Just nu är Brexit den fråga som helt dominerar nyheterna i Storbritannien. Om du slår på TV:n eller radion, eller om du öppnar en tidning, så handlar nästan allt om Brexit. Med rätta. Det styrande Torypartiets inkompetenta hantering av Storbritanniens utträde ur EU har lett till att landet nu befinner sig mitt i en politisk och konstitutionell kris.
Hela den föregående veckan var det tänkt att det brittiska parlamentet skulle debattera det utträdesavtal som premiärminister Theresa May hade förhandlat fram. Parlamentsledamöterna blev dyrt och heligt lovade att det skulle ske en ”meningsfull omröstning” när det gäller utträdesavtalet då debatten var avslutad. Det var uppenbart för alla att avtalet inte skulle röstas igenom i parlamentet. I sista stund backade regeringen från sitt löfte, avbröt den kvarvarande debatten och sköt upp den ”meningsfulla omröstningen” om den viktigaste politiska fråga som landet står inför.
I detta läge begärde Tory-partiets parlamentsledamöter en intern misstroendeomröstning mot premiärminister Theresa May. May vann med 200 röster mot 113. Även om detta kan verka som en trygg majoritet ska man komma ihåg att 140 av Tories parlamentsledamöter är avlönade av regeringen och har förbundit sig att rösta för den. De som röstade emot May gick lång utanför den hårda Brexit-flygeln inom hennes eget parti.
Detta gav Labour chansen att resa en misstroendeförklaring mot regeringen i parlamentet. Skulle en sådan lyckas kan detta utlösa ett nyval. Detta är Labours bästa chans att avsätta den Tory-ledda regeringen. Faktum är att Tories saknar egen majoritet i parlamentet och är beroende av stödet från Democratic Unionist Party (DUP) – ett protestantiskt nationalistparti från Nordirland – för att kunna styra. Men det var tydligt att DUP var mer rädda för en Labourregering ledd av Jeremy Corbyn än den oreda och inkompetens som Theresa Mays regering uppvisat. Så det var inte läge för en misstroendeomröstning.
Men Theresa Mays utträdesavtal är dött. Det finns ungefär 70 parlamentsledamöter från Tories som är beredda att krascha ut ur EU utan något avtal. Då Storbritannien har varit medlem i EU i 45 år, och har byggt upp omfattande handelsförbindelser med andra EU-länder, skulle ett sådant utträde leda till kaos där 40 kilometer långa lastbilsköer i Dover (den brittiska hamnstad som ligger närmast Frankrike) bara skulle vara ett av problemen.
De parlamentsledamöter som är lojala med May och hennes avtal är i minoritet. Många parlamentsledamöter motsätter sig Brexit överhuvudtaget (i omröstningen 2016 var det 52 procent som röstade för utträde och 48 procent som röstade för att stanna i EU). Det har uppstått ett dödläge där parlamentet är låst mellan inget utträdesavtal, Mays utträdesavtal och att stanna kvar i EU.
Det största problemet med Mays utträdesavtal rör Irland. Ett brittiskt EU-utträde skulle innebära ett återupprättande av landgränsen mellan Nordirland, som utgör en del av Storbritannien, och Irland. Det finns en landgräns även mellan EU-landet Sverige och Norge, som inte är med i EU. Skillnaden är att Norge har anslutit sig till EU:s gemensamma marknad. Theresa May vill att Storbritannien ska dra sig ur den gemensamma marknaden och tullunionen inom EU. Detta reser frågan om en ”hård” gräns mellan Irland och Nordirland med tullstationer, beväpnade vakter och hela paketet.
Toryregeringen har ignorerat irländarna. Den irländska befolkningen har inte röstat för störningar i sin handel. Irland ligger i EU:s västligaste del och det mesta av landets handel passerar genom Storbritannien. Att upprätthålla en öppen gräns mellan Nord och Syd utgör även en viktig del i den fredsprocess som inneburit att det sekteristiska våldet i Nordirland har upphört.
Mitt i det politiska kaos som råder i Storbritannien har vissa börjat kräva en ytterligare folkomröstning om EU-medlemskapet. Labour har motsatt sig detta i dagsläget. Corbyn har istället krävt ett nyval. Corbyns kritiker inom Labour har använt kravet på en ny folkomröstning som ett sätt att underminera hans ledarskap. Men Labour måste också respektera de 52 procent av britterna som röstade för Brexit som med rätta skulle bli upprörda om 2016 års folkomröstning gjordes om. Inga större materiella förändringar har skett sedan den förra omröstningen.
Vi ska komma ihåg att hela frågan om EU-medlemskapet på det stora hela taget har varit en diskussion mellan olika delar inom Torypartiet. Den förre premiärministern David Cameron utlovade folkomröstningen för att motverka hotet av att Tories skulle tappa röster till det högerpopulistiska partiet UKIP (som på många sätt liknar svenska SD).
