Fascismen var en ideologi som i en eller annan form (små partier eller väldiga massrörelser) uppstod i en rad europeiska länder under perioden mellan de två världskrigen (1918-1939). I länder som Italien och senare Tyskland antog dessa rörelser masskaraktär och blev så starka att de kunde gripa statsmakten.
Fascismen tog makten även i Spanien, men först efter ett inbördeskrig. Även om det finns påfallande skillnader mellan hur Mussolini och Hitler tog kontroll över statsapparaten krävdes inget inbördeskrig vid fascismens maktövertagande varken i Italien eller i Tyskland. Det som skiljer fascismen från andra försök, från de gamla samhällseliterna, att avskaffa demokratiska fri- och rättigheter och de institutioner som bär upp dessa, är att fascismen är en massrörelse. Dess främsta uppgift är att möta arbetarnas massorganisationer – fackföreningar och stora arbetarpartier – och krossa dessa genom en utomparlamentarisk strid på gator och torg. Genom våld.
Det absolut viktigaste landet i Europa där en fascistisk massrörelse kom att överta statsmakten var Tyskland. Detta skedde den 30 januari 1933. Fram till ”Die Machtübernahme” (Maktövertagandet) var begreppet ”nazism” endast en förkortning på ett mindre högerextremt nationalistparti. Partiets fullständiga namn var Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterpartei (NSDAP). På svenska blir namnet ”Nationalsocialistiska Tyska Arbetarpartiet”. Fram till ”Die Machtübernahme” var NSDAP huvudsakligen ett fascistiskt parti som andra. Jämför vi den italienska fascismen med den tyska överväger likheterna under perioden fram till dess att Hitlers och Mussolinis politiska rörelser grep statsmakten.
Men efter övertagandet av statsmakten kom den italienska fascismen och den tyska att utvecklas oerhört olika. Efter maktövertagandet var det skillnaderna som övervägde. När företeelser förändras kan en förändring beskrivas som kvantitativ eller kvalitativ. En kvantitativ förändring sker varje sommarnatt då temperaturen faller några grader. Det blir lite kallare för den som dyker i vattnet från trampolinen efter klockan 00.00. En kvalitativ förändring kan ske under vinternätter genom att temperaturen kan falla så många grader att vattnet fryser till is. Den som då hoppar från trampolinen för att ta sig ett dopp i mörkret kommer att bryta nacken! Skillnaden mellan den italienska fascismen och den tyska blev, efter att de båda rörelserna erövrat statsmakten, så stor att den måste beskrivas som kvalitativ. Det är om denna kvalitativa skillnad mellan den italienska fascismen och den tyska, efter maktövertagandet, som denna pamflett handlar. Varför göra en pamflett om detta? Det finns två skäl: dels i syfte att berätta historien, dels då författaren hävdar att det finns en vetenskaplig definition på vad fascism är. Denna definition räcker en bit, men inte hela vägen, när det gäller att beskriva den framväxande tyska nazismen. Men nu går vi händelserna i förväg.
Fascismen i Italien och i Tyskland
Mellankrigstiden var en sällsynt turbulent epok både ekonomiskt, socialt och politiskt. Hitler besatt en ovanlig förmåga att upptäcka, och ta vara på, de politiska möjligheter som mellankrigstiden erbjöd. Denna förmåga bidrog på ett avgörande sätt till att förvandla det i början på 1920-talet obetydliga tyska fascistpartiet till Europas kraftfullaste politiska massrörelse i början av 1930-talet! Å ena sidan hade Hitler och nazisterna med största sannolikhet aldrig kunnat växa till den formidabla kraft som rörelsen blev utan de förödande effekterna som börskraschen 1929 fick i Tyskland. Å andra sidan innebar inte denna ekonomiska kris, med en massarbetslöshet utan motstycke, att NSDAP skulle komma att växa på det dramatiska sätt som partiet kom att göra. Detta är vad vi menar då vi skriver att Hitler besatt en ovanlig förmåga att upptäcka, och ta vara på, de politiska möjligheter som mellankrigstiden erbjöd. Men denna förmåga var inte medfödd, vilket vi strax ska se.
För att kunna förverkliga sina politiska idéer måste Hitler för det första ta kontroll över den tyska statsmakten. För det andra måste han basera denna statsmakt på en helt annan grundlag än Weimarrepublikens (det demokratiska ”försök” som styrde Tyskland sedan Kejsaren abdikerat efter kriget). Hitlers första försök att ta kontroll över statsmakten var inspirerat av Mussolini. Den italienske fascistledaren hade tagit makten genom en statskupp. I samband med en djup politisk kris i Italien 1922 beslöt sig fascisternas ledning att låta mellan 20 000-30 000 av sina ”svartskjortor” att marschera mot Rom för att störta regeringen. Huvuddelen av dessa stoppades dock av polis. De som nådde Rom var färre än 10 000. Svartskjortornas ledning och beväpning var bristfällig. Kuppförsöket skulle ha slutat i ett ordentligt fiasko om inte Italiens dåvarande kung, Viktor Emanuel III, i vankelmod hade utsett Mussolini till regeringsbildare (30 oktober 1922) vilket räddade situationen för fascisterna. Det var inte på något sätt självklart att låta Mussolini bilda regering. Fascismens ställning var svag i deputerandekammaren (Italiens motsvarighet till Sveriges riksdag). Året innan hade det italienska fascistpartiet endast erhållit 35 av kammarens totalt 535 mandat (6,5 %), och detta inte ens ensamma, utan som en del av en valkartell bestående av nationalister såväl som borgerliga ledamöter!
Makten måste erövras i samförstånd med samhällseliterna – inte i strid mot dem
Men Mussolinis framgång imponerade på många. Även på Hitler. Han och NSDAP begick därför det väldiga misstaget att, sannolikt inspirerad av just Mussolini, försöka ta makten genom en ”egen” kupp i München 1923 (året efter Mussolinis marsch till Rom). Hitlers politiska karriär hade därmed kunnat vara över. Kuppförsöket ledde till sammanstötningar med armén och polisen. Hitler sattes i fängelse och NSDAP förbjöds och upplöstes. Det var ett förkrossande nederlag, även om Hitler kom att behandlas synnerligen milt. Trots att flera poliser dödades under striderna, och att Hitler kunde ha dömts för högförräderi, fick han mildast tänkbara straff på fem års fängelse. Av denna tid avtjänade han enbart nio månader. Men Hitler lärde sig läxan. Han beslöt sig för att aldrig mer försöka ta makten i strid med de gamla samhällseliterna. Hitler insåg nödvändigheten av att bekämpa de demokratiska och revolutionära partierna i samförstånd med de gamla eliterna. Han insåg särskilt behovet av att agera med militärens aktiva eller passiva stöd.
Hitler höll sitt första tal efter fängelsetiden i början på 1925. Då presenterade han sin nya demokratiska strategi för att ta makten. Ett känt citat lyder: “Om det tar längre tid att rösta bort dem än att skjuta bort dem, så är resultatet i alla fall garanterat av deras egen konstitution. Varje laglig process är långsam. Förr eller senare skall vi ha majoriteten – och sedan Tyskland.”