2009 flyttade jag tillbaka till Sverige efter många år i utlandet. Jag hade beslutat mig för att inte återvända till Sverige till vilket pris som helst, utan ha bra villkor både när det gällde bostad och ekonomi. Därför tog det många år innan det blev möjligt och vid det laget var jag svältfödd både på kulturen och språket. Eller för att uttrycka det på ett annat sätt: jag längtade så mycket efter Sverige att det gjorde ont och det kändes som ”Sabbat hela veckan” att äntligen få tala svenska till vardags.
Döm om min förvåning när jag upptäckte att svenskarna närmast skämdes för sin kultur. Jag blev t.ex. konfronterad med en universitetslektor som inledde sin föreläsning med att hävda att svensk kultur inte existerar eftersom den helt och hållet är importerad och att svenskarna egentligen inte har någonting gemensamt, ja knappt ens språket, eftersom de lika gärna kan kommunicera på engelska. Ingen i auditoriet opponerade sig mot dessa påståenden.
Jag förstod snart att det var en avgrund mellan mina känslor av eufori inför allt svenskt och hur man runt omkring mig uppfattade svenskheten. Det var som om vi inte talade om samma land. Jag har nu fått erfara att det är något misstänkt med att älska sitt land. Det kallas för nationalism och min inställning till att vara svensk är helt felaktig. Åsiktspolisen har således varit mycket aktiv.
Nästa svårighet kom när jag försökte att orientera mig i det politiska landskapet. Jag stötte snart på frågan om hur det kommer sig att Sverigedemokraterna har växt så mycket. För mig är orsaken helt självklar. Sverige har just de politiska partier som det förtjänar. Naturligtvis växer det enda parti som är kritisk mot den förda invandringspolitiken, när inget annat parti vågar sätta ner foten.
Men vi har nog alla märkt det mentala lappkast som skett i och med flyktingkrisen under senhösten -15. Det var som om alla tvärsäkra åsiktspoliser plötsligt inte var så tvärsäkra längre. Min tro är att detta folk som numera är det mest sekulariserade i hela världen, en gång blev trött på sin stränga puritanism och därför beslöt sig för att kasta allt vad religion hette över ända. Det har det nu lyckats med, så till vida att allt som har med svenska kyrkor att göra ses på med största misstänksamhet. Puritanismen däremot har man behållit. Den trivs i bästa välmåga.
Jag möter många svenskar som anser att Sverige har plikt att hålla gränserna vidöppna. Efter att Europa burit sig så illa åt i resten av världen och förstört kulturer i Afrika och Mellanöstern, så är det inte mer än rätt att vi försöker reda upp de konflikter som uppstått i spåren av detta.
I ett sådant resonemang dras alla européer över en kam. Det är ett konstigt resonemang i en tid då man predikar att människor just inte ska dras över en kam. T.ex. ska inte alla muslimer dras till ansvar för vad ett fåtal extremister gör. Men tydligen är dagens svenska befolkning skyldig till vad européerna (mest spanjorer, engelsmän och fransmän) ställde till med under förra seklet. Denna logik påminner om teorin om arvsynden; något vi ohjälpligt föds med och därför måste sona.
En orsak till att jag inte köper resonemanget om européernas skuld, är att obegränsad invandring till Sverige kommer att få långt större konsekvenser för våra barn och barnbarn, än det får för oss äldre svenskar. Det blir de som i så fall får plikta för vad européerna gjorde i tidigare generationer. Vår moraliska ståndpunkt får inte bara konsekvenser här och nu. Precis som med miljön, måste vi tänka på vad det är för ett samhälle vi lämnar över till kommande generationer eftersom vår migrationspolitik i hög grad bestämmer hur morgondagens samhälle ska se ut. En allvarlig förändring är att de konflikter som gjort att många flytt till vårt land verkar ha flyttat med hit och liksom gängkriminaliteten i utsatta områden medverkar detta till att vi får ett mycket våldsammare samhälle.
Synen på vår skuld påverkas förstås också av terrordådet på Drottninggatan. Samtalsklimatet i Sverige håller än en gång på att ändra riktning i och med det. Det är som om svenskarna för första gången förstått att terrorn också kan komma hit. Jo visst var det hemskt, vad som skett i London, Marseille och Paris men det var ändå som om det fanns ett slags filter, en slags mental förvissning om att sådant inte kan ske i här hemma. Vi som har gjort så mycket för flyktingar!
I och med Drottninggatan fick man en känslomässig realitetskonfrontation. Själv upplevde jag det inte så, eftersom jag inte har haft samma känslomässiga åtskillnad mellan vad som hänt i Sverige och på andra platser. Det är klart att jag liksom andra är mera vaksam när jag färdas på folkrika platser, men tack och lov kommer jag sällan in till centrala Stockholm och besöker aldrig stora evenemang. Men det måste vara hårt för alla de människor som inte har annat val än dagligen uppehålla sig på platser som skulle kunna utgöra scenen för kommande terrordåd.
Vad jag upplever som en stor lättnad, är att den svenska åsiktspolisen inte är fullt så säker i korken längre. Jag skulle önska att det uppstod ett verkligt politiskt samtal i Sverige istället för att alla politiska partier klumpar ihop sig på mitten. Det framstår som uppenbart att man är påverkad av den svenska traditionen om total konsensus.
Tänk om debatten istället gled över till att diskutera frågor som: vad ska hända med hela vårt ekonomiska system, nu när fler och fler mister tilliten till det? Ska Sverige bli en del av Europas förenta stater? Hur ska Sverige ställas om till ett hållbart samhälle som inte belastar planeten ytterligare? Och inte minst: vilken migrationspolitik ska vi föra? Om vi vill hjälpa de 60 miljoner flyktingar som finns i världen, vad kan vi göra som verkligen skulle innebära en skillnad för så många som möjligt?
De här frågorna måste ju få diskuteras förutsättningslöst utan att på förhand ha utnämnt vissa hållningar som tillåtna eller otillåtna.