Den politiska fegheten i Sverige är ingen myt

Vanliga muslimer lämnas i sticket – extrema islamister gynnas

Den politiska fegheten i Sverige är ingen myt. Den är högst reell. Och den går både att förklara och förstå. I en rad fall har svenska politiker och myndigheter gett efter när de har utsatts för press från islamister. Myndigheterna har inte satt stopp för månggiften och barnäktenskap som ingåtts innan parterna kom till Sverige. De saknar helt enkelt den nödvändiga moraliska styrka som krävs för att kunna sätta ned foten och säga Nej – i Sverige gäller svenska lagar och inte sharia.
Sverige avkristnades på ett sätt som innebar att tomrummet efter religionen fylldes med den utvecklingsoptimism som följer av att nästan alla fick jobb, kunde studera och åtnjuta ett tryggt välfärdssamhälle. Men dessa så nödvändiga och respektingivande framsteg kan gå förlorade. Klassklyftorna har nu ökat under decennier. I detta läge finns ingen verklig livsåskådning, av ideologisk eller annan art, att falla tillbaka på.

Del I: Överenskommelse mellan S och islamister

Det troligtvis viktigaste bidraget, under senare år, till den svenska politiska fegheten är Socialdemokraternas överenskommelse med en islamistisk organisation som står det Muslimska brödraskapet nära. Året var 1999.

Överenskommelsen gick ut på att detta islamistiska nätverk skulle påverka sina församlingar att rösta på S i valen. Detta i utbyte mot att Socialdemokraterna avstod ett antal platser i valen till kommuner, landsting och riksdag. Socialdemokraterna avstod inte platserna till duktiga individer som trodde på islam. (S) avstod alltså ett antal platser till den islamistiska organisationen som sedan själv – i ett andra steg – kunde fylla platserna med personer som islamisterna, inte (S), tyckte var lämpliga.

Det talas numera ofta om krig via proxies (ombud). Det vi såg 1999 var det omvända – en uppgörelse så ljusskygg att den måste ske via proxies. Muslimska brödraskapet använde sig av en av sina många frontorganisationer – Sveriges Muslimska Råd – som ombud. Socialdemokraterna använde sig också av ett ombud som buffert. Det var organisationen Tro och Solidaritet. Alla bör lägga följande på minnet: (S) avstod alltså inte platserna på sina valsedlar till individer som hade visat sig vara beredda att arbeta för socialdemokratins värderingar och som dessutom hade en muslimsk tro. Det hade varit bra gjort. Nej! (S) avstod platser till en, det Muslimska brödraskapet närstående, organisation som sedan kunde presentera personer som var med i (eller delade) ”brödraskapets” islamistiska tolkning av islam.

Denna tolkning av islam går bland annat ut på att återskapa ett nytt kalifat. Muslimska brödraskapet har alltså samma mål som Islamiska Staten! Skillnaden är att Muslimska brödraskapet arbetar mer långsiktigt och inte använder våld. I Europa. Idag.

Fungerade uppgörelsen? Under en lång tid fungerade uppgörelsen för båda parter. Socialdemokraterna hade köpt sig (ja, just det, köpt sig) en väldig massa röster. Låt oss nämna några helt osannolika valresultat bland annat i Malmö. Där har S fått uppåt 90 procent (!) av rösterna i vissa valdistrikt. Då andra partier insåg vad som skett gjorde också de samma sak. Och konkurrensen innebar att islamisterna kunde ”ta mer betalt” då de använde sina imamer för att påverka församlingsmedlemmar, och folk runt omkring dessa, när det gällde hur de skulle rösta. Den största triumfen var att islamisterna till och med fick in en representant i den svenska regeringen! Den före detta bostadsministern Mehmet Kaplan. Dit kom han via det av snäll-ism och naivitet präglade Miljöpartiet.

En islamist och sharia-anhängare i regeringen utgjorde ett monumentalt nederlag för hela det svenska politiska systemet. Det om något borde ha lett till ett misstroendevotum mot hela regeringen. Men eftersom alltför många har smutsiga händer så hände nästan ingenting. Ta Centern. De har berikat rättssystemet i Solna genom att släppa in sharia-anhängare, som nu dessutom backas upp av en nämndeman från MP (Robert Ahl). Ahl är dessutom vice ordf. i Stadsmiljö- och tekniska nämnden i Sundbyberg. I Frankrike hade ett antal huvuden fått rulla … och många skulle ha applåderat.

