Det har blivit en folksport att gnälla för att ingen ny regering ännu har tillsatts efter valet. Gnället fördummar. Svårigheterna med att tillsätta en ny regering speglar en samhällsförändring av både komplicerad och djupgående karaktär. Det tar tid för trögtänkta politiker, ytliga journalister och ängsliga akademiker att förstå omfattningen av den förändring vi befinner oss mitt i. Speciellt då många representanter från dessa olika skrån inte vill förstå omfattningen på den samhällsförändring vi befinner oss mitt i.
S-märkta politiker värjer sig mot att deras särställning sedan 1932 kanske är över, journalisterna värjer sig (med några undantag) mot allt som inte kan beskrivas som en match mellan två lag och statsvetare/historiker värjer sig mot att inte ha facit i hand och berättar ofta självklarheter som att inget av de två traditionella blocken har egen majoritet. Och alla baserar de sina analyser på den felaktiga vänster-högerskalan.
Vi ska inte falla in i gnället för att en ny regering dröjer. Istället ska vi försöka förklara några av de komplicerade och djupgående förändringar som pågår just nu. Och vi ska börja med Socialdemokraterna. Detta parti, som haft en särställning i svensk politik ända sedan 30-talet, har förlorat nästan var fjärde väljare sedan valet 1994. Då erhöll S över 45 procent av rösterna! I årets riksdagsval stöddes partiet av lite drygt 28 procent av väljarna. Denna utveckling måste betecknas som en katastrof för socialdemokratin.
V – en borgerlig feministisk vänster
Men katastrofen växer då vi, förutom den väldiga tillbakagången för S, lägger till att dagens Vänsterparti inte förmår fånga upp de grupper som är missnöjda med S. Just detta har nämligen varit Vänsterpartiets – och dess föregångares (SKP och VPK) – roll ända sedan perioden efter andra världskrigets slut 1945. Den sista gången som denna ”arbetsfördelning” fungerade så att arbetargrupper – som var uttalat missnöjda med S-politiken – lät sig ”infångas” av V i större skala, istället för att rösta borgerligt, var i samband med valet 1998. Men detta är tjugo år sedan nu. Och V kan inte längre förhindra att arbetare röstar på ett borgerligt parti. Vi ska titta på varför.
I tidigare nummer har vi diskuterat socialdemokratins tudelade identitet som ett ”borgerligt arbetarparti”. Den borgerliga flygeln inom S representeras av statsförvaltningen. Denna gör sitt bästa för att partiet ska präglas av bankernas och exportindustrins (inte minst krigsmaterielindustrins) intressen. Det finns tusentals individer, både på höga och låga positioner, vilka ända sedan 30-talet har skapat starka nätverk som tagit ett fast grepp om socialdemokratin. Å ena sidan. Å andra sidan finns det fortfarande en arbetarflygel inom S. Denna har en kraftfull bas i form av LO-facken.
Låt oss sedan titta på Vänsterpartiet på samma sätt som vi just gjort med socialdemokratin. Vänsterpartiets arbetarflygel hade sina fästen inom bl a metall-, gruv- och byggsektorerna. VPK:s anti-kapitalistiska framtoning präglades till stor del av partiets politiska och ekonomiska beroende av Sovjet med satellitstater. Det fanns en, urvattnad, stalinistisk prägel över VPK.
Östblocket rämnade och upplöstes under perioden 1989-1991. För VPK innebar detta en snabb omvandling av partiet. Sovjets upplösning innebar naturligtvis att partiets beroende av öststaterna försvann. Vilket var positivt. VPK blev V och de stalinistiska traditionerna tynar nu bort. Men sammanbrottet för partiets organisering på arbetsplatserna påskyndades också. V blev det parti som kanske är allra mest beroende av stat och kommun för sin existens – både ekonomiskt och vad gäller möjligheter att agera i samhället. Partiet saknar alternativa inkomstkällor, saknar möjligheter att mobilisera facken till strid och är således endast ett utskott på statsapparaten. Den största skillnaden då Sovjet upplöstes blev politisk. Under Gudrun Schyman skulle V bli ett feministiskt och (demokratiskt) socialistiskt parti. Men feminismen kom att ersätta socialismen i alla dess former. De arbetare som vill diskutera hur löntagarna ska kunna ta kontroll över banker och andra storföretag har inget utrymme inom V. Även om många kvinnor inom offentlig sektor röstar på partiet är det varken löntagarmakt över storföretagen, eller inom kommunerna, som präglar dagens Vänsterparti.
