Nya Arbetartidningen har valt att följa utvecklingen i ett fåtal länder som vi bedömt vara extra viktiga. Ett av dessa länder är Ukraina. Vi har följt utvecklingen från den s.k Maidan-rörelsen i slutet av 2013 och fram till dagens ”frusna” inbördeskrig. Vi har visat hur Ukraina blivit en spelplan stormaktsspel mellan främst USA och Ryssland, men även försökt ge hopp i form av rapporter om den fackliga kamp som trots allt existerar i Ukraina. I detta nummer av NyA publicerar vi ett reportage från en av våra medarbetare som spenderat sommaren i Ukraina.
Det tar ett tag att sätta fingret på den märkliga känsla jag har under den första tiden i Ukraina. Men sedan förstår jag att det handlar om förvåning över att livet pågår ungefär som vanligt. I alla fall i städer som Odessa och Kiev. Folk går till jobbet eller skolan. Andra har semester. Vid Svarta Havet är stränder och uteserveringar fyllda av badgäster. Det är först när man kommer ukrainarna nära som man förstår hur kriget och den ekonomiska krisen påverkar vardagen.
Jag träffar Sergej något kvarter från tågstationen i Odessa. Sergej är i tjugoårsåldern och berättar att han, precis som många andra unga killar i Odessa, är utbildad till sjöman. Sergej, undrar först vilket språk jag pratar. När jag berättar att jag är svensk säger Sergej att han drömmer om att flytta till USA där han har släktingar. Eller till Tyskland. Enligt Sergej är det nästan omöjligt att få ett jobb som sjöman i Ukraina – om man inte har de rätta kontakterna, via släkt eller vänner, eller om man inte kan muta någon personalansvarig på ett rederi. Själv har Sergej varken mutpengar eller de rätta kontakterna, men han hoppas att hans tro på Gud ska kunna ge honom ett jobb och göra att han slipper delta i kriget.
Sergej är typisk för många ukrainare som jag träffar under sommaren. Väldigt många har svårt att se en framtid i landet. En del drömmer om att flytta till något EU-land. Andra vill emigrera till Ryssland, där löner och pensioner ligger på en betydligt högre nivå än i Ukraina.