Det finns en massa hokus-pokus kring begreppet chockterapi. Men det befolkningen i Sverige utsätts för just nu är definitivt en rad chockbesked. Ena dagen kallas kommunpolitiker, som säger att de inte klarar asylpolitikens påfrestningar (eftersom de inte får ekonomiska resurser) för rasister. Andra dagen meddelas att ett av regeringspartierna har gått i opposition mot den regering de själva utgör en del av – för att skapa en låglönemarknad. Och Stefan Löfven? Han hoppar helt enkelt över stadiet med bostadsmoduler och landar direkt i gymnastiksalar och tältläger.
Vad är det då som bekymrar de politiska makthavarna mest?
Kan det vara avindustrialisering och kapitalflykt som leder till att Sverige förlorar jobb, skatteinkomster och kunskap? Nej.
Kan det vara skjutningar i Malmös olika stadsdelar, rapporter om att romska kvinnors tiggeri på dagarna förvandlas till prostitution på nätterna – både i Malmö och Göteborg (vilket visats av Uppdrag Granskning respektive Studio Ett)? Nej.
Allt det som drabbar och upprör knegare och skrämmer pensionärer är ”hanterbart”. Det är bara att kalla in MSB (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap). Dessa försäkrar att tälten kan rymma hela 1 000 asylsökande. Jämför detta förtroendeingivande besked med uppgiften att det – de senaste sju dagarna – har kommit nästa 9 000 asylsökande till Sverige (Aftonbladet, 10 okt). Men den som ändå skulle känna ett stygn, bara ett litet, kan dock sova lugnt. Fortifikationsverket (en del av Försvarsmakten) försäkrar att de har enorma arealer av mark. Bland annat på tränings- och skjutfält runt om i landet. Och tälten är vinterbonade!
Dessutom ska detta bara vara en tillfällig lösning. Men med tanke på att ingen ser någon snar lösning på krigen i Syrien och Irak, kombinerat med den nästan löjligt lilla satsningen på bostadsbyggande, finns det mycket som tyder på att tältlägren kan bli permanenta. Vi måste ställa frågan: om nu Sverige ska bygga tältläger varför görs inte detta i länder med bättre klimat? Varför har Sveriges regering tagit nio miljarder – nästan en fjärdedel – av utlandsbiståndet för att finansiera ett asylmottagande hemma i Sverige? Ett asylmottagande som nu alltså börjat övergå i gymnastiksalar och tältläger! Detta är orimligt.
Sådana frågor kanske chockar knegare och pensionärer. Dock inte ”handlingskraftiga” politiker. För dessa problem tillhör ju världen utanför riksdagen. Det som verkligen skapar harm och vrede – verklig harm och vrede – handlar om det som händer inne i riksdagen. Och där har ju, som alla vet, Decemberöverenskommelsen (DÖ) dött.
Samhällskontraktet går i graven
Det går inte för befolkningen att lita till dagens regering. Det går heller inte att lita på oppositionen. Det går inte att lita på den nuvarande generationen av makthavare i riksdag och kanslihus. Den förtroendekris som nu växer fram har vi, med största sannolikhet, bara sett början av. Det som händer just nu är att det informella samhällskontraktet mellan styrande och styrda håller på att sägas upp.
Samhällskontraktet består av att arbetare/löntagare arbetar, betalar skatt och uppträder allmänt ansvarsfullt. Å ena sidan Å andra sidan ska makthavarna leverera utbildning, sjukvård och trygghet både på gatorna och vid ålderdom. Men det politiska och ekonomiska etablissemanget har slutat leverera. Det som vi just nu ser hända, mitt framför våra ögon, är att arbetare och pensionärer svarar med att säga upp sin del av samhällskontraktet. Det gör de alldeles förbannat rätt i. Tragedin i Sverige, och i så många andra länder, är metoden. Den består nämligen i att lägga sin röst på partier som Sverigedemokraterna.
Sverige befinner sig just nu mitt inne i en övergångsprocess – från ett system till ett annat. Det vi vet är hur det system såg ut som nu håller på att gå under. Det vi inte vet är hur det nya system som kommer att växa fram kommer att se ut. Det som händer just nu är en förändring som är så stor att det kommer att ta tid att fatta vidden.
Miljöpartiet – de löntagarfientliga
Bakom Miljöpartiets falska och fejkat ”humana” yta gömmer sig ett litet makthungrigt parti med en lång historia av att bedriva löntagar- och fackföreningsfientlig politik.
2001: Miljöpartiet gör upp med de borgerliga partierna och tvingar igenom en uppluckring av turordningsreglerna i Lagen om anställningsskydd (LAS).
2008: Alliansen tar stöd av MP för att driva igenom långtgående förändringar när det gäller utomeuropeisk arbetskraftsinvandring. Fackföreningarnas informella veto mot att ta in utländsk arbetskraft slopas. Den nya lagstiftningen öppnade dörren för skrupulösa arbetsgivare att utnyttja arbetare från exempelvis Thailand för att gå runt svenska kollektivavtal och arbetsrättsliga lagar.
2015: Miljöpartiet uttalar sig för att skapa en låglönemarknad med ”enkla jobb” åt asylinvandrare – bakom ryggen på Socialdemokraterna?