Det var smärtsamt att se Muhammad Ali tända den olympiska elden i Atlanta 1996. Den en gång så nyskapande rörlige tungviktsboxaren skakade på ett så rörande hjälplöst sätt. Men även den gången vann han till slut. Elden tändes den gången liksom så många gånger tidigare.
Jag var inte tolv år fyllda då Cassius Clay blev min idol. Han var en gaphals som den fruktade Sonny Liston skulle täppa till truten på. För gott. Men Muhammad Ali, som han senare kom att heta, vann. Året var 1964. Sedan följde jag och mina kompisar Ali under hela hans karriär som boxare. Varje gång han skulle boxas hade jag svårt att somna. Varje morgon var jag så nervös över utgången på hans matcher.
Varför är det vissa duktiga idrottare, eller musiker, som väcker sådana känslor hos oss? Själv tror jag att det handlar om kombinationen av en bländande talang och det faktum att man anar att det finns något skört hos idolen, trots allt. För visst var Ali min idol. Vi talar IDOL. På en av mina mest åtråvärda skivor, en singel, sjunger Ali. Fast det står Cassius Clay på skivan. På ena sidan, till publik, framför han sin mest kända slogan ”I’m The Greatest”. På andra sidan sjunger han en rock n’ roll standard ”Stand by me”. Skivan är inte min. Egentligen. Den tillhör en tjej som hette Ingrid Svanberg. Jag hade lånat den och tyckte att jag, inte hon, brydde mig mer om Ali. Och tjejer gillar väl inte boxning? Tolv år fyllda begav jag mig till Berghemsskolan i Umeå där hon gick. Själv var jag ”Sofiehemmare”. Jag hade tur och hittade henne snabbt på skolgården.
– Jag vill köpa skivan med Cassius Clay, sa jag.
– Det får du inte, sa hon.
– Jo, svarade jag och tryckte 3 kronor och 25 öre i hennes hand, och gick därifrån.
Jag hoppas att hon inte läser detta…
Ali blev något mer än en boxare när han vägrade åka till Vietnam. ”No Viet Cong ever called me a nigger”, lär han ha sagt. Detta kostade honom hans titel, möjlighet att försörja sig och allt. Hade han åkt hade han fått en säker tjänst lång från striderna. Men principerna gick före. Hans religiösa bröder och systrar i Black Muslims ansåg inte att han behövde vägra åka. De såg hellre att han boxades och gav dem god reklam. För oss beundrare blev han ännu större.
Hans comeback blev inte så enkel som många trodde. Men 1974 var det dags igen. Åter mötte han världens mest hårdslående boxare, precis som då han 1964 mötte Sonny Liston. Men nu hette boxaren George Forman och var yngre än Ali. Liston hade varit äldre. Mycket äldre. Alis taktik var att låta Foreman slå sig less! Han kallade taktiken för ”rope-a-dope”. Matchen gick i Kinshasa i dåvarande Zaire och blev känd som ”The Rumble in the Jungle”. Det är ett av de finaste minnen jag har av min pappa. Vi satt uppe med en termos och lyssnade med bankande hjärtan. Vi ville inte att legenden Ali, som inte bara varit så bländande i ringen utan även utanför, skulle förnedras. Vi ville inte att ”sagan” skulle ta slut. Det gjorde den inte heller. För återigen gjorde den nederlagstippade Ali det omöjliga. Han vann mot omöjliga odds. Ali tog världsmästartiteln en andra gång. Jag och farsan var euforiska.
När man läser allt om sin idol blir det till slut som om man lär känna honom. Eller henne. Och jag lärde känna Ali. Ansåg jag. Och det var därför en sak jag börjat oroa mig för. Under årens lopp hade jag trott mig förstå vad det sköra var hos Ali. Han var bländade. I boxningsringen. Han var bländande utanför ringen. Hans beslut att inte åka till Vietnam som, såvitt han då visste, kostade honom allt, visade vilken moralisk kraft han besatt. Men jag hade förstått vad svagheten var. Ali var också ett barn. Det oskyldiga. Det naiva hos honom. Tron att han faktiskt skulle kunna fortsätta att ta emot så mycket stryk som han gjorde utan att det skulle skada honom. Allvarligt.
Jag ville att han också skulle besitta storheten att dra sig tillbaka i tid. Men han älskade att vara Ali, alltid i strålkastarskenet, för mycket. Jag visste att han aldrig skulle klara den saken. Barnet i honom, det sköra som gjorde att man älskade honom, det skulle också komma att bli hans undergång. Det var därför som jag, och så många med mig, satt med tårar i ögonen då han knappt klarade av att tända den olympiska elden 1996. Detta beroende på skadorna boxningen gett honom.
Ali var inget helgon. Han kallade vissa motståndare för Onkel Tom, den värsta förolämpning en svart kunde säga till en annan svart, vid slutet av 60- och i början av 70-talet. Det var onödigt och grymt. Och han hade inte storheten att dra sig tillbaka i tid. Priset han fick betala för detta var fruktansvärt.
Men ingen kan ta ifrån honom att han kanske var den bäste tungviktaren genom tiderna. Ingen kan ta ifrån honom storheten att han inte åkte till Vietnam. Men en sak berövades honom. Hans tränare Angelo Dundee var den som sa det bäst: ”We never saw the best of Ali”. Före han blev berövad titeln 1967 kunde han ”dansa” i ringen. Men han slog inte så hårt. När han 3½ år senare gjorde comeback dansade han inte längre. Men han slog hårdare. Ali berövades de år som är en boxares bästa. De åren han både hade kunnat dansa och slå hårt. Det är så jag vill tänka och minnas honom. ”We never saw the best of Ali”.