Den 18 december presenterade president Donald Trump sin nationella säkerhetsstrategi för USA under ledorden ”America First”. Trump beskriver en allt farligare värld där amerikanska intressen hotas av ”skurkstater”, specificerade som Iran och Nordkorea, radikala islamister, terrorister och kriminella nätverk. Till detta lägger Trump ett annat hot mot USA – rivaliserande stormakter i form av Kina och Ryssland som ”aggressivt försöker underminera amerikanska intressen runt om i världen”.
Den nationella säkerhetsstrategin slår fast att Kina och Ryssland utgör USA:s rivaler som vill skapa en värld som utgör ”en antites mot amerikanska värderingar och intressen”. Kina anklagas för att stjäla amerikansk teknologi till ett värde av miljardtals dollar samt för att investera och därmed utöka sitt inflytande i både Europa och Centralamerika. Den största utmaningen som Kina anses stå för är dock i regionen kring Indiska oceanen och Stilla havet. Ryssland, å sin sida, anses försöka skapa splittring mellan USA och dess allierade i Europa och Asien. Trumps säkerhetsstrategi beskriver vidare hur både Kina och Ryssland håller på att utveckla avancerade vapensystem som potentiellt hotar USA. Båda länderna anklagas även för att använda sig av internet för att flytta fram sina positioner, exempelvis genom att blanda sig i den politiska debatten i länder runt om i världen.
Detta innebär en helt ny och konfrontativ attityd i synen på Kina och Ryssland. Trump har tidigare sagt sig vilja skapa avspänning med Ryssland och söka samarbeten med Kina. Nu pekar han istället ut de två länderna som USA:s främsta rivaliserande stormakter. Till detta ska läggas att Trump dessutom talar om att genomföra ”en massiv uppbyggnad av militären”!
Reaktionen på Trumps nya konfrontativa attityd, mot Kina och Ryssland, har inte låtit vänta på sig. Kinas utrikesdepartement uppmanade USA att upphöra med att ”medvetet förvränga Kinas strategiska avsikter” samt att överge vad de menar är ”föråldrade idéer” och ”Kalla kriget-mentalitet”. Den ryska regeringen kritiserade strategins ”imperialistiska karaktär” och sa att de inte accepterar att bli behandlade som ett hot.
Trumps nya säkerhetsstrategi understryker det vi skrivit i tidigare nummer av NyA: världens stormakter håller på att formera sig i två rivaliserande block – med USA/EU på ena sidan och Kina/Ryssland på den andra sidan. Spänningar har byggts upp mellan dessa två block under en längre tid. Vi syftar exempelvis på den sedan länge pågående krisen i Ukraina mellan Ryssland och EU. Men även på det allt närmare militära samarbetet mellan Ryssland och Kina. Så sent som i juli 2017 genomförde de båda länderna en gemensam flottövning – i Östersjön! Till detta måste vi även nämna höstens kris i Nordkorea, då Kina och Ryssland vid upprepade tillfällen varnade USA för att eskalera konflikten – bland annat i samband med att USA vägrade blåsa av en stor planerad militärövning tillsammans med Sydkorea, mitt under krisens mest kritiska skede.
Det huvudsakliga syftet med den nationella säkerhetsstrategi som Trump nu presenterat är dock inrikespolitiskt. Sedan Trump svors in som president den 20 januari 2017 har delar av det amerikanska etablissemanget, som aldrig ville se Trump som president, gjort allt för att ”hämnas” hans seger. Enligt opinionsmätningarna är det ingen tidigare president som varit så impopulär som Trump efter knappt ett år vid makten – även om det bör påpekas att både Trump och Hillary Clinton var de två minst omtyckta kandidaterna att någonsin ställa upp i ett presidentval i USA.
