Del ett. Det finns idag två relativt nya politiska trender som tillsammans kan få en avgörande betydelse för framtiden i Europa och kanske även i USA. Den första trenden utgörs av en förskjutning av den politiska frontlinjen i de stora samhällsfrågorna.
Under det senaste århundradet har det varit självklart att den huvudsakliga politiska fronten gått mellan arbetarrörelsen och borgerligheten. Ser vi till Europa efter andra världskriget har de avgörande politiska och sociala striderna oftast utkämpats mellan socialdemokratiska (ofta stödda av kommunistiska) partier samt fackföreningarna på ena sidan, och borgerlighetens olika partier och arbetsgivarorganisationerna på den andra. Kort sagt: arbete mot kapital.
Den ena av de nya trenderna innebär att den politiska fronten för de avgörande debatterna kring samhällets stora frågor, i allt högre grad står mellan en ny-reaktionär borgerlighet på ena sidan, och den traditionella borgerligheten på andra sidan. Då vi skriver en ”ny-reaktionär” borgerlighet menar vi den borgerlighet som representeras av partier som Front National i Frankrike, Frihetspartiet i Österrike (FPÖ), Sverigedemokraterna här hemma och Frihetspartiet i Nederländerna (PVV).
Socialdemokratin reduceras till stödpartier
Den ”ny-reaktionära” borgerlighetens politiska genombrott har inneburit att arbetarrörelsens partier – socialdemokrater (och ibland även f.d. kommunister) – i flera länder håller på att reduceras till rollen som enbart stödpartier till den traditionella borgerligheten. Inför årets presidentval i Frankrike anses det självklart att ny-reaktionära Front Nationals ledare Marine Le Pen kommer att bli en av de två huvudkandidaterna. Hon kommer då att ställas mot den traditionella borgerlighetens huvudkandidat – vem det än blir. Socialistpartiets väljare har inget annat val än att stödrösta på den traditionella borgerlighetens kandidat för att stoppa Le Pen. Den en gång så starka arbetarrörelsen i Frankrike har, åtminstone under överskådlig tid, reducerats till att endast utgöra ett stöd åt den traditionella borgerligheten.
Presidentvalet i Österrike ifjol följde detta mönster. En av de två huvudkandidaterna till presidentposten blev det ny-reaktionära Frihetspartiets (FPÖ) ledare Norbert Hofer. Även här reducerades socialdemokraternas politiska roll till att endast utgöra ett stöd åt den traditionella borgerlighetens kandidat. Denna hette Alexander van der Bellen (en nationalekonom som tidigare varit partiledare för De Gröna). Valet av van der Bellen som kandidat för den traditionella borgerligheten berodde inte på någon ”grön vändning” i Österrike. Det berodde på ett långvarigt missnöje med de socialdemokratiska och kristdemokratiska maktpartierna.
Den fråga som måste ställas är denna: Är detta vad som även väntar Socialdemokraterna i Sverige? Kommer den politiska frontlinjen i svensk politik i framtiden att gå mellan C, L och MP å ena sidan, och Moderaterna tillsammans med SD (och kanske KD) å den andra. Kommer den över hundraåriga socialdemokratin att tappa sin ställning av regeringsbildande parti och reduceras till att enbart utgöra ett stödparti till det ena av två borgerliga block efter nästa val.
De ny-reaktionära tar över ”vänsterns” frågor
Den andra politiska trenden består i att den ny-reaktionära borgerlighetens partier, i sin satsning på att erövra verkligt politiskt inflytande, i stor utsträckning har tagit över vad som tidigare varit profilfrågor för ”vänstern”. Med ”vänster” menar vi här både de socialdemokratiska och de tidigare stora eurokommunistiska partierna. Till de frågor som de ny-reaktionära tagit över, eller i vissa fall konkurrerar med ”vänstern” om, hör bland annat följande politiska ställningstaganden:
a) motstånd mot EU, både vad gäller projektet som sådant och vad gäller den ökade överstatligheten,
b) vägran att godta internationella frihandelsavtal (TTIP) som både hotar inhemska jobb och inhemsk lagstiftning,
c) protester mot nyliberala avregleringar som innebär nedrustning av järnvägsnät med sämre säkerhet och service som följd samt höjda biljettpriser,
d) hård kritik mot arbetskraftsinvandring, både inom- och utomeuropeisk, som försvagar inrikes födda löntagares ställning på arbetsmarknaden,
e) en mer balanserad syn på dagens Ryssland än vad den traditionella borgerligheten står för. Under Sovjettiden var det ofta socialdemokratin som stod för en mer balanserad syn, någonstans emellan kommunistpartiernas krypande för de stalinistiska öststaterna, och den traditionella borgerlighetens inte sällan krigiska anti-kommunism,
f) De ny-reaktionära är ofta mindre positiva till en Nato-anslutning.