1941 höll Sveriges dåvarande statsminister Per Albin Hansson ett anförande för att berätta att regeringen godkänt att transportera tyska trupper genom Sverige. Detta var dock bara toppen av isberget. Med anledning av detta isberg gjorde jag och min teatergrupp en pjäs som kom att heta ”En mörk tid på en mörk plats”, året var 1941 och platsen var ett av Sveriges så kallade sinnessjukhus.
I en av öppningsscenerna: föreståndarinnan på sjukhuset introducerar en ny läkare, Hjalmar. De går runt och hon presenterar patienterna. ”Här har vi August. Före detta militär med avvikande politiska åsikter. Regelbunden elektrodchocksbehandling. Känner ni till denna behandling? Två elektroder hålls mot patientens tinningar varpå elstöt ges och krampanfall utlöses. Därefter blir patienten lugnare. Detta är en av våra mest använda behandlingsmetoder.” Föreståndarinnan är noggrann med att inte titta August i ögonen, utan står bakom hans rygg och demonstrerar vars elektroderna ska fästas. Som ett visningsobjekt.
Sveriges del i den rasbiologiska forskningen är något som har sopats under mattan. Med den här pjäsen ville vi lyfta på mattan, damma av de gamla journalerna och visa vad som hänt bakom stängda dörrar. I detta Sverige, bakom dörrarna på sinnessjukhusen, så blev människor av avvikande norm bortsållade, Gustav som var transsexuell, Hanna som gjort en abort.
I en scen sitter Magdalena och Klara vid ett bord och syr. De vet inte själva vad de syr, men publiken ser att det är en flagga med ett hakkors. Klara berättar att hon blivit falskt anklagad av sin pappa att ha bränt ner ett hus. Hon berättar att hon vill vara som föreståndarinnan, att hon vill vara stark. Beteendet som föreståndarinnan har, det är vad Klara tror är att vara stark. Klara är bara 13 år gammal.
Idag så får vi ofta höra om de stora massakrerna i Tyskland under andra världskriget, men att även Sverige har varit så framstående i den rasbiologiska forskningen är för många otänkbart. Dock fanns denna människosyn hos alltför många även i Sverige. För att förstå vad som händer i vår samtid idag så krävs det att vi erkänner vårt förflutna. Under mattan där historien ligger dold växer fröna av rasism ostört. Först när vi vågar se ogräset så kan vi rensa.
Senare i pjäsen bråkar några av de intagna. Till följd av detta får Klara panik och tvingas till en akut elektrodchocksbehandling. Hennes svaga, unga kropp orkar dock inte med behandlingen och Klara dör. Föreståndarinnan säger bestämt att detta ska dokumenteras som TBC, men den nya medarbetaren känner att han måste berätta sanningen för de andra patienterna. Han berättar att han försökte stoppa föreståndarinnan, att han egentligen ville skona henne. När han berättat så går han sakta ut mot publiken. Han stannar upp, vänder sig om och säger ”Förlåt”.
Detta ”förlåt” är ett förlåt från alla som inte stod emot. Det är ett förlåt från alla som såg men inte agerade. Det är samtidigt ett förlåt från de som sopade Sveriges historia under mattan. Det är ett förlåt från dom som grodde frön av ogräs.
Första steget till förändring är upplysning. Vi ville ge upplysning. Med denna pjäs ville vi säga det som Mikael Wiehe uppmanade till i låten Valet: ”Vakna upp, fatta modet, börja se dig omkring. Bli inte en av dom som bara står där sen och säger att jag visste ingenting… Vakna upp, fatta modet, börja se dig omkring, så du kan säga till dina ungar när dom frågar sen, att du var en av dom som stod emot.”
Vi vill vara dom som stod emot.