Del II: Politisk reträtt inför Muslimska Brödraskapet

Många svenska politiker och myndigheter har visat en fullständigt, och skrämmande, oförmåga att försvara svenska lagar men också själva principerna för hur lagar ska stiftas demokratiskt. Detta då de ställts inför krav från islamister – med sin medvetna, långsiktiga och inte sällan aggressiva – strävan efter att skapa ett parallellt samhälle.

Med parallellsamhälle avses ett från det svenska majoritetssamhället avskilt samhälle där sharialagar ska gälla för (i första hand) de människor som kommer från länder med en huvudsakligen muslimsk befolkning. Då svenska lagar fortsätter att gälla för majoritetsbefolkningen uppstår alltså två parallella lagsystem i samma land. Ett där lagarna stiftas av riksdagen – utsedd i demokratiska val. Ett annat lagsystem baserat på idén om en gudomlig lagstiftning, baserad på 350 verser ur Koranen och profeten Muhammeds sunna (gärningar och uttalanden), tolkad via ett självutnämnt prästerskap. Det sistnämnda är sharia. Detta lagsystem, som alltså är baserad på föreställningen om en gudomlig rätt, är inte förenligt med det demokratiska sättet att stifta lagar via en riksdag som utsetts via fria val. De politiker och myndigheter som, inför kraven från islamisterna, inte står upp för det svenska rättssystemets principer förråder demokratin och de människor som är beroende av denna. Bland annat flyktingar.

Några exempel på frågor då partier och myndigheter på nationell och lokal nivå haft svårt att stå upp för svenska lagar, normer, traditioner och praxis då de utsatts för islamisternas aggressiva krav:
– månggifte: rikspolitikerna har gått med på att den man som redan hade fler fruar än en, innan han kom till Sverige, får vara gift med upp till fyra kvinnor – bigami blev plötsligt tillåtet,
– barnäktenskap: rikspolitikerna har gått med på att en man som redan var gift med ett barn, innan han kom till Sverige, får fortsätta
att vara gift med barnet,
– separata tider: för män och kvinnor på offentliga badinrättningar under ordinarie öppethållande eftersom islamisterna anser att ”deras” kvinnor måste skyddas från andra mäns blickar,
– religiösa ledare: för dessa ska det inrättas en statligt finansierad högskoleutbildning – för att underlätta för islamister att få inflytelserika positioner inom det sekulära svenska utbildningsväsendet,
– stoppa manliga förskollärare: från att göra blöjbyten på flickor – eftersom islamisterna anser att flickorna då riskerar att bli ”orena”.

Kommentar
Låt oss säga detta så att inget missförstånd är möjligt: dessa eftergifter – exempelvis vad gäller månggifte och barnäktenskap – skapar en praxis som uppmuntrar fler att ”begå” månggifte och barnäktenskap här i Sverige. Själva vigselakten kan ske öppet i ett annat land eller utföras i hemlighet i Sverige. Men dessa skamliga eftergifter vidmakthåller traditionen av månggifte och barnäktenskap. Och denna tradition förstärks. Steg för steg. Detta är den inneboende dynamiken i ett parallellsamhälle i vardande.

Ett skäl till denna politiskt fega eftergiftspolitik är att representanterna för partier och myndigheter saknar en nödvändig moralisk styrka att sätta ned foten och säga:
”Nej, i Sverige gäller inte sharialagar – eller hederskulturens normer. Du är välkommen hit från annat land om du fått asyl eller annan form av vistelserätt. Men när du befinner dig här i Sverige ska du följa svenska lagar bland annat när det gäller följande:
– lagarna stiftas och regeringsbildare utses av en riksdag – utsedd i fria val,
– kvinnornas ställning gäller även för de kvinnor från annat land som vistas i Sverige,
– barn- och tvångsäktenskap, barnaga, kvinnlig omskärelse är förbjudet. Oskuldskontroller saknar allt vetenskapligt värde och utförs inte,
– homosexuella har laglig rätt att gifta sig samt adoptera barn.”

