Frankrike och Storbritannien är de största europeiska aktörerna i Mellanöstern i modern tid. Ursprungligen var USA kritiskt till deras kolonialism i regionen. Men efter Andra världskriget skedde ett skifte.
Förenta Staterna gick ur kriget som världens ekonomiskt ledande stormakt. Frankrike och Storbritannien, däremot, var mycket försvagade och hade ingen möjlighet att förhindra sina tidigare koloniers anspråk på självständighet. Så även i Mellanöstern. Detta öppnade dörren för USA:s ekonomiska imperialism. Det kraftigt ökade intresset för olja, för egen konsumtion och i syfte att förebygga sovjetisk kontroll av oljan, gjorde att USA övertog rollen som främmande stormakt i regionen. Ett nära samarbete hade inletts med Saudiarabien redan 1945. Tre år senare (1948) bildades staten Israel. Detta skedde i direkt konflikt med en rad arabländers vilja – men gav USA sin pålitligaste allierade i hela Mellanöstern.
USA stärkte ytterligare sin ställning i området genom organiserandet av en statskupp i Iran 1953. Detta genom att störta den populäre och folkvalde premiärministern Mosaddeq, som planerade att nationalisera landets olja, och ersätta honom med nickedockan shah Mohammad Reza Pahlavi. Exakt 50 år senare, efter en rad krig i regionen, bl a mellan Israel och olika arabiska stater, genomförde USA en invasion av Irak 2003 (med det falska påståendet om förekomsten av massförstörelsevapen som grund). Detta katastrofala misstag har utgjort en enormt bidragande faktor, dels till söderfallet av det förhållandevis välutvecklade Irak, dels till framväxten av IS / Daesh. Det krig mot terror som George W Bush inledde 2001 har ytterligare destabiliserat hela Mellanöstern och bidragit till att sprida kriget i Irak-Syrien – främst till Nordafrika och Europa.
Under nedgångsepoken för Frankrike och Storbritannien ersattes deras tidigare dominans av Mellanöstern och Nordafrika av USA:s dominans. Under dagens nedgångsepok för USA har ingen annan makt haft styrkan att stabilisera regionen. Mellanöstern och Nordafrika har istället kommit att domineras av ett historiskt oemotsvarat kaos. Den berättigade kritiken av det arvet efter kolonialism och imperialism – främst i Mellanöstern – utgör en helt avgörande källa till islamisternas växande styrka.