Del fyra. De ny-reaktionära växer i ett läge då arbetarrörelsens partier anpassat sig till den traditionella borgerligheten och arbetarklassens olika skikt drabbats hårdast av politiska och ekonomiska förändringar.
Det handlar om EU:s fria rörlighet av arbete och kapital, som i kombination med olika frihandelsavtal, dels innebär en avindustrialisering (både i Europa och USA med resultat att massor av industrijobb går förlorade till länder som Kina, Mexiko och Brasilien). Dels handlar det om en fri arbetskraftsinvandring där de invandrande konkurrerar ut inhemsk arbetskraft som jobbat efter kollektivavtal som fackföreningarna uppnått efter årtionden av kamp. Det handlar också om angrepp på välfärdssamhället.
Då den ekonomiska recessionen, i detta redan ansträngda läge, slog till fanns det plötsligt ett politiskt alternativ i form av den ny-reaktionära borgerligheten, vars lösningar var lätta att begripa. Lösningar som skiljde sig på från de tämjda socialdemokraternas och den traditionella borgerlighetens. Lösningar som därför fått ett starkt, och växande, genomslag inom en stor del av arbetarklassen.
Låt oss fokusera på Front Nationals partiledare Marine Le Pen. År 2013 ägde en stor järnvägsolycka rum i Frankrike med sju döda och 200 skadade. Till bakgrunden hör att EU-medlemskapet bidragit till avregleringar och misskötsel av det franska järnvägsnätet. Året efter lade den franska statens haverikommission fram sin rapport.
Beväpnad med haverirapporten visade Le Pen hur EU:s inblandning försämrat de franska järnvägarna. Le Pen påpekade också att både ”vänster- och högerregeringar” lydigt följt EU:s krav att skära ned på detta underhåll. Det statliga järnvägsnätet hade styckats upp, 10 000 arbetare som jobbat med underhåll hade avskedats. Le Pen krävde att staten skulle återta ansvaret för järnvägen, garantera alla fransmän en lika god service, höja kvaliteten och säkerhet samt sänka biljettpriserna. Detta även om resultatet skulle bli en konfrontation med EU! Men hon gav sig inte med det. Som pricken över i:et kräver Le Pen att presidenten för den franska statens järnvägar skulle avskedas, då han följt EU-direktivens nyliberala anda, och måste anses som ansvarig för järnvägarnas förfall. Allt detta är precis vad medborgarna – i Frankrike, Sverige och i en rad andra EU-länder – skulle önska.
Skyndade någon till Le Pens sida och utropade att i denna fråga har vi samma åsikt. Naturligtvis ingen! Inte ens de franska kommunisterna. Detta skulle nämligen ha omintetgjort ett samarbete dem emellan och det EU-vänliga franska Socialistpartiet. Så kommunisterna offrade arbetarklassens intressen för en plats vid köttgrytorna. Därför blev det Marine Le Pen som slog vakt om den franska befolkningens intressen (fritt efter Jan Myrdal, Folket i Bild/Kulturfront, 2014)!
Hur ser Front Nationals ledare på frihandelsavtalet TTIP? Le Pen anser att detta är en katastrof. Ett frihandelsavtal ska inte låta storföretag hindra Frankrike från att stifta franska lagar. Hennes kritik är, om något, hårdare än både Vänsterpartiets och Jonas Sjöstedts och den ”demokratiske socialisten” från Bernie Sanders (som troligen hade kunnat besegra Donald Trump, om det demokratiska partiet gett honom chansen). Vi vill också påminna om att Donald Trump kritiserade TTIP under hela sin valrörelse, som ett led i sin kamp mot den traditionella borgerlighetens kandidat i USA, demokratiska partiets Hillary Clinton.
Över till frågan om EU-medlemskapet. Le Pen har lovat en folkomröstning! Detta är ett av Front Nationals viktigaste löften. Vill Le Pen att Frankrike ska lämna EU? Nej. Men hon och Front National vill omförhandla Frankrikes avtal med EU – med stödet från en folkomröstning i ryggen. Le Pen vill dels att den franska francen ska återinföras (samtidigt som euron får finns kvar, fast med en viss modifiering, vilket påminner om hur fallet var under en tidigare period i Frankrike). Dels kräver Le Pen att de inre gränserna inom EU återinförs.
Och Nato? Le Pen anser att denna försvarsunion enbart existerar för att tjäna USA:s intressen. Är detta en hemsk nationalistisk ståndpunkt som innebär att ”sanna internationalister” nu måste kräva ett svenskt Nato-medlemskap. Naturligtvis inte.
De politiska ståndpunkter Le Pen för fram skulle gynna både franska och svenska löntagare. En strid mot nyliberala EU-direktiv – som styckar upp en statlig järnväg och eftersätter service, säkerhet och höjer biljettpriserna – är värt att kämpa för. Både när det gäller järnvägen och i en rad andra frågor. Om exempelvis EU:s överstatlighet pressades tillbaka skulle detta öka möjligheterna för en regering att slå vakt om en arbetsrätt som gynnar löntagarna. Detsamma gäller för en miljölagstiftning som gynnar klimatet. Det vore önskvärt att höra en ledande svensk socialdemokrat, eller en dito fransk socialist, säga att det krävs en ny folkomröstning om EU, och en omförhandling vad gäller medlemskapets villkor. Eller att TTIP är en katastrof och att storföretagens frihandelsavtal inte ska stå över den lagstiftning som sker i de nationella parlamenten. Samt att Nato enbart existerar för att tjäna USA:s intressen.
Le Pen är ledare för ett parti som innehåller en nationalism som baserar sig på både främlingsfientlighet och rasism. Men detta uttömmer inte analysen av Front National. Vissa av partiets krav skulle också gynna den franska arbetarklassen. Front National är en politisk rörelse som bärs fram av en dualism. Insikten om denna dualism är avgörande, dels för förståelsen av partiets framgångar. Dels utgör denna insikt nyckeln till hur partiet ska kunna besegras. Detsamma gäller för partiets motsvarigheter i andra europeiska länder. Däribland Sverige.