Åren 2011-2015 utgjorde en undantagsperiod för svensk asylpolitik. Under dessa undantagsår präglades asylpolitiken av den strävan mot fri invandring som finns hos bl a Miljöpartiet och Centerpartiet. Denna politik blev ohållbar och den 24 november 2015 tog Stefan Löfvens regering de första stegen mot att normalisera den svenska asylpolitiken. Nu har det gått mer än tre år sedan detta beslut. Situationen är ännu långt ifrån återställd. Trots detta har den nya S+MP-regeringen, i uppgörelsen med C och L, åter öppnat för att öka antalet asylsökande som kommer till Sverige. Denna politik är inte hållbar.
Låt oss göra en tillbakablick. Och låt dig nu inte skrämmas av de många tabellerna. Åren 2012 till 2015 kom nästan 350 000 asylsökande till Sverige. Under 2015, då trycket var som högst, sökte ca 163 000 människor asyl i Sverige! Detta år tog Sverige emot tre gånger så många asylsökande som Tyskland och åtta gånger så många asylsökande som snittet bland EU-länderna, sett till antalet invånare. Se tabell 1.
Besluten som Löfvens regering tog i slutet av 2015 innebar att antalet asylsökande kom att minska åren 2016-2018. Men trots att det hette att ”Sverige ska lägga sig på EU:s miniminivå” så tar Sverige fortfarande idag emot fler flyktingar än snittet inom EU. År 2017 kom det dubbelt så många asylsökande till Sverige jämfört med snittet för alla EU-länder, sett till antalet invånare. Detta kan du utläsa av tabell 2.
Att vara EU:s mest generösa land när det gäller att ta emot flyktingar har inte varit gratis. Åren 2011-2015 tredubblades statens kostnader för flyktingmottagande. Men medan antalet asylsökande minskade kraftigt efter 2015 så fortsatte kostnaderna för flyktingmottagandet att öka. Under både 2016 och 2017 uppgick kostnaderna för flyktingmottagning och etablering till hela 60 miljarder! Detta är en femdubbling jämfört med 2011 då kostnaderna uppgick till 12,1 miljarder. Och prognoserna i den senaste budgetpropositionen pekar mot att kostnaderna kommer att ligga högre än 2011 under hela perioden fram till 2021. Se tabell 3 nedan.
Alla som erkänner de offentliga resursernas begränsningar måste dra slutsatsen att det inte finns något utrymme för Sverige att åter försöka lösa flyktingproblematiken på egen hand. Men S, MP, C och L har valt att ignorera detta. Uppgörelsen mellan dessa partier innebär att den s.k ”tillfälliga asyllagen” från 2016 (se ruta i slutet) förlängs med två år. Men denna förlängning kombineras med att regeringen öppnar för att de som fått uppehållstillstånd som ”alternativt skyddsbehövande” efter den 24 november 2015 ska ges rätt till familjeåterförening.
De som berörs direkt av denna förändring är i sammanhanget inte så många. Enligt beräkningar gjorda av tidningen Expressen kommer ca 20 000 ”alternativt skyddsbehövande” som bor i Sverige att kunna ansöka om uppehållstillstånd för sin make/maka, registrerad partner samt barn under 18 år. Men de som funderar på om de ska riskera en livsfarlig färd över Medelhavet är väl medvetna om hur lätt eller svårt det är att få uppehållstillstånd i olika länder – och i vilka länder familjen kan få stanna. Sveriges öppna gränser åren 2011-2015 påverkade hur många som sökte sig hit. En signal om att det åter blivit lättare att få komma till Sverige kan komma att leda till att flyktingströmmarna åter ökar.
Detta är helt ansvarslöst mot bakgrund av att kostnaderna för flyktingmottagningen inte beräknas ha normaliserats förrän efter 2021! För oss i Arbetarpartiet är det självklart att det finns begränsningar för hur många flyktingar ett land kan ta emot. Dessa begränsningar sätts, precis som när det gäller alla andra sektorer i samhället, till största delen av de de ekonomiska ramar som bestäms av budgeten. Låt oss avsluta med att påminna om att Sverige under 2017 fortfarande tog emot dubbelt så många asylsökande som EU-snittet.
Fakta: Den tillfälliga asyllagen
■ Antalet skyddsgrunder minskades så att färre kategorier av asylsökande fick möjlighet att beviljas uppehållstillstånd.
■ Tillfälliga uppehållstillstånd blev regel istället för permanenta.
■ Rätten till familjeåterförening begränsades till de som fått uppehållstillstånd som ”flyktingar”. De som fått uppehållstillstånd som ”alternativt skyddsbehövande” får nästan aldrig rätt till familjeåterförening.
■ Försörjningskraven vid familjeåterförening skärptes. Den som vill få hit sin familj måste kunna försörja både sig själv och sina familjemedlemmar.
Makthavarna tappade kontrollen över flyktingsituationen
De skenande kostnaderna för flyktingmottagandet utgör troligen det tydligaste exemplet på att makthavarna hade tappat kontrollen över situationen.
Regeringen Reinfeldt införde Europas mest liberala flyktingpolitik genom den migrationspolitiska uppgörelsen med Miljöpartiet i mars 2011. Det är uppenbart att allianspartierna inte hade någon aning om vilka konsekvenser detta skulle få.
Migrationsverket varnade redan i maj 2011 för att flyktingströmmarna till Europa skulle öka under de kommande åren. Men i den ”Analys av utgiftsutvecklingen 2001-2016” som publicerades i samband med vårpropositionen 2012 räknade regeringen endast med en marginell ökning av utgifterna för flyktingmottagande. När regeringen senare i rapporten går igenom de utgiftsområden som ”uppvisar de mest betydande förändringarna … 2001-2016” nämns inte ens flyktingmottagandet. Återigen: medvetet vilseledande eller oförsvarlig okunskap?
Under de efterföljande åren var det inget annat utgiftsområde i statsbudgeten som skenade iväg lika mycket som kostnaderna för mottagning och integrering av flyktingar. Detta understryker vidden av den ansvarslöshet som präglade de partier som ingick i Reinfeldts regering.