Det är sedan länge känt att EU har tillfälliga snabbinsatsförband, så kallade ”battle groups”, där svenska soldater ingått. Typinsatser för dessa snabbinsatsförband är separation av stridande parter, förebyggande av konflikt, evakuering av personal och stöd till humanitär insats. Men det är långt mindre känt att EU har upprättat en permanent styrka kallad Eurokåren (Eurokorps) som i dagsläget omfattar hela 60 000 soldater fördelade på 11 brigader plus staber och underhållsenheter.
Redan 1991 fanns början till Eurokåren i form av en fransk-tysk brigad, då under EG-flagg. Ett år senare, 1992, grundades Eurokåren i Strasbourg. 2001 omvandlades kåren till en snabbinsatsstyrka för EU och Nato. Eurokåren slogan är ”a force for the EU and Nato” och kårens officiella emblem är en blå-gul Europakarta som inkluderar hela Skandinavien. I kåren ingår, förutom trupper från Frankrike och Tyskland, även trupper från Spanien, Belgien, Luxemburg och Polen.
Den idag 60 000 man starka kåren är alltså ingen färdig EU-armé. Men kåren utgör definitivt början till en gemensam europeisk krigsmakt. Det första skarpa uppdraget för Eurokåren blev Bosnien. Där kom kåren att utgöra mer än en tredjedel av SFOR-högkvarterets personal. År 2000 fick kåren uppgift att bygga KFOR:s högsta stab i Kosovo. Delar av kåren har dessutom tjänstgjort i Afghanistan. Det är uppenbart att Eurokåren systematiskt söker erfarenhet av verkliga strider.
Genom Lissabonfördraget som slöts 2009 så stärkte EU sin gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik med en rad sammanslagningar. Under dessa förhandlingar, som pågick i flera år, uttalade sig Tysklands förbundskansler Angela Merkel i positiva ordalag om Eurokåren. Hon sa ”vi kommer att behöva röra oss närmare mot etablerandet av en gemensam europeisk armé”. Flera tyska tidningar uppmärksammade uttalandet, även brittiska The Times, men inte svensk press. Uppenbarligen ansågs budskapet vara för laddat.
Det finns fler politiker som har uttalat sig positivt till en EU-armé. Romano Prodi, tidigare ordförande för EU-kommissionen 1999-2004, ansåg att EU mer öppet skulle deklarera att slutmålet var en gemensam EU-armé. Tysklands försvarsminister sedan 2013, Ursula von der Leyen, signalerade efter sitt tillträde att målet om gemensamma väpnade styrkor för EU kvarstår. Men i Sverige tiger de etablerade partierna – från höger till vänster – och media om denna militära upprustning.