Första gången som människor utanför Spanien blev medvetna om den pånyttfödda rörelsen för självständighet i Katalonien var när de såg TV-bilder på när spansk polis misshandlade folk, inklusive gamla tanter, som försökte delta i folkomröstningen. Den regionala katalanska regeringen hade utlyst en folkomröstning om självständighet den 1 oktober. Den spanska centralregeringen svarade genom att göra allt för att försöka sabotera folkomröstningen, till och med genom att stänga ned vallokaler och gripa valförrättarna.
Sedan folkomröstningen genomfördes har centralregeringen tagit kontrollen över den katalanska polisen och inlett rättsprocesser mot katalanska politiker för uppror, uppvigling och missbruk av offentliga medel (för att de använt skattepengar för att finansiera omröstningen). Dessa katalanska politiker riskerar nu fängelsestraff på upp till 30 år. Detta är helt oacceptabelt.
Spaniens grundlag färgad av fascismen
Det katalanska självstyret har i praktiken upphävts genom ”artikel 155” i den spanska grundlagen. Den spanska grundlagen skrevs 1978 och är färgat av Franco-eran. Efter Francos död såg de styrande fascisterna till att genomföra en ”kontrollerad övergång” till demokrati, där den spanska staten behöll vissa av sina tidigare befogenheter.
Katalonien förtrycktes särskilt under Franco då det var en av regionerna som starkast motsatte sig hans fascistiska rörelse. Det katalanska språket förbjöds och centralregeringen tog direktkontroll över regionen. År 2006 erhöll Katalonien ett ganska långt gående självstyre. Detta självstyre avskaffades av den spanska författningsdomstolen 2010. Domstolens domare är entusiastiska försvarare av den Franco-präglade grundlagen från 1978. Deras domslut stack i ögonen på miljontals katalaner.
Stödet för självständighet har flera källor. Det vänsterinriktade partiet ”Kandidaturen för folkets enhet”, CUP, motsätter sig den åtstramningspolitik som den spanska borgerliga regeringen bedriver. Detta är rimligt, men varför inte bedriva en kampanj mot åtstramningspolitiken i hela Spanien? Andra politiska riktningar i Katalonien är missnöjda med att denna relativt rika del av Spanien ska subventionera fattigare delar. Som demokratiska socialister motsätter vi oss naturligtvis denna typ av argumentation.
Självständighet inte självklar
Det finns ett brett stöd för att det katalanska språket och kulturen ska respekteras. Samtidigt är det långt ifrån alla i Katalonien som talar katalanska eller har sina rötter i regionen. Eftersom Katalonien utgör den mest välmående delen av Spanien har tiotusentals människor från andra delar av landet flyttat dit för att arbeta. Det måste också sägas att folkomröstningen den 1 oktober inte innebar ett entydigt Ja eller Nej till självständighet. 90 % röstade för självständighet. Samtidigt uppgick valdeltagandet endast till 43 %. Folkomröstningen bojkottades av de som motsätter sig självständighet. Det finns inget tydligt mandat för att bryta sig loss från Spanien.
Kung Felipe (vars far tillsattes av Franco) har också kraftfullt fördömt rörelsen för självständighet. Den spanska regeringens brutalitet, under premiärminister Mariano Rajoy, kan mycket väl löna sig på kort sikt. De regionala val som ska hållas i december blir sannolikt en fars, då de flesta ledande politiker som är för självständighet sitter fängslade. På längre sikt riskerar den spanska centralmakten att mötas av en väldig förbittring över dess odemokratiska agerande, vilket kommer att försvaga det styrande högerpartiet Partido Popular.
Anhängarna av en katalansk självständighet kan inte vara nöjda med de borgerliga partier som strävar efter en frigörelse från Spanien. Dessa verkade inte tro att Rajoy skulle sätta hårt mot hårt och hade ingen plan för hur de skulle göra motstånd när de blev trampade på. De gjorde inget seriöst försök att mobilisera sina miljoner anhängare. Regionpresidenten Carles Puigdemont flydde till Bryssel. Varför? Han fick ett ytterst frostigt bemötande där av EU-myndigheterna. Alla EU-ledare har gett sitt fulla stöd till den spanska centralmakten. EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker sa att EU inte behöver ”mer sprickor och splittringar”. Denna attityd från EU-ledarna är knappast förvånande. Nu har en europeisk arresteringsorder utfärdats mot Puigdemont för att försöka tvinga honom tillbaka till Spanien, troligtvis till ett fängelsestraff.
Frågan om katalansk självständighet är inte entydig. Befolkningen är splittrad. Katalonien är dessutom inte en utnyttjad eller förtryckt region. På detta sätt liknar situationen den som rådde i samband med folkomröstningen för ett självständigt Skottland 2014. Skottland har inte heller blivit utnyttjat av England på det sätt som exempelvis Irland tidigare varit.
Under den skotska folkomröstningen byggde demokratiska socialister i England och Wales sin politik på historiska erfarenheter. Demokratiska socialister slår vakt om alla länders rätt till självbestämmande. Denna fråga var avgörande exempelvis i Tsar-Ryssland. Tsar-Ryssland kallades för ”nationernas fängelse”. Över 130 nationaliteter fanns inom landets gränser – däribland polacker, ukrainare, ester, letter, litauer, vitryssar, med flera – och ryssarna var i minoritet.
Vi stöder rätten till avskiljande
Å ena sidan stöder vi socialister nationella minoriteters självbestämmande inklusive rätten till avskiljande (i detta fall från Spanien) och upprättandet av en egen stat. Å andra sidan betyder detta inte att vi alltid är för att alla nationaliteter ska utnyttja rätten till avskiljande. Så samtidigt som vi erkänner utfallet av en folkomröstning (om en majoritet vill bilda en egen stat) skulle vi argumentera emot ett utträde om vi anser att detta skulle vara negativt för den nationalitet som folkomröstar.
När det gäller frågan om katalanernas självständighet anser vi att denna fråga ska beslutas av just katalanerna. Vi anser att arbetare och andra löntagare i övriga delar av Spanien ska erkänna katalanerna rätt att själva avgöra frågan om självständighet. De ska inte ställa upp bakom den spanska centralmaktens försök att förneka katalanerna denna rätt. I samband med den skotska folkomröstningen ansåg vi att det var upp till den skotska befolkningen att själva avgöra om de ville vara självständiga.
Ett viktigt historiskt exempel är hur de svenska socialdemokraterna agerade, genom att inta just denna position, i samband med upplösningen av unionen med Norge 1905. Tyvärr har de spanska socialdemokraterna, PSOE, intagit en rakt motsatt ståndpunkt. De har helt motsatt sig rörelsen för självständighet. Därmed har PSOE ställt sig bakom de odemokratiska metoder som Spaniens regering använt sig av i Katalonien. PSOE:s skamliga agerande riskerar att försvaga partiets ställning både i Katalonien och i övriga Spanien.