Den 7 april var det två år sedan som terrordådet skedde på Drottninggatan. Fem människor dog, 15 skadades fysiskt. Men så många fler drabbades i egenskap av att vara släkt och vänner till offren.
Våra tankar gick till alla som drabbades – de som dog, de som skadades och alla de som sörjer.
Vi vill också sälla oss till de som skäms över beslutet att varken den svenska staten eller Stockholms stad bjuder in de överlevande, de anhöriga och alla som vill visa sitt deltagande till en officiell ceremoni på tvåårsdagen av terrordådet. I ett land som Belgien skulle detta vara otänkbart. Vi förstår den chock och besvikelse som den belgiske pappan till ett av offren på Drottninggatan visar över den uteblivna officiella ceremonin. För många anhöriga innebär det en ovärderlig hjälp i den oändliga sorgen om det officiella Sverige visar sitt stöd på ett tveklöst och bestående sätt.
Därför är det inte acceptabelt att den svenska staten och Stockholms stad avsäger sig detta stöd till de efterlevande med följande ord: ”fjolårets minnesceremoni var ett avslut och ett avstamp mot framtiden…”. Med vilken rätt uttalar sig en anonym källa på Stockholms stads presstjänst på detta sätt?
Det finns heller ännu inget officiellt minnesmärke över offren. Det är svårt att föreställa sig att något annat annat land i Europa skulle agera så här. Detta kan endast hända i ett land utan identitet.
Då det officiella samhället medvetet väljer att svika sina skyldigheter hoppas vi istället att civilsamhället, de många medmänniskorna, sluter upp på olika sätt.
Marika Atlegrim
Jan Hägglund