Den 23 juli inledde den amerikanska regeringen en verbal offensiv mot Iran. Den utlösande faktorn var att Irans president Rouhani fällt ett uttalande med följande innehåll: ”en fred med Iran är modern till all fred”. Och att ett krig med Iran är ”alla krigs moder”. Bakgrunden till upptrappningen är att Donald Trump brutit det kärnkraftsavtal med Iran som troligen utgjorde Barack Obamas största utrikespolitiska framsteg som president.
Avtalet med Iran slöts 2015 och innebar att Iran gick med på att kraftigt minska och begränsa sina kärnenergiprogram. Syftet var att avskaffa Irans möjligheter att utveckla kärnvapen. I utbyte lyfte bland annat USA och EU en rad sanktioner mot den iranska regimen som haft en negativ effekt på den iranska ekonomin. Avtalet var en stor seger för Barack Obama. Sedan mullorna tog makten i Iran efter revolutionen 1979, då den USA-vänlige Shahen störtades, har de båda länderna varit bittra fiender. Ayatollah Khomeini kallade USA för ”den store Satan”, en benämning som har fortsatt att förekomma i officiella sammanhang i Iran.
Trump sade sig vilja riva upp Iranavtalet redan under presidentvalskampanjen. När han deklarerade att USA drar sig ur avtalet den 8 maj i år kallade han överenskommelsen för ”katastrofal” och ansåg att den ”borde aldrig ha ingåtts”. Trump hänvisade till att Iran är en terrorregim som finansierar Hizbollah, Hamas, talibanerna och Al-Qaida. Han sa även att USA inte endast skulle återinföra de tidigare kraftfulla sanktionerna mot Iran utan dessutom skärpa dessa ytterligare. Beslutet har hyllats av regimen i Saudiarabien och av Israels president Benjamin Netanyahu. Trump rättfärdigar sitt agerande med påståendet att det avtal som Obama slöt inte har inneburit att Iran har skrotat sitt kärnvapenprogram. Men denna uppfattning går på tvärs inte bara mot uppfattningen hos andra länders underrättelsetjänster och de internationella övervakarnas, utan går även på tvärs gentemot uppfattningen hos sin egen underrättelsetjänst.
Genom att bryta avtalet med Iran skapar nu Trump en överhängande risk för en upptrappning av konflikterna i ett redan explosivt mellanöstern, något som ökar risken att Iran försöker utveckla kärnvapen i hemlighet.
Det sätt på vilket Trump och hans administration har hanterat relationerna med Iran tyder på en bristande förståelse för att USA:s ledarskap, bokstavligen, leker med elden. Utrikesminister Mike Pompeo kallade den iranska regimen för en maffia och anklagade denna för att vara korrumperad, under ett möte i Kalifornien. Någon timme senare twittrade president Donald Trump i sin sedvanligt pompösa stil ut att Irans president Rouhani ”ALDRIG, ALDRIG SKA HOTA USA IGEN ELLER DRABBAS AV KONSEKVENSERNA, VARS LIKE VÄLDIGT FÅ RÅKAT UT FÖR GENOM HISTORIEN”.
Den iranske utrikesministern Javad Zarif svarade, också på Twitter, att de inte är imponerade av detta utspel. Det följdes upp av den iranske generalen för Qudsstyrkan inom det Revolutionära gardet, Qassem Soleimani, som sa att ”detta krig kommer att förgöra allt du äger”. ”Ni kommer att starta kriget, men det är vi som kommer att avsluta det … Ni känner till vår styrka i regionen och vår förmåga till asymmetrisk krigföring. Vi kommer att agera…”. Soleimani hånade även Trumps språkbruk som han ansåg hörde hemma på nattklubbar och spelhallar.
Trumps metod känns igen från tidigare eskapader inom utrikespolitiken. Presidenten har hotat och hånat ledare från Kina, Nordkorea, EU, Tyskland, Kanada, Mexiko, med flera. Efter att ha mött dessa har han oftast varit superpositiv och öst beröm omkring sig, samt självfallet pumpat upp sin egen roll och betydelse. Men Iran är annorlunda. Iran är inte en allierad, som de flesta som Trump har förolämpar och hotar faktiskt har varit. Iran är inte heller en isolerad diktatur med allvarliga ekonomiska problem som Nordkorea. Iran är en regional stormakt i ett allt mer instabilt och explosivt Mellanöstern.
Och detta är ett allvarligt hot mot andra amerikanska allierade. I synnerhet mot de stater Trump aldrig kritiserar: Israel och de oljerika staterna som var de första han besökte efter att han blev president. Enligt uppgifter försöker Trump även att forma en militärallians tillsammans med sex stater runt persiska viken samt Jordanien och Egypten. Detta för att skapa en barriär mellan Iran och omvärlden.
Men hur denna barriär ska kunna uppnå det uttalade målet att minska terrorismen och öka stabiliteten i mellanöstern är svårt att se. Som den iranske generalen Soleimani antytt i sina tal, och som vi sett i storstäder runt om i Europa under de senaste åren, är terrorism inte geografiskt knutet till en region. Och vad gäller stabiliteten kan Iran fortfarande strypa båttrafiken genom Hormuzsundet, genom vilket en betydande del av världens olja skeppas ut.
Trump följde upp sina hårda ord med en mötesinbjudan till Irans president, vilket den iranska regimen genast avböjde. Ett möte mellan Trump och Rouhani eller någon annan iransk representant är idag avlägset. När Trump drog sig ur kärnenergiavtalet försatte han sig själv i ett mycket låst förhandlingsläge. Han vill idag inte gå tillbaka till Obamas avtal. Samtidigt har de iranska företrädarna krävt att USA återansluter sig till dessa kärnenergiavtal och samtidigt ytterligare lättar på sanktionerna för att ett möte över huvud taget ska bli av. De övriga länder som skrev på kärnenergiavtalet tillsammans med Iran står fortfarande fast vid avtalet.
Situationen har blivit mycket spänd. Vi har tidigare skrivit om hur världens stormakter allt mer håller på att formera sig i två block – med EU/USA på ena sidan och Kina/Ryssland på den andra. I sin nationella säkerhetsstrategi pekade Trump ut just Kina och Ryssland som USA:s internationella rivaler. Bland Irans allierade finns både Kina och Ryssland samt Syriens diktator Bashar al-Assad. Den explosiva situation som råder i mellanöstern ökar risken för att fler länder skulle dras in, om ett regionalt krig skulle bryta ut, i vilket USA och Iran är inblandade. Ett sådant krig skulle få långt mer omfattande konsekvenser än kriget i Syrien just beroende på kopplingen till Kina/Ryssland.
Men Trump har överraskat förut. Han har redan kastat ut en trevare i form av en mötesinbjudan till Irans president. Och han visade återhållsamhet när Nordkorea vid två tillfällen avfyrade missiler över japanskt territorium. Det är möjligt att Trumps mål är att visa att han kan förbättra avtalet med Iran. Krisen kan därför, genom några nya och föga förpliktigande formuleringar på ett dokument som USA:s president kan vifta med inför mellanårsvalen, komma att lösas lika plötsligt som krisen med Nordkorea.