Men många politiker och myndighetsföreträdare klarar alltså inte detta! Istället förråder de den sekulära staten och det demokratiska samhället samt av bara farten det svenska rättsväsendet. Men också kvinnor och barn samt homosexuella som flytt hit. Detta på grund av avsaknaden av moralisk styrka. Detta har i sin tur att göra med avsaknaden av en livsåskådning. Något vi ska återkomma till senare i denna artikel.

Del III: Kristendomens över 1000-åriga historia i Sverige

Det är 1200 år sedan Kristendomen kom till Sverige. Kristendomen har spelat, och spelar än idag, en väldig roll när det gäller kulturarvet i Sverige. Kristendomen har betytt krig, korståg, inkvisition och häxbränning. Utan tvekan. Men även den mest avancerade arkitekturen i samband med kyrkobyggen, de mest avancerade instrumenten i form av kyrkorglar, oöverträffad körsång och kyrkomålningar i särklass. Munkarna tillhörde de kunnigaste vad gällde jordbruk och växtodling. Till detta kommer konsten att läsa och skriva. Kyrkan var länge den viktigaste sociala träffpunkten i byar, samhällen och i många städer.

Men den kristna religionen handlar naturligtvis om mer än konst och kultur. Den handlar främst om värderingar. Värderingar som än i dag avspeglas bland annat i lagstiftningen. Kristendomen är en monoteistisk religion (precis som islam och judendom). Dessa har en enda gud som anses ha skapat världen inklusive människan. Dessa religioner har spelat en väldig roll på så gott som samhällslivets alla områden. Detta har varit speciellt påtagligt om religionen dessutom haft ställning av statskyrka. Och det har den haft i Sverige. Definitivt sedan protestantismen ersatte katolicismen (vissa skulle säga ännu längre).

De som förnekar religionens konstnärliga och kulturella roll samt betydelse för många av värderingarna i samhället, även för medvetna ateister, tror ofta att tideräkningen började år 1935 – då Elvis föddes. Men detta är en missuppfattning.

Del IV: Kampen för rättvisa och mot klassamhället kräver en livsåskådning

Under 1900-talet avkristnades Sverige – men utan att någon annan medveten livsåskådning trädde in i kristendomens ställe! Det är detta problem som idag ställs på sin spets i kampen mot islamister som kräver att svenska lagar, normer och värderingar ska överges. Exempelvis det fundamentala kravet på att alla ska vara lika inför lagen – och att lagen ska vara lika för alla. Men, som sagt, rikspolitikerna och myndigheternas företrädare backar. De saknar nämligen moralisk styrka.

Den utvecklingsoptimism som följde av att nästan alla fick jobb, kunde studera och åtnjuta ett tryggt välfärdssamhälle innebar att folk, steg för steg, slutade att tro på gud och gå i kyrkan. Men formellt fortsatte folk att tillhöra Svenska statskyrkan. Och statskyrkan fick behålla en rad funktioner inom statsförvaltningen. Det var först under 1990-talet som: a) folk slutade födas in i statskyrkan, b) folk slutade betala skatt till statskyrkan – som många gjort utan att vara medvetna om det, c) skattemyndigheten tog över folkbokföringen.

Det formella åtskiljandet mellan kyrka och stat i Sverige skedde inte förrän år 2000. Det skedde genom en helt odramatisk omröstning i riksdagen. Den enorma laddning som finns i kravet på att skilja kyrka från stat, prästerskapet från styret av samhället, i länder som Iran och Saudiarabien saknades helt i Sverige när kyrkan slutligen skildes från staten vid millennieskiftet.

Detta var helt logiskt med tanke på kompromissandet då den parlamentariska demokratin infördes – och som innebar att både statskyrka och kungahus fick vara kvar – läs mer om detta på nästa uppslag! Nästan hela 1900-talet kom att präglas av en tilltagande obalans mellan form och innehåll. Detta i bemärkelsen att de flesta fortfarande tillhörde den allt kravlösare statskyrkan (vad det gällde den kristna livsåskådningen). Samtidigt dominerades den svenska inrikespolitiken, särskilt dess senare halva, av frågeställningar som hade med levnadsstandarden att göra. Detta innebär att samhällsutvecklingen dominerades av två motsatta trender. Fast på olika plan.

