Den 8 november i år väljer USA en ny president. Just nu håller Demokraterna och Republikanerna på att utse sina respektive presidentkandidater. Det mesta pekar på att Hillary Clinton kommer att ställas mot Donald Trump. Men än kan mycket hända.
Årets presidentval i USA sker mot bakgrund av en stämning av djup misstro mot det amerikanska etablissemanget. Det finns ett utbrett förakt mot politiker, media och ”big business”. Föraktet mot politiker är extra stort. I en Gallupundersökning från i juni 2015 säger bara åtta procent av de tillfrågade att de har stort eller ganska stort förtroende för Kongressen (det amerikanska parlamentet)! Kongressens förtroende har aldrig varit så lågt sedan Gallup påbörjade mätningarna 1973.
Många amerikaner är också besvikna över den ekonomiska utvecklingen. Miljontals familjer drabbades hårt av den ekonomiska krisen 2007-2008. Men problemen går längre tillbaka än så. En lång rad amerikanska storföretag har flyttat sin produktion från USA till Kina och andra låglöneländer. Hemma i USA har lönerna halkat efter. Under efterkrigstiden ökade de amerikanska arbetarnas löner i ungefär samma takt som deras produktivitet. Man producerade mer per arbetad timme – men det syntes också i plånboken. Sedan 1970-talet har trenden brutits. Enligt Economic Policy Institute ökade produktiviteten med 74 procent mellan 1973 och 2013. Lönerna ökade dock endast 9,2 procent under samma period.
Allt detta bidrar till att skapa den stämning av ”anti-etablissemanget” som årets amerikanska presidentval utspelar sig i. Det är denna stämning som förklarar framgångarna för högerpopulisten Donald Trump. Men även framgångarna för Bernie Sanders, som kallar sig själv för demokratisk socialist. Låt oss titta på de båda partiernas huvudkandidater.
Republikanerna: Få som följt det amerikanska presidentvalet har missat att Donald Trump leder stort i ”racet” för att bli Republikanernas kandidat. På lilla ”Super Tuesday” den 15 mars gick han segrande ur primärvalen i fyra av fem delstater – däribland i det politiskt viktiga Florida.
Trump har gjort sig känd för att vara oberäknelig och skrämmande drastisk i sina uttalanden. Det verkar som om Trump säger i princip vad som helst som faller honom in. Kärnan i Trumps kampanj hittills har bestått i att vara hård: Hård mot invandrare från Mexiko, hård mot terrorister och hård mot knarksmugglare. Detta har gjort honom populär hos vissa medan han skrämt andra. Det är möjligt att årets presidentval kan utvecklas till en sorts folkomröstning – för eller emot Donald Trump.
När Trump offentliggjorde sin presidentvalskampanj talade han om att Mexiko skickar människor med problem till USA – droger, brottslingar och våldtäktsmän. Han sa även följande: ”Jag ska bygga en stor, stor mur längs vår södra gräns och jag ska få Mexiko att betala för den muren, sanna mina ord!” Trump har också kritiserat Barack Obama för att vara ”mjuk” mot islamistiska terrorister. I ett uttalande strax efter terrordåden i Paris i höstas, som han senare tvingades ta tillbaka, sa Trump att han skulle registrera alla muslimer som bor i USA. I ett senare tal sa han att han ville neka alla muslimer inresa i USA, ”till dess att våra myndigheter har kommit på vad fan som händer”.
Trumps oberäknelighet och respektlösa uttalanden har gjort honom populär hos stora grupper på grund av den stämning av förakt mot politiker och mot ”The Establishment” som råder i USA. Han representerar en högerpopulistisk kritik mot etablissemanget. Men även Ted Cruz, som i dagsläget ser ut att vara den ende som kan utmana Trump, är delvis en anti-etablissemangskandidat. Han representerar Tea Party-rörelsen och den kristna högern. Etablissemangets kandidater har fått se sig besegrade en efter en. Den tidigare storfavoriten Jeb Bush, bror respektive son till två tidigare presidenter Bush, hoppade av sina kandidatur redan i januari pga alltför dåligt stöd.
Demokraterna: Missnöjet med etablissemanget är kanske tydligast inom det republikanska partiet. Men även inom det demokratiska partiet har en anti-etablissemang-kandidat fått ett oväntat starkt stöd. Han heter Bernie Sanders, och kallar sig för ”demokratisk socialist”! För att förklara detta begrepp brukar Sanders peka på de välfärdssystem som byggts upp i Sverige, Danmark, Norge och Finland. Sanders är också hård i sin kritik mot bankerna och ”Wall Street”.Bernie Sanders representerar kritiken mot etablissemanget från vänster. Många intellektuella, collegestudenter och liberala demokrater har hittills gett Sanders sitt stöd. Men han lyckades även vinna primärvalen i den traditionella industridelstaten Michigan. I Michigan ligger hjärtat av den amerikanska fordonsindustrin och delstaten, har drabbats hårt av avindustrialiseringen. Sanders verkar gå hem hos delar av dessa arbetargrupper. Han besökte t.ex staden Traverse City, som inte haft besök av en potentiell presidentkandidat på år och dagar, och drog 2 000 människor till sitt möte!
Tidigare skulle en kandidat som kallar sig för ”demokratisk socialist” ha utsatts för aggressiva anklagelser av både motståndare och media för att vara ”kommunist” och ett ”hot mot den amerikanska livsstilen”. Men de starka stämningarna mot etablissemanget har istället pressat etablissemangets demokratiska huvudkandidat Hillary Clinton att anpassa sin politik till Sanders i olika frågor – bland annat när det gäller kritiken mot Wall Street! Det kan dock bli svårt för Sanders att hålla ut mot Clinton i primärvalen ända fram till det att Demokraterna ska utse sin kandidat inför själva presidentvalet. Och skulle Sanders överraska är det nästan oundvikligt att angreppen mot honom, för att vara en opålitlig socialist, kommer att skruvas upp. Samt att pengakranen till Hillary Clinton kommer att skruvas på än mer. Allt annat än en seger för Clinton, när det gäller den demokratiska nomineringen, skulle vara en sensation.
Huvudtipset idag är att det blir demokraten Hillary Clinton och republikanen Donald Trump som gör upp om vem som ska bli USA:s nästa president. Och återigen: en sådan kraftmätning kan till stor del bli en sorts folkomröstning för eller emot Donald Trump. Hillary Clinton väcker väldigt liten entusiasm på gräsrotsnivå. Clinton är djupt förankad i ”the establishment”. Hennes chans ligger i att skrämma folk med att Donald Trump kommer att dra in USA i mycket farliga konflikter – detta på grund av Trumps oberäknelighet. I detta kan Clinton få hjälp av Trump själv. Skulle Trump däremot vara kapabel att byta taktik, efter att han utsetts till republikanernas kandidat, och lyckas föra fram sitt budskap på ett mer nyanserat sätt – och samtidigt bredda sitt politiska program – är det möjligt att USA:s nästa president kommer att heta just Donald Trump.