United Kingdom befinner sig fortsatt i en politisk och konstitutionell kris. Landet ska officiellt lämna EU den 31 oktober. Den nye premiärministern Boris Johnson är fast besluten att så ska ske – så till den grad att han använt kuppartade metoder i ett försök att kringgå parlamentet. Kuppförsöket har av allt att döma misslyckats. Men ännu är det ingen som riktigt vet vad som ska ske den 31 oktober.
Boris Johnson har inte vunnit något val. Den förra premiärministern Theresa May avgick sedan hon misslyckats att få igenom sitt utträdesavtal i parlamentet. Johnson blev premiärminister sedan Torypartiets medlemmar valt honom till partiledare. Färre än 100 000 människor – till största delen rika vita män – röstade för honom. I United Kingdom bor 66 miljoner människor, vilket innebär att Boris Johnson valdes av 0,13 % av befolkningen. Att Johnson utsågs till premiärminister framstår som en kupp för miljontals av Labour-väljare.
Boris Johnson är alltså fast besluten att se till att United Kingdom lämnar EU den 31 oktober. Han har i praktiken ingen tid på sig att förhandla fram ett nytt utträdesavtal med EU. Och EU kommer knappast att gå med på några större förändringar i avtalet. I ett sådant läge har Johnson sagt sig vara beredd att ”krascha” ut ur EU – helt utan avtal. Johnson är rädd att Torypartiet ska förlora röster till det populistiska Brexitpartiet, som fick över fem miljoner röster i EU-valet (att jämföra med 1,5 miljoner för Tories), om de inte lyckas leverera ett EU-utträde. Men en ”no deal Brexit” skulle innebära en katastrof, bland annat när det gäller förlorade arbetstillfällen och raserade välfärdssystem.
Ingen av sidorna i folkomröstningen 2016 argumenterade för att United Kingdom skulle krascha ut ur EU utan någon som helst uppgörelse för hur handeln med EU-länderna ska gå till. En av ledarna för Leave-kampanjen 2016, Michael Gove, har understrukit detta i samband med den debatt som rasar idag. Framträdande Brexit-förespråkare som Nigel Farage (idag partiledare för Brexitpartiet) framhöll Norge som ett positivt exempel på ett land som går sin egen väg. Faktum är att Norge utgör en del av den gemensamma marknaden, vilket innebär att de ställer upp på alla handelsregler som EU enats om.
Labourpartiet och en klar majoritet av ledamöterna i det brittiska parlamentet, inklusive ett antal ledamöter från Torypartiet, är benhårda motståndare till en ”no deal Brexit” (ett EU-utträde utan avtal). Johnson har förlorat sin Tory-majoritet i parlamentet på grund av ett antal avhopp till Liberaldemokraterna så han befinner sig i en prekär situation.
En metod att stoppa en ”no deal Brexit” gick ut på att rikta en misstroendeomröstning mot regeringen. Labourledaren Jeremy Corbyn är beredd att leda en övergångsregering fram till ett nyval om en sådan misstroendeomröstning skulle vinna stöd i parlamentet. Ibland kan det vara nödvändigt att använda sig av parlamentariska manövrer som en del av klasskampen.
Vissa av ledamöterna som motsätter sig Johnson, som exempelvis Liberaldemokraterna, påstår att en ”no deal Brexit” vore en katastrof. Men de är rädda för en Corbyn-ledd regering – även en kortlivad sådan – och vägrar därför att samarbeta!
Johnson verkar fast besluten att använda sig av odemokratiska metoder för att få sin vilja igenom. I slutet av augusti bad han drottningen om lov att stänga parlamentet i över en månad, vilket hon gick med på den 28 augusti. Detta innebär att parlamentet är öppet ett par dagar i början av september för att sedan hållas stängt i fem veckor – fram till mitten av augusti. Detta är skandalöst. Stängningen av parlamentet sker via dekret och kan inte ändras av parlamentsledamöterna.
Syftet med stängningen är att Johnson vill förhindra att parlamentet ska rösta igenom lagstiftning som omöjliggör en ”no deal Brexit”. En klar majoritet av parlamentsledamöterna motsätter sig detta. Johnson är en premiärminister som inte har valts som trampar på parlamentets vilja. Det han sysslar med är en verklig kupp som en överväldigande majoritet av befolkningen motsätter sig.
