Under hösten förra året skrev Boverket upp sin prognos för hur många nya bostäder som behövs under tioårsperioden fram till år 2025. Behovet anges idag till ca 700 000. Detta sammanfaller med behovet att renovera uppåt en halv miljon lägenheter i miljonprogrammet (byggda 1965-75).
Kombinationen av behovet att bygga nya och samtidigt renovera gamla bostäder innebär ett närmast ofattbart stort investeringsbehov. Nybyggnationerna beräknas kosta 1 200 miljarder kr (1 200 000 000 000) fram till 2025. De nödvändiga renoveringarna beräknades ifjol kosta mellan 500 och 600 miljarder. Detta innebär att behovet av ny- och återinvesteringar inom bostadssektorn uppgår till ca 1 700 miljarder. (Källa: Dagens Samhälle 16/6-2016 samt 9/4-2015.) Men detta är inte nog. För att samhället ska fungera tillkommer kostnaderna för kommunal service. Med detta avses exempelvis för-, grund- och gymnasieskolor, äldreboenden, vårdcentraler samt fritidsanläggningar. Även här finns det både behov av nybyggnationer och renoveringar. De totala kostnaderna för nybyggande och renoveringar av bostäder och övriga samhällsfunktioner kommer att ligga långt över 2 000 miljarder fram till 2025.
Den numera avsatte bostadsministern Mehmet Kaplan (MP) lovade i april ifjol att satsa 6-7 miljarder kr årligen för att öka byggandet. Denna summa är skrattretande liten i jämförelse med behoven. Sverige skriker efter ett ”nygammalt” miljonprogram (700 000 nya bostäder och 500 000 renoverade äldre dito). Om samhället inte klarar detta hotar en urban kollaps i form av en alltmer ökande segregering.
Segregeringens huvudsakliga skäl kommer dels att bero på att flyktingar och invandrare fastnar i en permanent arbetslöshet och utanförskap. Dels på en trendmässigt stigande överbefolkning i alltmer nedslitna förorter. Bostadsmarknaden utgör tveklöst en ytterligare krishärd för Sveriges kommunsektor. Men med nödvändiga investeringar skulle arbetslösa, födda såväl i Sverige som utomlands, kunna bidra till att lösa bostadsproblemet – som arbetare.