Oviljan från delar av det politiska etablissemanget att samarbeta med Trump har bidragit till att en rad av hans omtalade politiska profilfrågor runnit ut i sanden. Ett av de tydligaste exemplen på en sådan fråga är hans plan för en upprustning av infrastruktur som vägar, broar, vattenledningar, kraftnät, m.m. Denna satsning skulle skapa miljontals jobb. Men det som från början skulle vara en infrastrukturplan med investeringar på 1 000 miljarder dollar omvandlades under sommaren till en 200-miljarderssatsning på tio år – förutsatt att det privata näringslivet ställde upp med resterande 800 miljarder dollar. Det senaste budet var att planen skjutits fram till 2018. Samtidigt reser Trumps tal om en ”massiv uppbyggnad av militären”, i kombination med föreslagna skattesänkningar, stora frågetecken kring hur en stor infrastruktursatsning ska kunna finansieras.
Trump har dessutom motarbetats och sinkats när det gäller hans profilfrågor från valkampanjen, såsom muren mot Mexiko, inreseförbudet mot invånare från ett antal muslimska länder samt ersättandet av Barack Obamas sjukvårdsreform med något annat. Till detta kommer det direkta sabotage som Trump-administrationen utsatts för, både från media och från delar av statsapparaten, i form av bland annat ryktena om rysk inblandning i valkampanjen. CIA, FBI och säkerhetsorganisationen NSA hävdar alla att Putin beordrat en kampanj för att påverka utgången i det amerikanska presidentvalet. Flera personer i Trumps närhet utreds om sina eventuella kopplingar till den ryska regeringen. Samtidigt har väldigt få, om ens några, verkliga och konkreta bevis för rysk påverkan kunnat presenteras. Media, med nyhetskanalen CNN i spetsen, har trots detta bedrivit en hetskampanj mot Trump kring de påstådda kopplingarna till Putin. En redaktör på CNN filmades t.o.m. med dold kamera när han konstaterade att Rysslands-affären är ”mostly bullshit” (mestadels skitsnack) och att CNN enbart fortsätter att kabla ut det hela för att det ger bra tittarsiffror…
Mot denna bakgrund är det uppenbart att den nationella säkerhetsstrategin som Trump nu presenterat utgör ett försök, av Trump, att rycka åt sig initiativet i den inrikespolitiska debatten i USA. Sanningen är nämligen att Trump knappast kan sägas ha haft initiativet någon gång under det knappa år som gått sedan han svors in som president. Det tal som Trump höll i samband med att strategin presenterades liknade ett valtal. Han talade, precis som under valrörelsen, om att ”de glömda människorna i USA inte längre ska vara bortglömda”. En stor del av säkerhetsstrategin handlar om inhemska åtgärder som att främja amerikanskt ekonomiskt välstånd. En av de fyra pelare som strategin bygger på innehåller t.ex. den omtalade infrastruktursatsningen.
Det hör inte till ovanligheterna att en sittande amerikansk president använder sig av utrikespolitiken för att stärka sin ställning inom landet. Genom den tuffare hållningen mot Kina och Ryssland, mot terrorism och mot skurkstater som Nordkorea försöker Trump knyta an till den stämning som rådde i början av 1990-talet. Efter Sovjetunionens kollaps var USA kvar som ensam supermakt i världen och tog då på sig rollen som ”världspolis”. Denna inställning fick sitt första praktiska uttryck i och med Irakkriget 1991, då USA tog sig rätten att anfalla Saddam Husseins regim. Trumps nationella säkerhetsstrategi försöker återskapa den stämning som rådde då – för 26 år sedan.
Men redan då, 1991, saknade USA de ekonomiska musklerna att fylla den roll man försökte spela. Efter Andra världskriget motsvarade USA:s ekonomi närmare hälften av världens BNP. Idag utgör den endast en fjärdedel. Den djupa ekonomiska krisen som inleddes 2007-2008, tillsammans med de kostsamma krigen i bl a Irak och Afghanistan, har urholkat den amerikanska statsbudgeten och drivit upp statsskulden. Det finns ingen möjlighet för USA att spela den roll på det globala planet som Trump nu försöker skrämma världen med. Därför framstår det som än mer uppenbart att den nationella säkerhetsstrategin handlar om ett försök att återta det inrikespolitiska initiativet. Frågan är om det går. Och vilket det utrikespolitiska priset blir.