Den ena trenden handlade om tillbakagången för livsåskådningsfrågor – något som tog sig uttryck i form av kristendomens tillbakagång. Tillbakagången skedde på individuell basis. En efter en slutade folk att tro på gud och gå i kyrkan – även om de flesta länge kvarstod i statskyrkan. I detta sammanhang är det viktigt att förstå att för den absoluta majoriteten av befolkningen var det inte en ny och levande livsåskådning som besegrade den gamla kristna livsåskådningen. Istället var det den ökade levnadsstandarden som besegrade, inte endast den kristna livsåskådningen, utan även uppfattningen att det behövdes någon djupare livsåskådning över huvud taget.

Den andra trenden handlade om strävan efter en högre levnadsstandard. Denna strävan var sund och naturlig. Det av lort präglade fattig-Sverige, som dominerade på 30-talet och som i stor utsträckning fanns kvar långt in på 1950-talet, måste bort. Den striden var självklar. Kampen för jobb, högre löner, försäkringar vid arbetslöshet, sjuk- och ålderdom innebar väldiga steg framåt. Detsamma gällde för utbyggnaden av skolväsende och sjukvård, äldreomsorg och andra omsorger. Denna utveckling lade grunden för kvinnans inträde på arbetsmarknaden – i stor skala.

Problemet var att den nödvändiga, sunda, kampen för ett rättvisare och tryggare samhälle aldrig förenades med en livsåskådning som kunde utgöra ett alternativ till den kristna. De dåvarande riksdagspartierna (S, Fp, C, M, Vpk) kämpade huvudsakligen för att övertyga väljarna om att de var bäst på att höja levnadsstandarden.

Del V: Den sekulära staten

Två livsåskådningar hade kunnat kombineras med strävan efter ett rättvist och tryggt samhälle – och fylla tomrummet efter kristendomen. Dessa var:

■ Den sekulära staten som en grundval för det nya, demokratiska och moderna, samhället.
■ Arbetarrörelsens internationella kamp för ett bättre samhälle – uttryckt i parollen ”proletärer i alla länder, förenen eder.”

Dessa kunde ha blivit två konkurrerande livsåskådningar. Eller, sett från arbetarrörelsens perspektiv, en kombination av kampen för ett bättre samhälle och en modernare livsåskådning än religionens. Socialdemokraterna i Sverige hade med fördel kunnat kalla sin ideologi för ”demokratisk sekulär socialism” (DSS) och skapat något som satt in kampen för högre löner och levnadsstandard i ett djupare sammanhang – efter att de hade övergivit marxismen.

Den sekulära staten är något stort. Och den skulle alltså ha kunnat axla rollen som en grundval för det moderna samhället. Den sekulära staten ska stå neutral i förhållande till religionerna inklusive friheten från religion. Den sekulära staten ska stå neutral, och just därför garantera den fredliga samexistensen mellan exempelvis kristendom, judendom och islam, buddism och hinduism. Men den sekulära staten ska också slå vakt om demokratin. Friheten för en viss religion får inte innebära förtryck av någon annan. Inklusive av ateismen. Denna uppgift tillhör inte det förgångna. De nya religionskrigen utspelar sig mitt framför våra ögon. Idag.

Detta är bakgrunden till att en sekulär stat utgör en av de viktigaste förutsättningarna för uppbygget av ett samhälle där det finns tryckfrihet, yttrandefrihet, mötesfrihet, organisationsfrihet, religionsfrihet – eller frihet från religion. En sekulär stat utgör en avgörande grundsten för ett modernt, demokratiskt och fredligt samhälle – och utgör ett självklart inslag även i ett socialistiskt samhälle.

Men i Sverige steg inte den sekulära staten fram, som en stolt och självmedveten kraft, varken som en representant för den liberala borgerligheten eller för den organiserade arbetarklassen. Detta trots att det var dessa krafter som slutligen hade besegrat den kombination av kungamakt och prästerskap som dominerat Sverige sedan mitten på 1200-talet.

Sverige avkristnades alltså av själva samhällsutvecklingen under främst 1900-talet. Den sekulära staten blev ingenting annat än en passiv restpost – i takt med att folk slutade tro på gud och gå i kyrkan. Kristendomen försvann samtidigt som den sekulära staten aldrig kom att utgöra ett positivt alternativ – i form av en livsåskådning att vara stolt över. Det som diskuterades var ökad levnadsstandard. Mycket få såg det samtidiga behovet av en ny livsåskådning. En icke-religös sådan.
Hur många vet ens att Sverige har en sekulär stat? Om vi går ut på vilket torg som helst och frågar medborgarna vad en sekulär stat är kommer vi garanterat att få undvikande svar. Skälet är att inte många känner till innebörden av en sekulär stat.

