Kulturväven på kajen och Äventyrsbadet på Mimerskolans fotbollsplan planeras få sällskap av ännu ett minst sagt tvivelaktigt skrytprojekt: en skidanläggning för utförsåkning ”av internationell klass” på Vallberget i Tavelsjö. Samtidigt kvarstår behovet av ökad personaltäthet inom bl a äldreomsorg och för- och grundskola. Liksom av bättre luft i centrum.
Makthavarnas plan är att bygga och driva skidanläggningen i ett gemensamt bolag med…Balticgruppen! När det gemensamma bolaget bildades i november 2014 talades det om en kostnad på uppåt 80 miljoner kronor för hela kalaset, där kommunen står för ena halvan och Balticgruppen för den andra. Men kostnaderna för denna typ av projekt har en tendens att skena iväg. Kulturväven skulle ursprungligen kosta mellan 650-700 miljoner. Det senaste budet är att bygget har kostat 915 miljoner. Vi har fått säkra uppgifter på att skidanläggningen i Vallberget kommer att bli dyrare även den.
Förutom själva byggkostnaden finns det anledning att ifrågasätta om anläggningen någonsin kommer att bli lönsam. Det finns anledning att ifrågasätta behovet av anläggningen över huvud taget. Kommunledningen hoppas, på fullaste allvar, att backen i Tavelsjö ska locka besökare från hela Sverige, från Norge och ändra från Centraleuropa! De tror att norrmännen kommer att åka förbi Hemavans väldiga anläggningar för att besöka en kulle i Umeå. Tala om optimism…
Samtidigt som kommunen går vidare med de vidlyftiga planerna med skidanläggningen eftersätts de kommunala basverksamheterna. Ett exempel är städningen i Umeås skolor. När Umeå kommuns Miljö- och hälsoskyddsavdelning nyligen inspekterade städningen på 46 skolor i kommunen var det endast en (!) skola som hade fungerande städrutiner! På flertalet skolor rapporterades det om kraftig urinlukt på toaletter, entrémattor som inte fanns med i städschemat och möblering som hindrade skurmaskiner. Enligt för- och grundskolenämnden saknas det pengar till att kunna hålla städningen på den nivå som Folkhälsomyndigheten kräver! Detta är bara ett av många exempel på hur de kommunala makthavarna låter basverksamheter förfalla för att kunna bekosta skrytprojekten. Äldreomsorgen är ett annat exempel. I mitten av 1990-talet gick det 0,9 anställd per vårdtagare på kommunens äldreboenden. Idag är siffran nere på 0,6 – och sjunker. Det innebär att personaltätheten skulle behöva öka med 50 procent för att återställa den nivå som gällde för 20 år sedan.
Arbetarpartiet anser att Umeå kommun behöver ett moratorium. Ett moratorium innebär att kommunen beslutar att skjuta upp investeringar i en rad större projekt. Detta är en dramatisk åtgärd. Men i det läge som råder idag krävs dramatiska åtgärder. Kommunledningen verkar fast besluten att fortsätta med skrytprojekten – kosta vad det kosta vill. De som får betala är personal, skolelever samt de äldre. Och alla som tvingas andas den hälsovådliga luften i centrala Umeå.