Den 6 februari anordnades ett seminarium på temat ”yttrandefrihet och självcensur” på TeaterStudio Lederman i Stockholm. Det var en uppföljare till seminariet ”ett samtal om sekularism” som hölls i december i fjol.
Panelen bestod av journalisten Maciej Zaremba och forskaren Magnus Norell. I halvtidspausen kom även en hemlig gäst upp på scenen, nämligen konstnären Lars Vilks. Samtalsledare var, liksom tidigare, journalisten Willy Silberstein. Samtalet på scenen varvades med mycket frågor från publiken. Utgångspunkten för samtalet var ett antal frågeställningar rörande hoten mot yttrandefriheten och varifrån dessa kommer, varför det tycks bli vanligare med självcensur och varför det förefaller som att Europa har svårare än USA för att hantera ”obekväma” och ”radikala” åsikter i skrift och media.
Alla i panelen var överens om att när det gäller svåra politiska frågor, som exempelvis fundamentalismens utbredning i storstädernas förorter, så finns det en ängslighet från etablerade media att diskutera detta. Maciej Zaremba trodde att detta hade att göra med att man inte vill riskera att förolämpa minoriteter och att det finns en risk att man ska bli stämplad som rasist av den s.k identitetsvänstern.
Just risken att bli stämplad som rasist är något som kan avskräcka många från att ta upp svåra problem i samhället. Det kan medföra att man får betala ett högt pris. Magnus Norell pekade på exemplet med den somalisk-svenska journalisten Amun Abdullahi. Hon gjorde ett reportage för Sveriges Radio Ekot där hon avslöjade att en fritidsledare i Rinkeby agerade rekryterare till den somaliska islamistgerillan al-Shabaab. Abdullahi blev hårt attackerad för reportaget och anklagades för att svartmåla alla somalier och muslimer i Rinkeby. I radioprogrammet Konflikt avfärdades Abdullahis uppgifter som hörsägen och rykten. Då Abdullahi själv bodde i Rinkeby blev hon utfryst och fick ta emot en rad hot. Idag finns det offentliga uppgifter från Säpo som visar att allt Abdullahi varnat för var sant.
Norell höll fram att ibland kan välmenande intentioner, om att inte stigmatisera till exempel muslimer, vara kontraproduktivt. Han exemplifierade med hur diskussionen går efter ett islamistiskt terrordåd. Ofta brukar världens ledare, i sådana sammanhang, hävda att terrordådet inte har någonting med islam att göra. Men de muslimer som kämpar för att reformera islam anser sig inte vara hjälpta av denna typ av uttalanden. De anser att sådana uttalanden skapar en illusion av att det, inom islam, inte är nödvändigt att ta strid för att skilja politiken från religionen och skapa sekulära samhällen.