För lite drygt 100 år sedan utspelade sig slaget vid Tannenberg, ett fältslag mellan ryska och tyska trupper, under första världskrigets inledande period. Slaget var avgjort på bara några dagar och innebar en överlägsen tysk seger.
Den ryska armén hade stort numerärt överläge i området, men det tyska järnvägssystemet var betydligt bättre utbyggt och möjliggjorde därför snabba trupptransporter. Bägge sidor hade alltså sina fördelar. Den ursprungliga tyska planen (Schlieffenplanen) innebar att den ryska armén skulle mötas med en svag front, men en stark armé norr respektive söder om ryssarna, vilka skulle kunna genomföra en omringning. En rysk armé gick över den tyska gränsen 17 augusti 1914, utan att ha mobiliserat sina reserver. Inom kort bröt den ryska arméns underhåll samman. Ytterligare en rysk armé gick över gränsen några dagar senare.
Det ryska anfallet var dåligt förberett, styrkorna var dåligt mobiliserade och hade dåliga matransoner. Samordningen var urusel och de marscherade i olämpliga terränger. De tyska arméerna drog sig tillbaka för att försöka lura in ryssarna i en fälla. Eftersom de ryska generalerna trodde att de hade slagit fienden till vild flykt valde de att bara marschera vidare. Tyskarna utnyttjade de ryska arméernas mycket långsamma truppförflyttningar till sin fördel. De ryska flyglarna utsattes för stora anfall och besegrades, vilket gjorde det möjligt att börja ringa in den ryska arméns mitt, som var alltför långsam för att reagera på vad som höll på att inträffa, och för långsam för att avbryta detta inringningsförsök.
Tyskarna genomförde snabbt sin omringning samtidigt som det rådde stor förvirring i den ryska armén och som var oförmögen att lösa sin situation. Inringningen ledde till nära 100 000 ryska krigsfångar. Detta var resultatet av ett mycket dåligt förberett försök till invasion från den ryska arméns sida. Det verkar som att dess generaler saknade all form av planering, utan bara försökte marschera på, i en färd utan egentligt mål. Tyskarna hade genomtänkta planer, och som man genomförde i princip helt som det var tänkt. Detta gjordes möjligt eftersom den ryska armén agerade precis som det var förutspått. Tyskarna lyckades dessutom komma över en lång rad viktiga interna underrättelser från den ryska armén, så att de hela tiden visste fiendens planerade nästa steg. Vidare använde man sig av flygspaning, en vid det laget ny teknologi, för att kartlägga de ryska truppernas placering.
I den militärhistoriska litteraturen hävdas att den ryska armén som stred vid Tannenberg ”hade en kompass men inga kartor”. Detta ger en tydlig signal om hur oerhört illa förberett det hela var. Tyskarna var i ständig rörelse och rörde sig snabbt, samtidigt som den ryska armén var långsam i både rörelse och reaktion. Tyskarna hade god samordning, visste hela tiden exakt var de befann sig, vart de skulle, vad de skulle göra, hur de skulle gå till väga. Motståndarsidan hade inget av detta. Tyskarna fick flera gånger ändra riktning och tänka om, vilket vittnar om deras förmåga till snabba kast, medan den ryska armén under hela slaget förblev i samma stelbenta tänkande.