 30 procent av rösterna. Partiet hade därmed förlorat nästan var tredje väljare sedan valet 1994! Samtidigt slog Moderaterna ett historiskt rekord. Partiet erhöll också drygt 30 procent av väljarna – ynka 0,6 procentenheter färre än S!

Den tredje rörelsen började runt millennieskiftet och den rörelsen pågår fortfarande. Den består av arbetarnas övergång till SD. Denna rörelse överskuggades till en början av arbetarnas övergång till M. I valet 1994 fick SD mindre än 0,3 av rösterna till riksdagen. Tjugo år senare erhöll partiet nästan 13 procent. Under denna period har SD omvandlats, från ett nazistiskt parti, till ett högerpopulistiskt och rasistiskt parti. Nu visar Sifos mätning på att partiets väljare ökat med ytterligare 38 procent. Denna uppgång för SD är alltså unik. Arbetarnas tredje rörelse efter uppbrottet från S förtjänar en analys. Vänsterns felaktiga, vanmäktiga, gapande om nazism förklarar absolut inget.

Flest arbetarväljare skulle rösta på SD

Sifos mätning av hur väljarna skulle ha röstat, om det hade varit riksdagsval i augusti i år, visade att SD skulle ha fått fler arbetarröster än Socialdemokraterna!

Enligt Sifos definition utgörs arbetarväljarna av de människor som är medlemmar i, eller skulle kunna vara medlemmar i, något av de 14 LO-förbunden. LO-förbunden organiserar idag ca 70 procent av arbetarna inom de 14 förbundens yrkesgrupper. Bland dessa 70 procent som är fackligt organiserade är S fortfarande större än SD. Men räknar vi även med de 30 procent som inte är medlemmar i facket blir SD störst – i Sifos mätning.

Men räknas alltså alla arbetarröster får S endast 26,1 procent – medan SD får hela 29,9 procent! Detta är absolut sensationellt – och understryker att det har skett ett verkligt uppbrott från Socialdemokraterna.

Läs mer:

Jan Hägglund

Ansvarig utgivare

Lämna en kommentar