”Här tar vi emot det som ingen vill ha att göra med”. Jag undrar hur många gånger jag sagt det när folk frågar vad det innebär att jobba på en anläggning som tar emot farligt avfall. Vi tar emot alltifrån sådant som kan verka harmlöst, som färgburkar, oljefilter och spillolja, till kemikalier med varningstexter som lyder t.ex. väldigt giftigt, starkt frätande, extremt brandfarligt eller explosivt.
Vi som har jobbat med farligt avfall ett tag vet hur man ska hantera en lång rad olika ämnen för att inte utsätta sig själv, andra personer eller miljön för onödiga risker. Svårigheten består oftast i att ta reda på vad det är man har framför sig.
Alla kan identifiera och sortera saker som plast, metall, glas eller wellpapp. Det är också dom typer av avfall som väldigt många producerar till vardags och källsorterar för återvinning. Det är däremot nästintill omöjligt att med någon sorts säkerhet säga vad man har i handen om man bara får en omärkt burk som innehåller ett vitt pulver eller en omärkt dunk som innehåller en klar vätska.
Kan man inte få pålitlig information av den som lämnar ifrån sig avfallet så är ens hjälpmedel få. Det man har i det läget är sin syn, luktsinne och enkla tester i form t.ex. PH-prov för att ta reda på om ämnet är basiskt eller surt. Detta moment är det som är förenat med de största farorna. Vissa ämnen och blandningar känner man bara lukten av en gång, andra kan det räcka med att man öppnar locket på behållaren så exploderar den.
Jag skulle vilja att alla som gör sig av med farligt avfall tänkte på att tydligt märka upp vad det är för något. Dåligt uppmärkt avfall kan nämligen i värsta fall innebära livsfara för oss som ska hantera det.