Detta beror inte på att folk är dumma. Detta beror på att ingen – inte partierna eller skolan eller någon annan – lär ut vad en sekulär stat skulle kunna betyda. Ingen lär ut varför en sekulär stat utgör en av de viktigaste förutsättningarna för ett demokratiskt samhälle så länge religionerna existerar och betyder mer än något annat i tillvaron för miljarder människor.

Detta är den tragiska bakgrunden till att den sekulära staten inte kom att utgöra ett alternativ till kristendomen när det gäller behovet av en livsåskådning. I Sverige.

Del VI: Arbetarrörelsens strävan efter ett välfärdssamhälle – något att vara stolt över?

Ja. Genombrottet för den politiska demokratin, trygghetsförsäkringarna vid arbetslöshet, sjuk- och ålderdom, semestern, dramatiska förbättringar av sjukvård och utbildning kompletterad av förskola och äldreomsorg, kvinnans inträde på arbetsmarknaden och löneförhöjningar som – tillsammans med övriga förbättringar – minskade klassklyftorna. Var inte detta välfärdsbygge värt något?

Det var värt oändligt mycket! Det rätade på ryggen på den generation som undertecknads far- och morföräldrar tillhörde. Den innebar att deras generation kunde flytta från en trång och mörk tvåa till en ljus och rymlig trea, skaffa sommarstuga, bil och köra denna ända till Rom i Italien och tillbaka. Och därmed vidga vyerna på ett närmast svindlande sätt. Vissa av oss ungar fick följa med. Utvecklingen under 1900-talet innebar att medan undertecknads föräldrar, som hade erfarenhet av att gå hungriga till sängs i sin barndom under 1920-talet, fick uppleva att deras arbete och kamp bidragit till ett samhälle där även universitetets dörrar öppnades för oss arbetarungar.

Men det är två saker som vi inte får glömma:
■ ökad välfärd är varken en religion, ideologi eller livsåskådning,
■ minskade klassklyftor och ett framväxande välfärdssamhälle kan vändas i sin motsats – vilket är just vad som har skett sedan baklängesresan började under 1980-talet.
Under snart 40 år har utvecklingen inneburit att klyftorna ökat mellan kapitalägare och löntagare, mellan tjänstemän och arbetare, mellan de med jobb och de som står utan. Det har skapats ett ”trasproletariat” av långvarigt arbetslösa. Till dessa hör ofta invånarna i det som idag kallas för utanförskapsområden på grund av att de ökade klassklyftorna har börjat smälta samman med motsättningar av etnisk och religiös natur.

Samtidigt håller socialdemokratin på att förvandlas till en svans åt den traditionella borgerligheten. (S) har övergett sitt eget internationella projekt – proletärer i alla länder förena er – via en Socialistisk International. Istället har socialdemokratin hoppat på den traditionella borgerlighetens projekt som går ut på att omvandla EU till ett Europas Förenta Stater – på ruinerna av välfärds- och nationalstaterna. Som delaktiga i borgarnas EU-projekt bidrar Socialdemokraterna själva till nedskärningspolitik och ökade klassklyftor. Detta har inneburit att socialdemokraterna har utmanats. Men inte av de klassiska kommunistiska motståndarna. De är borta. Istället är det borgerlighetens ny-reaktionära falang, i form av rörelser som Marine Le Pens Front National och Jimmie Åkessons Sverigedemokrater, som har gjort väldiga inbrytningar bland LO-arbetarna.

När klassklyftorna växer och invandrarpolitiken blir obegriplig samtidigt som islamisterna flyttar fram sina positioner har inte Socialdemokraterna längre något instrument för att hålla samman arbetarrörelsen och slå vakt om samhällskontraktet. Varken i form rättvisa eller livsåskådning.