Det råder inga tvivel om att en majoritet inom den brittiska borgerligheten – ledarskikten inom storföretag, banker, media, osv – motsätter sig Brexit. De föredrar Mays avtal före inget avtal alls. Men det finns en högerflygel inom Torypartiet som, helt orealistiskt, vill gå tillbaka till det brittiska imperiets gamla dagar. Deras plan är att använda Brexit för att göra sig av med en lång rad lagar och regleringar. EU-medlemskapet innebär nämligen, trots allt, vissa grundläggande rättigheter för löntagare och konsumenter samt regleringar rörande miljön. Den hårda Brexit-falangen inom Tories ser sin chans att konkurrera med EU-länderna genom ett ”race mot botten” och omvandla Storbritannien till en låglönemarknad.
Brexit är en viktig fråga för den brittiska arbetarklassen. Samtidigt har Labour stått vid sidan av i debatten medan Torypartiet hållit på att slita sönder sig självt. Labour respekterar resultatet i folkomröstningen 2016 men har samtidigt motsatt sig Theresa Mays utträdesavtal. Istället har Labour fört fram krav på ett utträdesavtal som innebär ett försvar av jobb och levnadsstandard.
Samtidigt är inte Brexit den enda fråga som står på dagordningen för brittiska löntagare. Sedan 2010 har Tories genomfört den hårdaste åtstramningspolitiken i Europa – undantaget Grekland. De har genomfört en slakt på det som finns kvar av välfärdsstaten. Angreppet har främst riktats mot de svagaste grupperna i samhället – funktionshindrade, ensamstående föräldrar, arbetare med utländsk bakgrund, de arbetslösa och de allra fattigaste. Under Tories styre har Storbritannien blivit ett land där folk tvingas köa vid soppkök som drivs av välgörenhetsorganisationer – ofta på grund av att de helt blivit av med sina sociala förmåner. Hemlösheten och uteliggarna har fördubblats i brittiska städer sedan 2010. Under åren som följt på den ekonomiska krisen 2008 har miljontals trygga anställningar omvandlats till otrygga. Detta har skett genom användandet av bemanningsföretag och intermittenta anställningar samt genom att anställda omvandlats till ”egenföretagare”. Hundratusentals har på detta sätt förlorat rätten till semester, sjuklön och andra förmåner som fackföreningarna kämpat för i generationer.
Valet av Jeremy Corbyn till Labour-ledare innebar att hundratusentals nya och yngre medlemmar strömmade in i Labour. Alla dessa nya måste ges en aktiv roll, tillsammans med fackföreningarna, för att Labour ska kunna vinna nästa parlamentsval. Utvecklingen i Storbritannien kan inte vändas med Corbyn som en ständigt radikal partiledare, i ständig opposition. Det krävs att Labour vinner nästa val genom en verklig folklig mobilisering för att skaffa det nödvändiga mandatet för att stoppa åtstramningspolitiken.
Fakta: Personer och partier
■ Torypartiet. Heter egentligen Conservative Party, men kallas traditionellt för ”Tories”. Det stora borgerliga partiet i Storbritannien. Innehar idag regeringsmakten.
■ Labour. Den brittiska motsvarigheten till Socialdemokraterna.
■ UKIP. United Kingdom Independence Party. Högerpopulistiskt parti som profilerat sig som EU-motståndare. Liknar till viss del Sverigedemokraterna, men saknar SD:s nazistiska rötter.
■ David Cameron. F.d. brittisk premiärminister som utlovade folkomröstningen inför parlamentsvalet 2015. Avgick 2016.
■ Theresa May. Tog över som premiärminister efter Cameron.
■ Jeremy Corbyn. Vänsterprofil som valdes till Labourledare 2015.
Fakta: Storbritannien och Brexit
■ 22 januari 2013: dåvarande premiärministern David Cameron lovar att hålla en folkomröstning om det brittiska EU-medlemskapet – om Torypartiet går segrande ur parlamentsvalet 2015. Detta som ett försök att stoppa tillväxten för UKIP.
■ 7 maj 2015: löftet om att hålla en folkomröstning om EU-medlemskapet bidrar till att Torypartiet vinner egen majoritet i parlamentsvalet.
■ 23 juni 2016: folkomröstningen om EU-medlemskapet genomförs. 51,9 procent av väljarna röstar för att Storbritannien ska lämna EU. Resultatet skakar om det politiska etablissemanget i hela EU.
■ 29 mars 2017: den brittiska regeringen lämnar in sin formella utträdesansökan ur den Europeiska Unionen.
■ 29 mars 2019 kl 23.00: Storbritannien lämnar EU – om allt går enligt planerna.