Hitlers makt var större än någonsin. Den ursprungliga massrörelsen var försvagad, efter att Hitler tvingats krossa SA. Efter utrensningen och ”hemförlovningen” inom SA var nazisterna ”på gatan” påtagligt färre, rörelsen uppriven och arbetarnas sociala tyngd inom NSDAP utraderad. Den folkliga massrörelse, som utgjort den tyska fascismens väldiga styrka, hade till stor del raderats ut.
Hade armén slagit till mot Hitlers rörelse, i detta läge, hade armén sannolikt vunnit en blixtseger. Men bara under förutsättning att de tagit hjälp av de under jord, och i koncentrationsläger, drivna socialdemokraterna. Detta stod dock inte på arméns dagordning – även om vissa av de högre officerarna umgicks med tanken på att avsätta Hitler. Men detta stannade vid tankar. Istället påbörjade nu sammansmältningen mellan Hitlers rörelse och statsmakten. Man kan uttrycka det hela på följande sätt: Förintandet av den tyska fascismens folkliga del, som gjort partiet till en självständig massrörelse, var rörelsens första djupare omvandling. Från och med nu hade den tyska fascismen statsmakten helt i sin hand. Samtidigt hade den fascistiska massrörelsen bokstavligen dött.
Dessa två faktorer kombinerade varandra. NSDAP började alltmer att sätta sin prägel på statsapparaten. Å andra sidan behövde den tyska fascismen nu statsapparaten långt mer än tidigare, detta för att ersätta den styrkebas som gått förlorad vid utrensningen och upplösningen av SA. Därmed hade en sammansmältning påbörjats mellan NSDAP och statsapparaten.
Denna sammansmältning skedde inte alls på samma sätt i Italien. Där samarbetade två olika maktapparater (Mussolinis och statens). Men i Tyskland började alltså NSDAP och statsmakten att smälta samman – och därmed sätta sin prägel på varandra. Det var inte bara så att den tyska statsapparaten blev ”nazifierad”. Det var också så att den tyska nazismen blev ”förstatligad”. Och från och med nu börjar den tyska fascismen utvecklas som en egen politisk och ideologisk riktning – skild från Mussolinis fascistiska rörelse. Efter maktövertagandet den 30 januari 1933 då Hitler utnämndes till Rikskansler, utrensningen av SA den 30 juni 1934 samt övertagandet av Rikspresidentämbetets befogenheter då Hindenburg avled i augusti 1934, kan inte nazismen användas som synonym till begreppet ”fascism”. Efter denna maktövertagandet måste begreppet nazism användas, vid sidan av och skild från det mer allmänna begreppet fascism. Detta även om de båda rörelserna fortfarande hade föraktet för ett samhällssystem baserat på demokratiska fri- och rättigheter, inklusive kampen mot arbetarklassens organisationer samt koloniala imperiedrömmar gemensamma.