Om den kristna religionen har gjorts till en privatsak – och så är det till nästan 100 procent i Sverige – gäller motsatsen för islam. I många muslimska länder är inte religionen en privatsak alls. I vissa muslimska samhällen, och hos olika islamistiska riktningar, anser man att religionen ska påverka hela samhällets organisering. Dessa vill alltså organisera även det världsliga livet.
I detta sammanhang måste vi göra en markering: det pågår en diskussion om vad som är skillnaden mellan islam, islamism och extrem islamism. Vi kommer inte att gå in i denna diskussion i detta temanummer. För enkelhetens skull kommer vi fortsättningsvis att huvudsakligen använda begreppet ”islamism”. Vi är medvetna om att detta kan ha sina brister. Men med detta sagt anser vi att begreppet är användbart för oss. Vi kommer nämligen att utveckla olika resonemang och om någon anser att begreppet islam eller extrem islamism hade varit ett bättre begrepp för det vi vill beskriva är vi tacksamma för att få veta detta. Men det är våra resonemang som är viktiga. Inte de begrepp vi sätter på dessa – även om vi gör vårt bästa för att begreppen ska motsvara resonemangens innehåll.
Även om det finns undantag anser vi att viljan att även organisera samhällslivet stämmer in på huvuddelen av islam. Inte bara på islamismen. Däremot påstår vi inte att anhängare av islam, i allmänhet, skulle vara beredda att ta till våld för att få andra att rätta sig efter islams påbud om hur livet ute i samhället ska levas. När det gäller islamisternas vilja att organisera samhällslivet även utanför moskén anser vi att den påminner om ambitionerna hos politiska partier. Men vilken sorts politiska partier? Vi återkomma till detta längre fram i artikeln.
Här vill vi göra en utvikning. Givetvis är det så att religionen, för dagens kristna i Sverige, inte bara har betydelse när det gäller innehållet i bönerna. Många kristna påverkas av sin tro när det gäller hur de ska uppträda mot sina medmänniskor. Men detta är fortfarande en privatsak. Detsamma gäller också för ateister. En person som inte tror på gud, men som exempelvis arbetar för ett demokratiskt socialistiskt samhälle, inspireras ofta av sin världsuppfattning till att hjälpa andra på det privata planet. Inte minst på jobbet.
Islamisternas strävan går alltså längre än att påverka utformningen av bönen och ritualerna i moskén. Varför?
Saknas: 300 år av kamp mot prästerskapets envälde
Islam har inte genomgått de 300 år av kamp som krävdes i Europa för att etablera de sekulära värderingar, statsbildningar och samhällen som vi tar för givna. Även i Europa hade det kristna prästerskapet under lång tid dominerat det världsliga livet (ofta i samarbete med kungamakten) och ville inte avstå från denna makt. Frivilligt. Ett av de vapen som kyrkan använde var inkvisitionen. Denna använde även våld i form av både tortyr och avrättningar. De krafter som utmanade det kristna prästerskapet och kungar, i olika omgångar, strävade efter att samhället skulle präglas av vetenskapen och dess framsteg samt av kampen för demokratiska fri- och rättigheter. Det var detta som gav Europa dess sekulära värderingar, sekulära statsbildningar och sekulära samhällen.
I detta skiljer sig de flesta europeiska samhällen från de flesta muslimska. Detta är och kommer att vara en växande konfliktyta inom de europeiska samhällena i framtiden. Islam – i detta exempel anser vi detta begrepp vara det rätta – har inte genomgått något som liknar dessa 300 år av kamp. Kamp mot ett prästerskap som dominerade inte bara religionen utan även det världsliga livet – för att samhället skulle präglas av vetenskapen och dess framsteg samt för de demokratiska fri- och rättigheterna.
