HISTORIA. Under tiden som nazisterna styrde Tyskland fanns det ett antal svenska kulturprofiler som villigt gjorde sig själva till verktyg för den nazistiska propagandaapparaten. En av dessa, och som den här artikeln handlar om, var Hugo Alfvén. Han var en mycket framstående svensk tonsättare och dirigent under 1900-talets första halva. Eftersom Alfvén var så framstående hade han en stark ställning inom det svenska kulturlivet. Detta innebar att hans betydelse för nazisternas propaganda blev desto större – liksom den skada hans eftergifter orsakade.
Nazisterna försökte på olika sätt stärka sitt anseende inom alla olika kretsar. Genom att använda sig av medlöpare fick dessa propagandainsatser en betydande effekt. Hugo Alfvén ställde vid ett flertal tillfällen upp vid tyska musikarrangemang under naziststyret och för den nazistiska Quisling-
regimen i Norge. I början av 1941 dirigerade han en orkester som spelade för en stor samling tyska diplomater och chefredaktörer för olika tyska tidningar, vilka hade i uppgift att sprida nazistisk propaganda till den tyska allmänheten.
Några månader senare uppträdde han med en konsert arrangerad av den norska Quisling-regimen och ställde upp i flera intervjuer för dess propaganda, både i tidningar och i radio. Han fick givetvis kritik i Sverige, men viftade bort allting med att han helt enkelt hade blivit inbjuden att uppträda. Det fanns däremot inte direkt någonting som tvingade honom att tacka ja.
Alfvén uttalade sig i den då nazistkontrollerade tidningen Aftenposten med stark aversion mot modernistisk musik, en musiksyn som låg i linje med nazisternas och som de därför kunde använda i sitt propagandakrig. Alfvén ställde även upp i intervju för det norska nazistpartiets eget organ Fritt Folk, som innan den tyska invasionen mottog direkt finansiellt stöd från Nazityskland och vars chefredaktör dömdes för förräderi till tolv års straffarbete.
Alfvén gjorde dock propagandainsatser för högerextrema rörelser redan långt innan andra världskriget. Efter att han 1925 besökt det fascistiska Italien uttryckte han besvikelse över att inte svenska ungdomar visade samma fosterlandskärlek och slog ”ett slag för svenskmannarättens bestånd”.
Under mellankrigstiden, men samtida med Tysklands nazistiska styre, deltog Alfvén 1937 i en demonstration mot att utländska musiker skulle få bosätta sig i Sverige, en demonstration med antisemitiska undertoner. Denna demonstration kom som en motreaktion mot att ett antal judiska musiker från Tyskland och i viss mån Norge fick en fristad i Sverige, något som Svenska Musikerförbundet protesterade mot, och dess demonstration avslutades med att Alfvén dirigerade den orkester som uppträdde.
Det är värt att nämna att det fanns samtida kulturprofiler i allmänhet, tonsättare i synnerhet, som valde att inte vara medlöpare till nazismen, utan istället valde en rakt motsatt väg. Ett konkret exempel var Wilhelm Peterson-Berger. Den nazityska regimen bjöd in honom för att uppträda, men han valde att säga nej. Han har själv formulerat sig på följande sätt kring det hela: ”Mina skarpa artiklar mot det exempellösa barbariet, grymheterna, rättslösheten, vari den forna kulturstaten Tyskland nedsjunkit under råa äventyrares och ignoranters välde, ha översatts och sänts till Göring m.fl. De brev jag erhållit från obekanta ursinniga tyskar bevisa detta.”
Ingen eller inget tvingade svenska musiker, författare, konstnärer och liknande att ställa upp i nazistisk propaganda. De som valde att göra det gynnade aktivt den nazistiska regimen i kraft av sina namn och tidigare karriärer och kunde därmed locka nya anhängare till den nazistiska ideologin. Andra världskriget var inte enbart ett militärt krig, utan, precis som alla andra krig, också ett propagandakrig och ett kulturkrig.
Flera svenskar valde att ställa sig på nazisternas sida i denna strid och Hugo Alfvén utmärkte sig med all tydlighet.