I det Nya Vänsterpartiet (NyV) har klassfrågorna marginaliserats och reducerats till en läpparnas bekännelse. Socialismens kamp för arbetarkontroll över banker och storföretag har ersatts av en sorts borgerlig ”vänsterideologi” vars mest radikala uttryck utgjordes av parollen ”nej till vinster i välfärden”. Men även denna paroll är idag nedtonad. Då V år 2010 röstade för att Sveriges EU-medlemskap skulle skrivas in i grundlagen övergick partiet från att vara EU-motståndare till att bli EU-kritiker. Precis som borgarna och S försöker nu V att inbilla folk att det skulle vara möjligt att förändra unionen inifrån. Till det bättre.
Det som definierar dagens V är radikalfeminism, fri invandring i praktiken, hbtq+, förnekande av islamisternas strävan efter parallella samhällen liksom förnekande av hederskulturen. Inom partiet har det växt fram en auktoritär regim av förnekare. Gång på gång stämplas löntagare och pensionärer som rasister om de vill diskutera det hot mot kvinnor och barn som islamisterna och hedersförtrycket utgör. Det spelar ingen roll om de som vill diskutera är medlemmar i V eller står utanför. Alla behandlas som fiender. De som sätter tonen inom dagens Vänsterparti är den del av statsförvaltningen som barrikaderat sig på universiteten. Det är dessa som har format V till dagens auktoritära feministiska vänster.
Till skillnad från Socialdemokraterna saknar V en arbetarflygel som hämtar kraft i från fackföreningsrörelsen. Det finns därför ingen motkraft som, i viss mån, kan balansera inflytandet från statsförvaltningens falang inom V. Partiet befinner sig i en process av förändring. Mycket pekar på att V, under feminismens fana, i praktiken kommer att låta arvet från arbetarrörelsen dö ut. Då kommer V att bli ett renodlat borgerligt feministiskt vänsterparti. Detta har dock inte hänt ännu. Å ena sidan. Å andra sidan är det helt uteslutet att V skulle utmana S när det gäller inflytandet inom LO-facken och därmed bygga in en motsättning i sitt eget parti. Återigen: Nästan allt pekar på att V håller på att omvandlas till ett borgerligt feministiskt vänsterparti.
Bryt SD:s grepp över arbetarna
Vår beskrivning av Vänsterpartiets utveckling, och troliga framtidsutsikter, har uppmärksammats inte minst av arbetarna. Resultatet har blivit att de stora grupper av arbetare som bröt upp från S, under de väldiga nedskärningarna efter valet 1994, idag även väljer bort V. Stora grupper av arbetare har tagit klivet över blockgränsen och röstar nu borgerligt. SD är idag det näst största partiet bland arbetare. Deras stöd ligger på 26 % medan stödet för S ligger på 31 %! Trea kommer M på 13 %.
Alla kan se att SD har gått framåt. Nästan alla förstår att Socialdemokraterna har gått kraftigt bakåt. Detta är stora kvantitativa förändringar. Men alla förstår inte hur mycket som tillbakagången för S har minskat partiets självförtroende. Tillbakagången stärker ”statsförvaltarna” inom S. Dessa har länge önskat kapa banden till facken och därmed, en gång för alla, göra sig av med S tudelade identitet för att skapa ett borgerligt ”Folkpartiet Socialdemokraterna”. Löfven visar på denna utveckling. Han är till och med beredd att regera Sverige med en M+KD-budget som Centern och Liberalerna vägrade stödja! Det är svårt att förnedra arbetarrörelsen mer än vad Löfven nu gör. Och han kommer att misslyckas – antingen parlamentariskt eller i form av oacceptabla eftergifter.
Samtidigt öppnas ytterligare en spricka inom S. Socialdemokrater som varken är ”statsförvaltare” eller ”fackliga” befinner sig i en svår situation. De gillar inte Annie Lööf men förstår sällan att alternativet är att ta strid för att återvinna de arbetare som har gått till SD. Dessa grupper inom S, inte minst SSU:are, strävar oftare efter ett närmare samarbete med V. De misstar Vänsterpartiets ofta höga tonläge för politisk målmedvetenhet. Men vi upprepar: V rör sig i en borgerlig riktning – låt vara i en feministisk vänstervariant. För Socialdemokraterna innebär detta rena mardrömmen. Partiet riskerar att dra åt tre olika håll – samtidigt som det krymper. Men för S har regeringsbildandet till och med kommit att överskugga det växande hotet mot partiets själva existens.
Skälet att en ny regering dröjer beror dels på att S har svårt att acceptera en ny verklighet där partiet endast har 28 %, dels på att Centern och Liberalerna har svårt att välja mellan Socialdemokraterna och SD. Regeringsbildandets våndor speglar svårigheten hos alla inblandade att anpassa sig till en dramatisk och ännu ej avslutad omvandling av det politiska landskapet i Sverige.
Striden för att återvinna de arbetare som idag röstar på SD kan inte organiseras av en krympande socialdemokrati i upplösning. Därför för vi inom Arbetarpartiet diskussioner om att ställa upp i riksdagsvalet 2022.