Del VII: Nationell identitet – en jämförelse mellan Sverige och Frankrike

Sverige saknar en nationell identitet. Detta innebär en enorm skillnad i jämförelse med Frankrike.
Det finns med största sannolikhet en större andel troende katoliker i Frankrike än vad det finns troende protestanter i Sverige. Men samtidigt är en väldigt mycket större andel av fransmännen medvetna och stolta över sitt sekulära arv än vad svenskarna är. Det enda sättet att få denna matematik att gå ihop är förståelsen för att även de troende i Frankrike är medvetna om, och stolta över, sitt sekulära arv. Styrkan hos ett sekulärt samhälle har alltså inte att göra med hur många som tror på gud eller är ateister. Det handlar om i hur hög grad befolkningen medvetet sluter upp kring den sekulära staten.

Den franska revolutionen genomfördes aktivt underifrån. Den bröt ut 1789 och varade under tio år fram till 1799. Under detta decennium inrättades den första Republiken år 1792. Efter revolutionen kom termen ”laïcité”, det vill säga konfessionslöshet, att symbolisera principen om att den verkställande, juridiska och lagstiftande makten inte ska beblandas med religion. Befolkningens deltagande och de kompromisslösa metoder som användes i kampen för att beröva kungen, adeln och kyrkan dess ekonomiska och politiska maktställning bidrog till att skapa en sekulär medvetenhet som blev något av en livsåskådning.

De revolutionära traditionerna i Frankrike underströks av upprättandet av Pariskommunen 1871. Stadens arbetarbefolkning övertog styret under en period på cirka två månader i protest mot kriget, fattigdomen och av rädsla för att Republiken skulle avskaffas och monarkin återupprättas. Pariskommunen besegrades. Men de revolutionära traditionerna i Frankrike stärkte de sekulära – som kom att rotas djupt. Speciellt vid en jämförelse med Sverige.

I Frankrike uttrycktes medvetet uppfattningen om att tron ska hållas borta från den världsliga makten. Redan i början av 1880-talet togs det ord som på svenska kom att betyda sekulär in i en fransk lagtext för första gången. Synen på skolan var att den skulle vara gratis, obligatorisk – och sekulär! Redan 1905 skedde en formell skilsmässa mellan den franska staten och kyrkan. Idag, över hundra år senare, är det en självklarhet för nästan alla franska män och kvinnor att religionen tillhör privatlivet. Och den världsliga makten regleras via allmänna val – där religion, prästerskap och kyrka ska hållas utanför. Det var alltså den franska revolutionen, och de revolutionära traditionerna i allmänhet, som skapade den starka ställningen för de sekulära traditionerna och tänkandet i Frankrike.

I Sverige påminde kyrkans avskiljande från staten inte på något sätt om händelseutvecklingen i Frankrike. Varken vad gällde den historiska tidpunkten, metoderna eller det folkliga deltagandet. I Sverige slutade folk helt enkelt att tro på gud. Men detta innebar ingen medveten sekulär hållning. Den svenska sekulariteten blev, som tidigare nämnts, en sorts omedveten ”restprodukt” efter att folk hade slutat att tro på gud.

Statskyrkan i Sverige avskaffades nästan exakt hundra år senare än i Frankrike. En enorm tid med tanke på händelserna under 1900-talet. Men en jämförelse av händelseutvecklingen under 1800- och 1900-talen gör skillnaderna ännu större. Det fanns en svag fläkt av den franska revolutionen i samband med händelserna 1809, där nederlaget i kriget mot Ryssland bidrog till att en maktförskjutning ägde rum i form av att ståndsriksdagens makt stärktes i förhållande till kungamakten. En ytterligare maktförskjutning skedde 1866 då ståndsriksdagen ersattes med en mindre omodern riksdag – fast utan allmän rösträtt. Men det gemensamma för förändringarna i Sverige var att de handlade om fredliga maktförskjutningar inom samhällets toppskikt – tvärtemot den franska metoden där befolkningens stora massa agerade med våldsam kraft för att sätta sin prägel på förändringarna.

Den borgerliga revolutionens avgörande fas i Sverige – för nästan exakt hundra år sedan (den 17 december 1918) – då en nästan enig riksdag beslutade om allmän och lika rösträtt för män och kvinnor utgjorde inget undantag. Fast den gången kunde det faktiskt ha kunnat gå annorlunda. Landet stod på randen till en revolution. Det rådde matbrist och spanska sjukan härjade. Mycket kraftfulla politiska influenser påverkade dessutom stämningarna. I Ryssland hade revolutionen segrat året innan och en sovjetrepublik upprättats. Ett vapenstillestånd hade nyss inträtt och revolution hade utbrutit i Tyskland. Tre dagar innan omröstningen i riksdagen hade Stockholms arbetarekommun samlats till stormöte för att besluta om en resolution. Denna krävde både allmän rösträtt och republik – i enlighet med partiprogrammet.

