Ytliga intervjuer, fritt tyckande och vilt gissande genomförda av politiker, journalister och statsvetare, baserade på allt mindre användbara BNP-siffror samt en PISA-rapport, utgör den räddhågsna grunden för ytliga diskussioner av oväsentligheter. Så kan huvuddelen av den politiska debatten rörande Sveriges politiska framtid sammanfattas.
Inget av de två partier som kan tänkas bilda nästa regering – Socialdemokraterna och Moderaterna – förmår formulera de problem vars lösning, eller icke-lösning, som kan komma att avgöra Sveriges fortsatta existens som en sammanhållen välfärdsstat. Till detta krävs insikter och mod som svenska politiker inte längre besitter.
En ekande tomhet i analys och debatt är vad ”förståsigpåarna” inom politik och media förmår prestera. Etablissemangets tomhet ekar än värre mot bakgrund av verklighetens dramatik. Verkligheten understryker framtidens frågeställningar. Låt oss nämna tre av de mest avgörande. Först: ett sammanhållet samhälle eller en djupgående splittring. Sedan: en välfärdsstat eller privata lösningar på marknadens villkor? Slutligen: möjligheten av att socialdemokratin drabbas av splittring och sönderfall.
En socialdemokrati som drabbas av splittring och sönderfall skulle helt rita om landets politiska karta. Partiet har varit statsbärande sedan 1932, oavsett om det befunnit sig i regeringsställning eller inte. Skulle socialdemokratin kollapsa kommer sannolikt samma öde att även drabba dess skapelse, Välfärds-Sverige. Detta kommer i sin tur att ytterligare fördjupa den upplösning av samhället som redan kan iakttas, samtidigt som utvecklingen mot marknadslösningar påskyndas.