Den 17 november deltog minst 300 000 människor i gula reflexvästar i demonstrationer samt blockader av vägar och bränsledepåer på över 2 000 olika platser runt om i Frankrike. “De gula västarnas” protester har sedan återkommit varje lördag och ytterligare underminerat den impopuläre president Emmanuel Macron.
Rörelsen började som en protest mot president Macrons planerade höjning av skatten på diesel fr.o.m. 1 januari 2019. En namninsamling mot skattehöjningen startades på nätet redan i maj 2018. I mitten av oktober hade insamlingen nått 300 000 underskrifter och i skrivande stund har över 1,1 miljoner skrivit på! Priserna på både bensin och diesel har ökat kraftigt i Frankrike de senaste åren till följd av en rad nya miljöskatter. De höjda bränslepriserna slår hårdast mot boende i glesbygd och i mindre städer – som inte kan välja bort bilen. Det är också dessa grupper som utgjort kärnan i ”de gula västarnas” rörelse.
Höstens återkommande protestdagar föddes genom ett Facebook-evenemang skapat av två unga lastbilschaufförer. Dessa uppmanade till protester mot höjningen av dieselskatten genom att ”blockera alla franska vägar” den 17 november. Det var i diskussionerna inför detta som idén om att protestera iklädd reflexvästar föddes. Fransk lag kräver nämligen att alla fransmän ska ha en gul reflexväst i bilen om de av någon anledning måste stanna bilen på vägen och kliva ur, exempelvis i händelse av en olycka. De gula reflexvästarna kom att symbolisera både bilisternas protest mot stigande bränslepriser och rörelsens folkliga karaktär.
”De gula västarna” kom snabbt att handla om mer än enbart bränslepriser. Rörelsen har gett utlopp för ett långt bredare missnöje med de kraftiga åtstramningar som urholkat levnadsstandarden för franska löntagare sedan krisen 2008-2009. Missnöjet med åtstramningspolitiken har inneburit att de två stora partier som dominerat fransk politik de senaste decennierna har fallit samman. Det stora borgerliga partiet UMP genomgick en djup kris efter deras nederlag i presidentvalet 2012. Detta år gick det socialdemokratiska Socialistpartiet segrande ur presidentvalet och var några få mandat ifrån egen majoritet i parlamentsvalet. Men bara fem år senare, i valet 2017, blev Socialistpartiet närmast utraderat – och backade från 9 miljoner röster till 1 miljon! Samtidigt har det nyreaktionära partiet Front National (numera Nationell Samling), under ledning av Marine Le Pen, vunnit framgångar – främst bland arbetare och lågavlönade.
I detta politiska krisläge lyckades det franska etablissemanget skaka fram Macron. Med kraftigt stöd av media och genom att till viss del utnyttja rädslan för Le Pen lyckades Macron och hans nyskapade parti En Marche! (på marsch) kamma hem både presidentvalet och parlamentsvalet 2017. Men Macrons styre har inneburit mer av samma åtstramningspolitik som tvingade bort både UMP och Socialistpartiet från makten.
Missnöjet med denna politik har nu hittat ut på gatorna i form av ”de gula västarna”. Vissa delar av det franska etablissemanget har försökt utmåla rörelsen som ledd av ”högerextrema” – andra som infiltrerad av ”vänsterextrema”. Men det är inte så enkelt att sätta en etikett på vad rörelsen är. Som så ofta med denna typ av spontana protester har de bestått av en brokig skara människor. Många har aldrig tidigare deltagit i demonstrationer. Rörelsen har även präglats av ett motstånd mot att utse officiella ledare, vilket bland annat förklarats med att protesterna riktar sig mot alla politiker – även eventuella framtida politiker som skulle kunna stiga fram ur rörelsen. Fackföreningarna, som inte brukar dra sig för att mobilisera till demonstrationer och strejker i Frankrike, har hållit distans till rörelsen. I december utlyste dock den fackliga federationen CGT en protestdag för att bidra till ”de gula västarnas” protester.
På protestdagarna som följt efter den 17 november har antalet deltagare sjunkit. Det är svårt att säga hur många av de som deltog på den senaste protestdagen (15 december) som varit med från början. I vissa delar av Frankrike har våldsamma höger- och vänsterextrema grupper aktivt deltagit i protesterna. I synnerhet i Paris har rörelsen präglats av våldsamma sammandrabbningar med polisen – som använt både tårgas och vattenkanoner. Hundratals bilar har bränts upp, skyltfönster har krossats och nationalmonument som Triumfbågen har vandaliserats. Hur mycket av detta som varit organiserat av våldsbenägna extremistgrupper och hur mycket som beror på att frustrerade ungdomar från förorterna gjort upplopp i ”de fina kvarteren” istället för i sina egna fattiga bostadsområden (vilket skedde i stor skala 2005), är svårt att säga.
Efter att först ha försökt ignorera rörelsen så har president Macron nu tvingats göra vissa reträtter. Han har bl a lovat att höjningen av bränsleskatten ska skjutas på framtiden. Dessutom ska minimilönen höjas med 100 euro/mån. Macrons reträtter i kombination med att polisen kraftsamlat sedan skjutningen i staden Strasbourg den 11 december har gjort att vissa av de som tidigare protesterat i gula västar numera stannar hemma. Den stundande julen spelar givetvis också in.
Samtidigt är missnöjet med president Macron fortsatt stort. Så stort att även polisens fackförening hotat att gå i strejk om inte politikerna löser problemen. Polismännen har arbetat långa dagar med få raster och under svåra förhållanden. Rocco Contento från polisfacket Unité-SGP i Paris beskrev situationen på följande sätt:
”Vi vill också ta av våra västar – inte de gula västarna utan våra blå västar – om detta fortsätter… Vi befinner oss i en politisk kris. Det är inte polisens uppgift att ta oss ur den, det är politikernas”.
Vart ”de gula västarnas” rörelse tar vägen är det svårt att sia om. Men det i grunden positiva med denna rörelse är att hundratusentals människor gått från att passivt knyta näven i byxfickan och, i alltför många fall, lägga en röst på Nationell Samling (motsvarade SD i Frankrike) till att aktivt uttrycka sitt missnöje med den förda politiken genom demonstrationer och blockader.