De som motsatte sig rösträtten var den politiska högern som kontrollerade första kammaren. Men till och med kung Gustav V vägde över till stöd för rösträttsreformen. Han var rädd att högerns motstånd skulle provocera fram en revolution även i Sverige. Och affärslivets toppar, ledda av Marcus Wallenberg (1864-1943), satte press på högern att acceptera rösträtten. Högern gav vika! Och Brantings agerande inför arbetarekommunens möte räddade monarkin. Trycket från arbetarklassen, liksom de revolutionära stämningarna i utlandet, spelade en påtaglig roll för att pressa högern att ge upp sitt motstånd. Men till skillnad från i Frankrike grep befolkningens ”massor” aldrig själva in och satte sin prägel på vad som skedde.

Någon stolt revolutionär, och sekulär, tradition skapades aldrig i Sverige. Under de hundra år som gått sedan dess har detta understrukits allt mer. Än idag behåller Svenska kyrkan, tidigare Svenska Statskyrkan, en särställning. Den revolution som i Frankrike sopade bort monarkin, med hjälp av en giljotin, och skapade en stolt och självmedveten sekulär tradition genom Republiken är fortfarande en oavslutad process i Sverige. Kungahuset finns kvar. Och enligt en grundlag från 1810 (successionsordningen) ska den svenska monarken vara medlem i Svenska kyrkan. Mot denna bakgrund kan frågan ställas om statskyrkan verkligen är avskaffad.

Det återstår fortfarande hinder innan den svenska staten kan sägas vara helt sekulär. Monarkins fortsatta existens utgör ett stort hinder. Den måste avskaffas. På svenskt vis föreslår vi att detta sker via övertalning. Kronprinsessan ska erbjudas både medalj och en rejäl pension – med tanke på alla barnen.

Del VIII: Bristen på nationell identitet har flera källor

Det sätt på vilket kyrkans och kungahusets makt avskaffades, och den borgerliga revolutionen genomfördes, påverkar i allra högsta grad den sekulära statens ställning och folkliga stöd. I Frankrike avskaffades dessa maktkoncentrationer på ett revolutionärt sätt. Detta innebär att idéer om parallellsamhällen och sharialagar kommer att bekämpas i Frankrike. Med ett stort folkligt stöd.

Men i Sverige skiljdes kyrkan från staten under en utdragen process på nästan hundra år – en process som ännu inte är klar. Övergången från ett land styrt av en allians mellan prästerskap och kungahus har skett så långsamt, och med minimalt folkligt deltagande, har inneburit att ett väldigt tomrum skapats vad gäller behovet av livsåskådning. Eller av en ideologi.

När så avkristningen tilltog under 1900-talet fanns ingen tradition som kunde fylla det tomrum som uppstod i form av behovet av en livsåskådning. Varken i en revolutionärt sekulär form eller en motsvarande i arbetarrörelsens tappning. Folk bara slutade tro på gud och att gå till kyrkan utan att något fanns som kunde fylla tomrummet.

Motståndskampen mot den nazistiska ockupationen skapade en stark självkänsla och identitet i en rad länder. Till dessa hör exempelvis Frankrike, Danmark och Norge. Finland slets isär av inbördeskriget men vinterkriget bidrog på många sätt till att skapa en gemensam identitet. Sverige saknar även denna typ av traditioner.

Sammanfattningsvis: Problemet är inte att Sverige är gudlöst. Problemet är att Sverige inte har förmått fylla tomrummet efter kristendomen med någon annan en annan livsåskådning. Eller ideologi. Det fega och utdragna sätt på vilken makten hos kungahus och statskyrka avskaffades, monarkins fortsatta existens, där Svenska kyrkan fortfarande spelar en roll, samt eftergiftspolitiken mot Nazityskland har sammantaget skapat en brist på nationell identitet. Istället har en institutionaliserad feghet skapats bland partier och myndigheter.

Tillsammans utgör dessa faktorer en stor del av förklaringen till varför så få politiker och myndigheter är förmögna att sätta ned foten, och varför så många, om dock inte alla, spelar rollen av nya medlöpare – denna gång till islamisterna.