Det svenska etablissemangets hets mot Ryssland har tagit sig allt mer orimliga proportioner de senaste åren. I Svt:s senaste partiledardebatt diskuterades ”det ryska hotet” som om det vore en självklarhet. Bakgrunden till hetsen är dock inte ett verkligt militärt hot mot Sverige – utan en inrikespolitisk strävan att ansluta Sverige till Nato.
Arbetarpartiet försvarar inte Vladimir Putins förtryck av den ryska befolkningen. Vi fördömer Rysslands agerande i Ukraina – liksom vi fördömer Natos inblandning i Ukraina. Vi anser att den ukrainska befolkningen själv måste få avgöra sin framtid. Samtidigt är det vår plikt att förklara att hotet från ”Ryssen” är politiskt konstruerat och används för att försöka piska fram en ”rysskräck” som banar väg för ett svenskt Nato-medlemskap.
I mitten av september kom en ny våg av rysshets. Dagens Nyheter rapporterade att Försvarsmakten flyttat Sveriges ”strategiska reserv” på 150 soldater till Gotland. Skälet var att de ”fått information om ett ökat hot från Ryssland” – ett hot som var ”topphemligt”. Hur 150 soldater skulle kunna stoppa en påtänkt rysk invasion förtäljer inte historien. Vad hotet bestod i är höljt i dunkel (det var ju topphemligt). Statsminister Stefan Löfven förnekade dessutom att det ens fanns ett ökat hot mot Sverige.
En vecka senare publicerade Aftonbladet ett specialreportage om hur ett angrepp på Gotland skulle kunna se ut. På ett helt uppslag, med rubriken ”Risken att tappa Gotland”, redogör Aftonbladet för hur Ryssland skulle kunna besätta Gotland med 2 500 soldater på några timmar – även sedan den strategiska reserven på 150 soldater placerats där.
Denna typ av reportage, där Ryssland framställs som ett aggressivt och krigiskt, har blivit allt vanligare i svensk media. Reportagen varvas med kommentarer från olika ”experter” som gärna drar paralleller mellan Putin och Stalin. ”Putin reser imperiet ur askan – precis som Stalin” löd en rubrik i DN (21/10-14). Syftet är att försöka använda forna tiders rädsla för Sovjet till att piska upp anti-ryska stämningar idag.
Ubåtsjakten i Stockholms skärgård i oktober 2014 var som ett farsartat eko av 1980-talets ubåtshysteri. Men när dammet lagt sig och slutanalysen var klar i september 2015 så fanns där inga bevis för att en ubåt skulle ha kränkt svenskt territorium.
På senare tid har det också talats mycket om hur Putin sprider propaganda och desinformation, bl a via Internet. När Aftonbladet och Expressen utsattes för en hacker-attack i våras antydde media att det kunde vara Ryssland som låg bakom. Men det var det inte – det var vanliga svenska högerextremister.
Vem hotar vem?
Tidningen Filter har gjort en genomgång av hur media, Försvarsmakten och Säpo vid ett flertal tillfällen de senaste åren har samverkat för att piska fram ”rysskräcken”. I tidningen intervjuas Hans Blix – tidigare utrikesminister, statssekreterare och chef för FN:s vapeninspektörer i Irak. Hans Blix är kritisk till Putins agerande i bl a Ukraina, men påpekar också att det saknas en vilja att förstå varför Ryssland agerar som de gör. Han anser att det är irrationellt att skruva upp tonläget istället för att sträva efter avspänning.
– Risken för ett fullskaligt krig är obefintlig. Det anser amerikanerna också, säger Blix till Filter.
Blix sätter även fingret på en annan viktig punkt: det är inte Ryssland som har expanderat de senaste 20 åren – utan Nato. Sedan Sovjetunionens kollaps har den USA-ledda försvarsalliansen expanderat i Östeuropa. Tio länder som tidigare ingick i den ryssledda ”Warszawa-pakten” har idag anslutit sig till Nato. Först ut var Tjeckien, Ungern och Polen. Sedan följde de baltiska staterna, Bulgarien, Rumänien, Slovakien och Albanien. Nato har även uttryckt ambitionen att få med både Georgien och Ukraina. Parallellt har USA velat bygga ut sitt missilförsvar i Östeuropa, bland annat i Polen, med syftet att skydda Europa och USA mot kärnvapenmissiler – från Iran!
Det finns en gräns vid vilken Putin kommer att sätta ned foten och säga ”hit men inte längre”. Det är bara utifrån detta som det går att förstå Putins agerande. Missilförsvaret i Polen blev inte av efter kraftiga protester från ryskt håll. Annekteringen av Krim och inblandningen i Ukraina har satt stopp för eventuella planer på att knyta upp Ukraina till Nato. Att kunna förstå och förklara varför Putin agerar på ett visst sätt innebär dock inte att man automatiskt försvarar Putins agerande. Återigen: Arbetarpartiet kritiserar Rysslands inblandning i Ukraina på samma sätt som vi kritiserar USA och Natos inblandning. Ukrainas framtid ska avgöras av den ukrainska befolkningen, som inte ska användas som en bricka i ett stormaktsspel mellan USA och Ryssland.
Att Ryssland sätter ned foten mot USA/Nato innebär dock inte att Putin har tänkt starta ett angreppskrig mot Sverige eller de baltiska staterna. Putin står för ett auktoritärt styre på hemmaplan. Men Vladimir är inte korkad (som Donald Trump). Han har ingenting att vinna på ett storkrig med USA – som Ryssland skulle förlora. Putins militärbudget låg år 2015 på runt 90 miljarder dollar. Natos sammanlagda militärbudget låg på över 900 miljarder dollar! Man måste ha proportioner både i inrikes- och utrikespolitiken.
Regeringen och Sveriges Överbefälhavare (ÖB) känner till allt detta. De tror inte heller att det på allvar existerar något hot mot Sverige från Ryssland. Men för de krafter som, steg för steg, smugit Sverige närmare ett medlemskap i Nato i över 20 år utgör verkligheten en fiende. Hetsen mot Ryssland fyller rollen av att piska upp en ”rysskräck” som inte finns. Och inget av riksdagspartierna ifrågasätter detta – inte ens Vänsterpartiet, som gärna vill framstå som de mest hårdnackade Nato-motståndarna.
Den allt hätskare hetsen mot Ryssland utgör Nato-ivrarnas viktigaste vapen för att slutligen mala sönder deras största fiende: det djupt rotade folkliga motståndet mot ett svenskt Nato-medlemskap. Väldigt få vill att Sverige blir delansvarigt i USA:s alla krig runt om i världen.