Regeringen (S och MP) har alltså tagit över borgarnas förslag om att införa en skattefinansierad låglönemarknad. Men inte bara det. Låt oss ta del av hur finansminister Magdalena Andersson beskriver hur regeringen öppnar för att angripa skola, sjukvård och äldreomsorg – med flyktingkrisen som ursäkt. I all tysthet. Utan debatt. Precis som när Socialdemokraterna 1990 ansökte om medlemskap i EU. Precis som inslussningen av Sverige i Nato som pågår just nu. I tysthet.
Finansministerns syn är att flyktingvågen är en naturkraft som inte handlar om politik. Hennes lösning är administratörens icke politiska, totala, uppgivande av allt! Hon vill ”ogärna” spara på skolan, sjukvården eller äldreomsorgen. ”Men…”. På ytan verkar det inte finnas någon vilja alls. Men naturligtvis finns det både en vilja och en politik. Tidningen Dagens Samhälle (DS) ställer i nr 40/2015 ett antal träffsäkra frågor till finansministern. I svaren visar Andersson hur regeringen medvetet använder flyktingkrisen för att skapa ett låglöneproletariat och riva upp välfärdssystemen.
Första frågan: Är det kris?
– Ja. På frågan om kris ger finansministern ett klart och entydigt svar. Hon exemplifierar med uppvärmda tält och vintercamping. Hon tillstår att Sverige inte längre kan ”garantera” alla som kommer ”tak över huvudet” och en fylld mage. Frågan som Andersson inte svarar på är varför Sveriges grannländer inte har samma problem. De kan garantera ”sina” asylsökande tak över huvudet och ”mat för dagen”. I hennes krisbeskrivning ingår även attentaten mot flyktingboendena. Hon nämner 20 fall av misstänkta mordbränder i Sverige bara under de två senaste månaderna.
Fråga två: Har något fel begåtts?
– Nej. Andersson är lika tydlig här. Inga fel inte. Sedan följer ett medvetet missledande resonemang. Hon påstår att EU ”som union” klarar av situationen. Detta om bara ansvaret för flyktingmottagandet fördelades, om vi får tolka finansministern, rättvist. Omedelbart därefter, i intervjun, tillstår hon att den rättvisa fördelningen av flyktingar inte går så bra. Och skälet är att det bara är några få länder som tar ”ansvaret”. Närmare bestämt Tyskland och Österrike. Samt Sverige ”som har det största mottagandet per capita i hela unionen”.
En ärlig person skulle dra slutsatsen att EU, som union, därmed inte klarar situationen. Men Andersson tillhör inte de ärliga. Behovet att ljuga gör att hon här kommer med den första medvetna dumheten (lögnen) i intervjun. Sverige, säger finansministern, ”ska driva på för att våra unionskamrater ska ta sitt ansvar”. Ja, ni läste rätt. Hon använde begreppet ”unionskamrater”. Andersson får ursäkta men de svenska löntagarna, och krigsmotståndarna, har nu haft tjugo år på sig att dra slutsatsen att det är EU som driver på Sverige – inte tvärt om. Men om ”unionskamraterna” inte låter sig övertygas? Här kommer den andra medvetna dumheten (lögnen). Andersson säger sig sätta sin förhoppning till att flyktingarna själva ska inse att Sverige är fullt, liksom.
Fråga tre: tror du på det?
Här kommer finansministern med sin tredje medvetna dumhet (lögn). Hon säger: ”När det blir uppenbart att det svenska mottagningssystemet är överbelastat kanske man stannar och söker asyl någon annanstans i Europa”. Låt oss analysera svaret. När det blir uppenbart (det är alltså bara en tidsfråga innan flyktingarna, som Andersson talar om som om de vore en enhet, inser överbelastningen) kanske man stannar och söker asyl någon annanstans (här har tvärsäkerheten bytts mot ett ”kanske”). Ska man ljuga bör man inte improvisera. Vi frågar oss: var ska flyktingarna stanna? Kanske i Finland som beviljade 1 346 flyktingar asyl i fjol? Eller i Ungern? I Frankrike?
Finansministern verkar, i detta läge av intervjun, ha råkat ur balans av frågorna från DS. Därför ”framhärdar [hon] att bekymret i första hand är praktiskt. Inte ekonomiskt. Resursbristen kommer främst i åtagandet mot människor som sökt sig hit”. Vi har läst detta, gång på gång, och måste ärligen tillstå att vi inte fattar vad ministern menar. Tar vi däremot endast fasta på den sista meningen ”Resursbristen kommer främst i åtagandet mot människor som sökt sig hit” blir Andersson begriplig. Begriplig är hon också i följande uttalande: ”Jag känner stor oro. Inte minst för socialtjänsten. Situationen är knappt hanterbar längre, det är uppenbart. Vare sig för Migrationsverket eller för kommunerna”.
Vi märker en tydlig trend i intervjun med Sveriges mest betydelsefulla politiker efter statsminister Löfven. När Andersson beskriver krisen är hon ärlig. När hon beskriver lösningarna ljuger hon. Siffrorna ljuger dock inte. Under året har prognoserna för antalet asylsökande som kommer till Sverige trendmässigt ökat och finansministern verkar själv tro på 190 000. Utvecklingen har dels inneburit att Migrationsverket vill ha 70 miljarder mer för de kommande två åren. Samarbetsorganet för Sveriges kommuner och landsting (SKL) har ”annonserat risk för skattehöjningar på två kronor fram till 2019” (i snitt). Detta dels som ett resultat av flyktingkrisen, dels som ett resultat av ett ökat behov av främst äldreomsorg. Det är i denna situation som regeringen, S och MP, inte tar någon strid för våra trygghetssystem. Istället använder regeringen medvetet flyktingkrisen för att riva upp trygghetssystemen. Vi ska titta närmare på detta. Klicka här för att gå till den artikeln.
Kommentarer är stängda.