Nu står socialdemokratins identitet på spel
Vissa val i livet kan aldrig göras om. Det finns vägval du aldrig kan ångra. Beslutar du dig för att riva ett hus och bygga nytt men ogillar sedan resultatet, måste du ändå leva med dit val. Du kan aldrig göra om valet eftersom det gamla huset är rivet och även resterna är bortfraktade.
Eller låt oss säga att du har råd med ett fastighetsköp, men inte två. Den ena fastigheten är en strandtomt med makalös utsikt men ligger så till att det finns en översvämningsrisk. Den andra fastigheten har en tråkig men trygg placering. När du väl köpt den tråkiga men trygga fastigheten måste du bygga och bo där. Detta eftersom fastigheten med strandtomt och fantastisk utsikt kommer att vara köpt av någon annan. Denna typ av val kallas oåterkalleliga eller irreversibla.
Socialdemokratin står idag inför ett irreversibelt, eller oåterkalleligt, val. Vi syftar inte på ett val i parlamentarisk mening. Vi talar om ett val när det gäller partiets framtida och grundläggande karaktär. Antingen formas det framtida S på kampen om innehavet av statsmakten. Då ska partiet i dagsläget satsa allt på en koalition med Centern och Liberalerna. Lyckas Löfven består segern av ett fortsatt, fast delat, regeringsinnehav samt av en uppbruten Allians. Eller så formas det framtida S som en moderniserad folk- och arbetarrörelse. Då måste partiet satsa allt på att ta striden med SD om arbetarväljarna. Dessa måste återvinnas från Åkesson. Lyckas detta består segern i att partiet bevarar sin identitet och banden till fackföreningsrörelsen som, vilket S-ledningen måste fatta, annars kan gå förlorade i samband med att SD organiserar sig inom facket precis som Socialdemokraterna.
Här krävs ett aktivt val. Den tiden är förbi då S både kunde vara statsbärande under årtionden och samtidigt bevara sina traditioner av folk- och arbetarrörelse. Partiets ledning blundar. Men SD:s framgångar visar att dagens strutstaktik inte fungerar. Det krävs alltså ett medvetet val. Antingen satsar partiet på statsmakten och på en koalitionsregering tillsammans med C och L. Eller så satsar S på att slå vakt om sin ursprungliga identitet av folk- och arbetarrörelse, där facken utgör kärnan, och tar strid för att återerövra arbetarväljarna från SD. Skulle S vinna denna strid innebär detta början till slutet för SD.
Om Socialdemokraterna satsar på en koalitionsregering kommer partiets identitet, banden till de historiska rötterna, inte att försvinna över en natt. En S-C-L-regering kan ju komma att falla relativt snabbt.
Men valet kommer att få konsekvenser. Det kommer att visa alla de arbetare som lämnat socialdemokratin med sidoorganisationer, för att ansluta sig till SD, att det viktigaste för S är att besitta statsmakten. Det är därför som partiet satsar allt på vad som kanske endast blir några år av koalitionsregering, där C och L i praktiken kommer att ha vetorätt. Samma budskap kommer S att sända till en yngre generation som tidigare skulle ha gått till S men som idag allt oftare röstar på SD. Detta innebär inte endast att S förlorar röster. De yngre som går till SD kommer sällan eller aldrig att involveras i det fackliga vardagsarbetet.
Men vad viktigare är: en S-C-L-regering kommer att visa arbetarna vad socialdemokraterna inte prioriterar. Det kommer nämligen att vara omöjligt att slå vakt om arbetsrätt, kollektivavtal och minimilöner – speciellt eftersom detta kan komma att kräva stridsåtgärder från LO. Inför valåret 2014 lade S och LO fram ett tiopunktsprogram som skulle bli till ”Ordningsregler för svensk arbetsmarknad”. Men dessa kom bort helt och hållet i valrörelsen beroende på samarbetet med MP! Dessa tio ordningsregler hade annars kunnat bli till ett verkligt politiskt vapen i kampen med SD om arbetarväljarna.
Och om lilla MP kan bakbinda S och LO så fullständigt – vad skulle inte en koalition med C och L innebära?
Det verkar inte falla någon inom socialdemokratin in att fråga sig hur de en gång vann arbetarna – till vilka idag även knegare som lärare, undersköterskor, sjuksköterskor och barnomsorgspersonal tillhör. Det gick till så att parti och fack verkligen kämpade för deras intressen – ibland även utanför kretsen av knapptryckare i riksdagen, 290 kommunfullmäktigen och ett tjog landsting/regioner – även genom strejker och andra stridsåtgärder.
Det verkar som dagens socialdemokrater endast kan se förändringarna inom sett eget parti. Det är mindre. Men vi ska berätta lite om de förändringar som skett i ett par andra partier.
■ Centern är idag inte samma folkrörelse som det gamla Bondeförbundet var, som Socialdemokraterna bildade koalitionsregeringar med, under 1930- och 50-talen. C är idag Sveriges mest fackföreningsfientliga parti. Ett parti vars ungdomsförbund drev parollen ”fuck facket forever” i valet 2010!
■ Liberalerna är idag inte det Folkparti socialdemokratin samarbetade med för utbyggd barnomsorg – mot C och M som ville ha vårdnadsbidrag. Det är Sveriges mest aggressiva Natoanhängare som vill dra in landet i USA:s krig. Liberalerna är för ett Europas Förenta Stater. Men detta byggs ovanifrån – genom att slå sönder dagens nationalstat på vilken rätten att beskatta sig själv vilar och därmed också rätten att välja ett välfärdssamhälle eller inte.
Inom ett Europas Förenta Stater kommer denna valmöjlighet inte att finnas. Välfärdssamhället blir något för historieböckerna där det kommer att stå att sådana samhällen fanns en gång – speciellt inom Europas norra regioner.
Det är inte en enda koalitionsregering på ett fåtal år som avgör ifall detta blir ett självmord vad gäller partiets identitet genom att banden till historien kapas. Det är ifall socialdemokratins etablissemang ser framtiden som en rad av ständiga parlamentariska förhandlingar för att kunna bilda nya koalitionsregeringar för på så sätt kunna klänga sig fast vid statsmakten som avgör. Denna strategi är nämligen oförenlig med en verklig kamp för att återvinna arbetarna från SD. Och ger partiet upp kampen för arbetarna innebär detta också att partiet har gjort ett medvetet val. S väljer då att slå in på en väg som leder till att partiet kapar banden till sin historia av folk- och arbetarrörelse.
Namnet kommer säkert att leva kvar. Men processen kommer oifrånkomligen att förändra partiets karaktär. Det kan ta fem år eller femton. Men valet som görs nu blir livsavgörande.
Det vi ser har alltså en ytlig sida. Det rör sig om besvärliga regeringsförhandlingar bland annat om en eventuell koalition S-C-L. Men vi ser även något djupare och mer allvarligt. Det är en folk- och arbetarrörelse som förbereder sig för självmord. Och självmord är en irreversibel, oåterkallelig, handling.
Ska vi tvingas se denna gravsten på socialdemokratins 120-årsdag: Här vilar arbetarrörelsens parti 1889 – 2019.