Den 31:a mars 2017 kunde vi i Sydsvenskan läsa om hur ”Malmös nya skyline tar form”. Ett projekt som äger rum i de norra delarna i Malmö, mer specifikt i Södra Nyhamnen. Ett område som för närvarande till stor del består av industri (oftast nedlagd) och inte är till någon vidare nytta. Så det är givetvis glädjande att man väljer att nyttja denna mark till något som kan förbättra staden. Men kommer staden verkligen att förbättras tack vare detta?
Där råder det delade meningar och jag är övertygad om att staden faktiskt kommer att försämras. För bortom de officiella planerna, planer som egentligen inte förmedlats till eller förankrats hos befolkningen, finns det en slags inofficiell agenda. Det här projektet kan väl anses vara knuten som binder ihop en politisk strävan som pågått under flera decennier, nämligen att göra Malmö till något den inte är och förmodligen aldrig kommer att bli: En ”rikemansstad”.
Ingen har nog undkommit faktumet att Malmö är en ekonomiskt svag stad. Så varför skulle vi behöva en skyline? Politikerna säger: ”för att locka till oss höginkomsttagare som i sin tur, tack vare ’trickle-down economy’ kommer att förbättra stadens ekonomiska utsatthet”. Dessvärre har verkligheten redan visat att politikernas plan inte fungerat. Malmö har inte lockat till sig den mängd höginkomsttagare man tänkt sig. Detsamma kan sägas om ”trickle-down economy”. Att ge till de rika och hoppas på att de ska dela med sig är likt att ge ett barn en tändare och hoppas på det bästa. Oansvarigt och något som kan argumenteras vara brottsligt.
Men problemen går dessvärre djupare än en skyline, och här kommer den inofficiella agendan fram. Man har nämligen även utvecklat ett stort område söder om Malmö – Hyllie med omgivning. Här har många viktiga funktioner landat, som till exempel badhuset. Hyllie är ett område med bra lokaltrafik tack vare en tunnelbanestation. Och tunnelbanan går, lägligt nog, till Malmös nya skyline (och genom centrala Malmö men ingen annanstans)!
Summerat kan man då säga att nästan allt Malmö som stad sökt att utveckla under de senaste decennierna har tjänat ett syfte. Att bygga en struktur som tillåter mer förmögna människor att nyttja allt det bästa som Malmö har med ett minimum av ansträngning. Dessa mer förmögna människor är oftast inte malmöiter då Malmö som tidigare sagt är en fattig stad.
Läsaren förstår nog att något är fel. Malmöiter har tvingats in i en agenda i vilken allt vi under åratal gett kommer att gå till utomstående. Potentiellt, då vi som stad uppenbarligen fortfarande inte lyckats med att få hit våra ”white knights”.
Jag önskar att jag kunde sluta skriva här men dessvärre har vi inte nått kulmen på problemen. För det jag i praktiken kan utläsa av de teoretiska tankegångarna är en förflyttning av stadskärnan. Vi har nämligen länge sett en överexploatering av köpcentrum vilket försvagat stadskärnans handelsfunktion som i sin tur lett till en butiksflykt från de nuvarande centrala delarna.
Malmös nya skyline kommer att innehålla stora handelsytor som passande nog säkerligen kan ta emot dessa ”flyktingar”. Alltså kommer stadskärnan i praktiken att förflyttas norrut, till de mer förmögna delarna där utbudet och efterfrågan är starkare än i den nuvarande kärnan. Vad innebär det här i praktiken då? Att Malmö snart kommer att ha segregation inbyggt i stadsplaneringen! Ett fenomen som egentligen hittills inte funnits. De problem vi har i form av segregation beror snarare på konstgjorda barriärer och inte fysiska. Men snart kommer de styrande att ta bort det enda som binder ihop hela Malmö: en stadskärna. Medborgare i alla stadsdelar, utsatta som icke-utsatta, möts idag på samma ställe. Det ställe de definierar vara kärnan med små modifikationer beroende på vilken grupp man tillhör.
Att förflytta kärnan kommer rimligtvis då innebära att Malmö får flera stadskärnor och varje grupp blir ”dirigerad” till sin egen. Mötesplatsen kommer helt enkelt att försvinna och ersättas av mer lokala varianter.
För mig, som en boende i den här staden sedan innan dessa planer sattes i verket, ter det sig overkligt och överraskande att man väljer den här vägen. De största problemen staden har i nuläget (och i framtiden) är förankrade i just segregation. Men inte nog med att man inte söker att lösa de befintliga problemen – nu väljer man istället att förstärka dem genom att bygga in segregeringen i stadens planering.
Tanken med planen är som sagt att höginkomsttagare ska flytta hit och rädda oss. Men vad händer med staden om våra ”räddare” aldrig dyker upp?