Del tre. Arbetarrörelsens anpassning till den traditionella borgerligheten, i Sverige S och V samt bland annat LO-facken, har ägt rum i en rad europeiska länder. Då den stora ekonomiska recessionen slog till åren 2007-2008 ställdes plötsligt denna anpassning i blixtbelysning. Arbetarrörelsens socialdemokratiska del (och den f.d. kommunistiska vänstern) saknade egna recept mot krisen. Deras hjälplöshet och brist på alternativ skapade besvikelse – men lade också en grund för förakt.
I Sverige tappade Socialdemokratin ett till synens ointagligt försprång i väljaropinionen. Vändningen var våldsam. (De följande siffrorna är hämtade från SCB:s stora väljarundersökningar). I november 2007 låg stödet för S ensamt på nästan 45,9 procent. Alliansregeringens fyra partier nådde tillsammans endast upp till 39,9 procent. Det sammanlagda väljarstödet för S och V låg vid denna tidpunkt på hela 51,0 procent. Försprånget verkade så stort att många trodde att valet redan var vunnet.
Sedan slog krisen till. I maj 2009 (1½ år senare) hade Socialdemokraterna backat till 36,6 procent. Samtidigt hade Alliansregeringens partier ökat till hela 45,2 procent. Även det sammanlagda stödet för S och V låg under Alliansens, och uppgick till endast 42,3 procent. Den djupa ekonomiska nedgången innebar en dramatisk draghjälp till Alliansen, som åter segrade i valet, året efter. Det var också i detta val som Sverigedemokraterna tog sig in i riksdagen. För arbetarrörelsen blev dessa 18 månader en katastrof. Socialdemokratin har aldrig återhämtat sig. S har aldrig senare kommit i närheten av de höga opinionssiffror partiet hade strax före och efter årsskiftet 2007/2008.
Tre faktorer tillsammans
Den ekonomiska recessionen kan dock inte ensam förklara den kollaps som ägt rum i förtroendet för socialdemokratin i många länder. Främst hos arbetarna. Det är kombinationen av åtminstone tre faktorer som spelat in. Först handlar det om arbetarrörelsens långsiktiga anpassning av sin politik till den traditionella borgerligheten. Denna anpassning har ägt rum oavsett om socialdemokratin regerat ensamt, ingått i en koalitionsregering eller befunnit sig i opposition. Anpassningen till den traditionella borgerlighetens politiska agenda har präglat nästan allt: EU-anslutning, anpassning till EU:s ökade överstatlighet, skattesänkningar kombinerat med åtstramningsprogram, frihandelsavtal som TTIP, acceptans av en ökad arbetskraftsinvandring, både inom- och utomeuropeisk, som hotar både kollektivavtal och arbetsrätt, medlemskap i, eller samövningar med, Nato. Den förnedrande anpassningen har nästan berövat arbetarrörelsen hela dess politiska identitet. Kvar finns dess historia och tradition. Det är dessa vi i Arbetarpartiet slår vakt om.
Det är ovanpå denna anpassning som den ekonomiska krisens, ofta våldsamma och i flera länder kvardröjande, effekter kom att spela en betydelsefull roll. Krisen slog både hårt och långsiktigt mot många socialdemokratiska partier. (I Nederländerna fick motsvarigheten till S cirka 25 procent av rösterna i valet till parlamentet för fem år sedan. Idag ligger partiet på under tio procent!) Men krisen bidrog också till att skapa, eller till att förstärka, en tredje faktor som ofta spelat en avgörande roll i arbetarrörelsens tillbakagång. Vi syftar på genomslaget för de ny-reaktionära partierna!