Den femte mars, bara timmar innan en fullskalig strejk skulle ha brutit ut, slöts ett avtal mellan Hamnarbetarförbundet och arbetsgivarorganisationen Sveriges Hamnar. Efter en strid med punktstrejker, omfattande lock-outer och hot om lagstiftning mot de strejkande fick Hamnarbetarförbundet äntligen det kollektivavtal man kämpat för sedan fackföreningen bildades 1972. Nya Arbetartidningen intervjuar Thomas Olofsson, aktiv i förbundsstyrelsen för Hamnarbetarförbundet, om den historiska striden och om framtiden.
Ni har fått ett kollektivavtal för första gången sedan ni bildades 1972. Vad betyder det konkret?
– Det innebär för det första att vi har blivit en förhandlingspart i hela Sverige. Vi får rätt till alla de saker som det står om i MBL – alltså insyn i företagen, krav på att företagen pratar med oss innan de gör omorganisationer. Dessutom kommer vi att ha rätt till inflytande över våra arbetsscheman.
– Men jag tycker att det viktigaste för oss är rätten till skyddsombud och rätt att få vara med i skyddskommittéer. Säkerhetsfrågan är avgörande i hamnarna. Tänk på att allt som vi lastar eller lossar väger åtminstone ett ton. Var och en kan förstå olycksrisken – och konsekvenserna om det blir en olycka.
Har ni varit helt uteslutna från diskussioner med arbetsgivarna om säkerhetsfrågorna?
– Nej. Fram tills för ett par år sedan fick vi vara med och diskutera dessa frågor i vissa hamnar, men det har varit upp till det enskilda företaget. Men då kom ett beslut från Sveriges Hamnar som beordrade medlemsföretagen att helt utesluta Hamnarbetarförbundet från alla samarbeten. Detta ledde till absurda situationer.
– I Piteå, där 100 procent av jobbarna är anslutna till Hamnarbetarförbundet, har man bussat in skyddsombud från Transportarbetarförbundet i hamnen i Luleå. Men hamnen i Piteå lastar papper – det gör man inte i Luleå. Därför kan inte skyddsombuden från Luleå säkerhetsfrågorna på samma sätt som de som jobbar i Piteå.
Kan du beskriva bakgrunden till konflikten?
– Det var beslutet från Sveriges Hamnar om att utesluta oss från allt samarbete som från början trissade upp konflikten. Beslutet innebar att vi förlorade alla skyddsombud, all facklig tid och alla fackliga lokaler som vi haft i flera hamnar. Vi krävde då att få träffa arbetsgivarna för samtal – vilket de vägrade.
– För att få arbetsgivarna till förhandlingsbordet la vi ned arbetet i några timmeskorta punktstrejker. Svaret på detta, från Arbetsgivarna, var en storlock-out på alla fridagar – vilket i praktiken skulle innebära en stor lönesänkning för de anställda. På detta svarade vi med ett varsel om total arbetsnedläggelse. Men innan strejken hann utlösas skrev arbetsgivarsidan under.
Under striden agerade arbetsgivarsidan mycket hårt mot facket och era medlemmar. Kan du ge några exempel?
– Timanställda fick höra av arbetsgivarna att de kunde bli fast anställda om de lämnade Hamnarbetarförbundet. Underförstått var att om de var kvar i Hamnarbetarförbundet kanske de inte skulle bli utringda så mycket i framtiden.
– På vissa hamnar hade företaget TV-skärmar med namnet på alla de som strejkade. Tanken var att öka trycket och att namn efter namn skulle försvinna från skärmen. De här idéerna kom sannolikt direkt från den centrala arbetsgivarorganisationen Sveriges Hamnar.
Striden blev mycket hårdare än strider på svensk arbetsmarknad brukar bli. Varför blev det så, tror du?
– Det här var en riktig strid – till skillnad från en del konflikter som mer liknar en pardans mellan arbetsgivaren och LO-ledningen. För oss i Hamnarbetarförbundet blev det ”nu eller aldrig” vad gäller möjligheten att få till stånd ett kollektivavtal.
– Arbetsgivarna, å sin sida, verkade tänka att de nu ville krossa Hamnarbetarfacket en gång för alla. Det märktes på deras hårdföra attityd. I detta finns också mycket politisk prestige från LO. De vill inte att ett förbund som står utanför LO ska få framgångar.
– Vi vill gärna samarbeta med Transportarbetarförbundet – men deras ledning har hittills varit helt avvisande till detta. Ledningen inom Transportarbetarförbundet har dessutom försökt hålla oss utanför.
Vilka var de viktigaste orsakerna till att ni vann striden?
– Jag kan säga så mycket som att det inte var några förhandlingstekniska knep. Istället var det absolut viktigaste våra medlemmars sammanhållning. Arbetsgivarna gjorde vad de kunde för att få folk att lämna facket – eller tappa sugen. Men vi stod enade. Ett exempel på kampviljan är att många inte ens tagit ut sin strejkersättning från facket.
– Kanske var det de stora exportföretagen som till slut tappade tålamodet med Sveriges Hamnar. Våra krav var ju bara att få ett kollektivavtal som i praktiken innebär att vi ska få vara med och förhandla lokalt om säkerhet och scheman. Detta är ju vardagsmat inom nästan alla andra branscher. Volvo och andra stora exportörer var nog inte beredda att lägga ned sin verksamhet för en sådan sak.
Vad blir Hamnarbetarförbundets viktigaste uppgift nu – efter segern?
– Vår fokus blir nu säkerhetsfrågorna. Vi vill bygga upp en organisation av skyddsombud. Enligt kollektivavtalet är vi nu en erkänd förhandlingspart. Men efter att avtalet skrevs på skickade Sveriges Hamnar ut ett brev till alla medlemsföretag där de uppmanade företagen att avsluta alla förhandlingar med Hamnarbetarförbundet i oenighet. Alltså oavsett vad facket begär!
– Kanske är detta bara en sorts försiktighetsåtgärd från arbetsgivarna – kanske menar dom allvar. Några arbetsgivare är ganska nöjda över att slippa att undanhålla information från 50 % av de anställda.
– Vägvisande blir nog vad som händer i hamnen i Göteborg där ett danskt företag tog över driften från kommunen. Detta företag har agerat mycket hårt mot alla fackliga – oavsett om de tillhör Hamnarbetarna, Transport, Unionen eller Ledarna.
– Den närmaste tiden kommer att utvisa om det blir fortsatta stridigheter eller om förhållandena normaliseras i Sveriges hamnar.