Den 300-åriga kampen pågår – på sina håll
Det är alltså inte vårt syfte att försöka ge en uttömmande bild av islam, islamisterna, den extrema islamismen, dess olika riktningar och skilda ambitioner vad gäller ”rättrogenhet” eller kampen för islams spridande. Vi har hittills velat pekat på vad vi anser vara gemensamt inom islam och islamism. Vi vill emellertid även peka på några väsentliga saker som skiljer sig mellan olika länder där islam/islamism dominerar. Låt oss uttrycka detta med följande exempel:
Iran. Sedan 1979 finns en författning som säger att staten ska vara baserad på religiös grund: sharia. Men i Iran finns två officiella och parallella statliga strukturer. Dels de institutioner som togs över efter shahens fall. Det består av parlamentet, president samt lagar utfärdade av parlamentet. Dels finns de institutioner som bygger på Sharialagstiftningen med religiösa domstolar, väktarråd, rättslärda och revolutionsgardister. Det är prästerskapet som utgör domaren vid konflikter mellan dessa två strukturer. I Iran är medborgarnas rättigheter starkt begränsade och övergreppen mot medborgarna mycket omfattande.
Samtidigt förekommer en mer eller mindre ständig dragkamp mellan de två statliga strukturerna. Dessa två strukturer måste ses mot bakgrund av att Iran har en delvis både stark och sekulär historia. Speciellt i de stora städerna. Till denna hör även en stark tradition av en arbetarrörelse. Så spelade exempelvis oljearbetarna en viktig roll i revolutionen mot Shahen 1979. Revolutionen kidnappades av ayatolla Khomeini som lyckades erövra statsmakten och införa ett islamistiskt styre. Khomeini inledde en teokratisk kontrarevolution som riktade sig mot alla former av sekulära värderingar och oberoende rörelser som exempelvis fackföreningar och socialistiska partier.
Kampen mot det islamistiska prästerskapet i Iran är långt ifrån över. Om vi gör en jämförelse med Europas 300-åriga kamp så pågår Irans motsvarighet till denna just nu. I Iran. Det som komplicerar denna kamp, i Iran och i många andra islamska länder, är att prästerskapet – ofta islamister – har kunnat ställa sig i spetsen för det anti-imperialistiska motståndet. Detta har gjort det möjligt för dem av avleda den kamp som annars hade kunnat komma att riktas mot dem själva.
I Saudiarabien är islam/islamismen ännu mer dominant. Om vi jämför islamismen med en ideologi så är syftet i Saudiarabien inte att med politiska medel ta över staten, för att via denna stifta lagar och utöva rättsskipning i syfte att organisera samhället. I Saudiarabien har regimen sedan länge kontrollen över domstolarna. Det är islamisterna själv som utgör staten, när det gäller rättsskipningen, i form av Shariadomstolar. Det saknas en märkbar motkraft i denna stat. Det finns exempelvis inte någon motsvarighet till Irans traditioner av arbetarrörelse. Detta envälde brutaliserar. De kroppsliga bestraffningarna är hårdare än i Iran. Dödsdomarna är väldigt många och rättssäkerheten är liten eller ingen alls. Man tillåter åttaåriga flickor att gifta sig. Om motsvarigheten till den 300-åriga kampen i Europa pågår i Iran har den knappast börjat i Saudiarabien. Å andra sidan: när kampen väl blommar upp kommer den inte att ta 300 år – vare sig i Iran eller i Saudiarabien.
Fascism på den världsliga arenan
Den politiska makt islamisterna strävar efter är väldigt mycket mer långtgående än vad sekulära (icke-religiösa) partier i Europa strävar efter. Den regim som styr i Iran påminner, vid en jämförelse med Europa, mycket om de auktoritära partier som erövrade statsmakten och utnyttjade denna till att krossa andra maktcentra i samhället. För att nå detta var inte våldet den viktigaste metoden – även om våldet var viktigt. Regimen hade ett organiserat masstöd. Och genom sina massorganisationer, exempelvis revolutionsgardet och dess medlöpare, kunde regimen behärska gatorna, angripa och upplösa andra organisationers demonstrationer. Den kunde tränga in i andra organisationer och ange ledarna. Regimens anhängare fanns på arbetsplatserna och kunde fungera som angivare. De fanns även i mer moderata muslimska organisationer för att hålla dessa i schack. Regimen ställde till offentliga skådeprocesser för att skrämma sina motståndare och stärka sina anhängare.
Går det att kommentera nu??
Hej. Vi har haft ett anti-spam-filter som varit mycket effektivt – det har hindrat ALLA kommentarer! Men nu går det att kommentera.