Moderatledaren Anna Kinberg Batras utspel den 19 januari, om att tillåta sig att ta regeringsmakten med hjälp av SD, har startat en våg av nyvakna politiska kommentarer. Nu är samtalen mellan M och SD igång. Vi ska strax återkomma till dessa.
Det mest väsentliga är att arbetarrörelsens olika grenar enas om målet att återerövra de arbetarväljare som lämnat Socialdemokraterna för SD. Arbetarpartiet, vars tidning du nu läser, utgör den demokratiskt socialistiska delen av den arbetarrörelse som även består av större, men icke-socialistiska, delar. Vi avser Socialdemokraterna, LO och Vänsterpartiet. Trots vår skarpa kritik mot ledarna inom S, V och i LO-facken, både för bristen på politiska och praktiska initiativ, är det naturligtvis omöjligt för oss att ensamma återvinna alla de hundratusentals arbetare som idag planerar att rösta på SD – just de grupper som traditionellt utgjort kärnan inom arbetarrörelsen. Till en sådan arbetsuppgift är Arbetarpartiet för litet. Men inte heller S eller V klarar denna uppgift. För att vinna arbetarna åter krävs samarbete kring en politik som slår vakt om kollektivavtal och välfärdssamhälle.
Målet för hela arbetarrörelsen måste vara att vinna arbetarna, över blockgränsen, bort från borgerligheten och åter till arbetarrörelsen. I Arbetarpartiet anser vi detta vara den enda möjligheten att förhindra en ny och längre period av borgerligt styre. Skälet till att perioden med borgerligt styre kommer att bli längre är att en förlust av regeringsmakten 2018 åter kan utlösa starka interna motsättningar inom S. Detta kommer i sin tur att starta en nedåtgående spiral inom en socialdemokrati som redan idag bara är en skugga av sitt forna jag. Eller, för att vara exakt, endast har bibehållit två väljare av tre sedan 1994!
Bakgrunden till att S förlorade var tredje väljare, under en period på 16 år, berodde på sossetoppens arbetar-fientliga politik. Deras verkliga storangrepp på välfärden inleddes under mandatperioden 1994-98 under Ingvar Carlsson och Göran Persson (detta till borgarnas jubel). S-regeringarna behövde stöd för sin brutala nedskärningspolitik i riksdagen och fick det också av Vänsterpartiet under Gudrun Schyman. V stödde 114 av de totala nedskärningarna och besparingarna på 126 miljarder! Efter att Alliansen erövrat regeringsmakten i valet 2006 fortsatte angreppen på välfärden i Sverige. De kanske mest bestående av borgarnas åtta år vid makten är de stora skattesänkningarna som krympte basen för välfärden. Den nya S+MP-regering som kom att bildas efter valet 2014 har gjort påfallande lite för att återställa denna förlorade skattebas. Passiviteten begränsar kraftigt reform- och handlingsutrymmet för dagens S+MP-regering.
I Arbetarpartiet är vi övertygade om att en ny period av borgerligt styre kommer att radera ut resten av det som uppnåtts under hundra år, genom kamp och kompromisser, i form av exempelvis kollektivavtal, ingångs- och lägstalöner. Det skulle även innebära ett dråpslag mot systemet med en solidariskt skattefinansierad utbildning, sjukvård och äldreomsorg samt ersättningssystemet vid sjukdom, pension och arbetslöshet.
Vi skrev tidigare att det som kan förhindra en borgerlig valseger är en kraftsamling för att vinna den väldiga skara arbetare som nu lutar åt att rösta på SD i valet 2018. Tyvärr tycks Socialdemokraterna, LO och Vänsterpartiet ha avskrivit alla hundratusentals arbetare som idag lutar åt SD såsom varande förlorade rasister. ”Hellre undergång än självkritisk prövning” är en passande paroll för arbetarrörelsens eget – av pengar och makt berusade – etablissemang. Ett etablissemang bestående av riksdagsledamöter, kommunalråd, ministrar och ombudsmän – samt av alla yngre karriärister som är beredda att gå över lik för att ta sig in i nämnda krets. Den krets som idag ivrigt samlas kring maktens köttgrytor.
I Arbetarpartiet ser vi däremot inte de hundratusentals arbetarväljare som lutar åt SD såsom vare sig rasister eller förlorade. Vi kan nämligen skilja på ett partis ledning och aktiva medlemmar, å ena sidan, och på de som passivt lägger en valsedel i urnan en (1) dag av mandatperiodens 1461 dagar, å den andra. Sådana väljare kan förändras på två sätt. Dels kan de övertygas om att rösta på ett nytt parti, dels kan de gå från att vara passiva, och endast rösta på valdagen, till att bli aktivister under de 1460 dagarna mellan valen! Och detta gäller inte bara för SD. Det gäller även för alla de som röstar på Socialdemokraterna eller på Vänsterpartiet.
I Arbetarpartiet är vi övertygade om att försvar av kollektivavtal med trygga jobb och anständiga löner kan vinna yngre arbetare som tänker rösta på SD, och även återvinna äldre, till arbetarrörelsen. Detta kräver en offensiv på arbetsplatserna. Men Jonas Sjöstedt hoppas på att få regera med Stefan Löfven. Och Löfven hoppas kunna spräcka Alliansen och få regera med Lööf och Björklund. Inget tyder på att S och V inser behovet av en storsatsning – på arbetsplatser och i bostadsområden – för att vinna väljare från SD.
S och V är för upptagna med dribblet i riksdagen. Detta kan leda till ytterligare framgångar för SD och en än mer försvagad arbetarrörelse.