Johnsons agerande ledde till protester i en rad städer runt om i United Kingdom redan samma kväll som kuppförsöket var ett faktum. På några få dagar hade över en miljon britter skrivit under en namninsamling i protest mot kuppförsöket. Lördagen den 31 augusti demonstrerade över 100 000 människor i över 30 brittiska städer under parollen ”stoppa kuppen”. Det var en anmärkningsvärd mobilisering som till största delen skedde spontant, då det inte fanns speciellt mycket tid att organisera protesterna. Jeremy Corbyn kommenterade protesterna på följande sätt: ”Ilskan över att Boris Johnson försöker stänga ned demokratin har varit bedövande. Folk gör helt rätt som är ute på gatorna”. Vissa av Labours parlamentsledamöter har även ställt krav på en generalstrejk.
Johnsons kupp utmanas nu i rätten, i parlamentet och, allra viktigast, på gatorna. Under den korta tid då parlamentet var öppet i början av september fick Johnson se sig besegrad och förödmjukad i frågan om huruvida House of Commons (parlamentets underhus) skulle få debattera risken för en ”no deal Brexit”. Johnson förlorade fyra av fyra omröstningar. Parlamentet har ”tagit tillbaka kontrollen” över händelseutvecklingen. Som ett svar på detta hotade Johnson att utesluta 21 Tory-ledamöter som gick emot honom. Detta innebär att sätta hårt mot hårt. Men det är också ett uttryck för desperation. Johnson har lyckats splittra Torypartiet.
En av de frågor där Johnson besegrades var i frågan om en lag som ska förhindra en ”no deal Brexit”. Lagen innebär att om Johnson inte får till stånd ett avtal med EU före den 19 oktober så ska datumet för utträdet automatiskt skjutas fram till den 31 januari 2020. Lagen har trätt i kraft, men hur det blir är fortfarande ovisst – Johnson har nämligen svurit att han tänker bryta mot lagen!
Den brittiska befolkningen har drabbats hårt av tio år med ständiga åtstramningar. Tories har sagt att det handlar om att vi alla måste betala priset för den kapitalistiska krisen 2008. Nu har Johnson lovat att det ska bli ett slut på åtstramningspolitiken och istället stora satsningar på olika sociala trygghetssystem. Det är uppenbart att Johnson håller på att förbereda sig för en valrörelse. Han har krävt ett nyval i mitten av oktober – före det officiella EU-utträdet. Brittiska arbetare är i stort behov av ett nyval för att kunna avsätta Tory-regeringen och istället välja in en Corbyn-ledd Labourregering. Men ett val i mitten av oktober skulle riskera att i praktiken bli en folkomröstning om EU-utträdet och inte ett tillfälle att debattera alla stora frågor som påverkar den brittiska befolkningen.
Labour har sagt att de inte tänker rösta för ett nyval förrän frågan om att förhindra en ”no deal Brexit” är avgjord. Och en majoritet av parlamentsledamöterna är fast beslutna att förhindra att Johnson använder sig av ett nyval för att tvinga fram en ”no deal Brexit”. Johnson behövde två tredjedelars majoritet i parlamentet för att kunna utlysa nyval – men detta var en av de fyra förlorade omröstningarna.
Krisen i United Kingdom fortsätter. I skrivande stund är det ingen som vet hur det ska sluta.
Fakta och bakgrund
Vad innebär lagen som ska stoppa ett avtalslöst utträde?
■ Om Boris Johnson inte har fått fram ett nytt utträdesavtal före den 19 oktober måste han, enligt lag, ansöka om att datumet för utträde ska skjutas fram till den 31 januari 2020.
■ Om EU föreslår ett annat datum måste Johnson acceptera detta inom två dagar. Under dessa två dagar har parlamentsledamöterna – inte regeringen – rätt att säga nej till EU:s datumförslag.
■ Boris Johnsons enda möjlighet att få igenom en ”no deal Brexit” utan att bryta mot lagen är att samla en majoritet av parlamentsledamöterna bakom detta före den 19 oktober – vilket är uteslutet under nuvarande förhållanden.
■ Lagen förhindrar inte en ”no deal Brexit” vid ett senare datum – som den 31 januari 2020 eller senare.
Vad säger EU om en förlängning?
■ Varken regeringscheferna i EU-länderna eller EU-topparna är särskilt roade av att skjuta utträdet på framtiden om inte Boris Johnson kan presentera ett nytt utträdesavtal som kommer att antas av det brittiska parlamentet. Detta kräver troligen att Johnson utlyser ett nyval.
■ Boris Johnson vill dock ha en ”no deal Brexit”. Eftersom alla 27 övriga EU-länder måste gå med på en förlängning skulle Johnson, teoretiskt sett, kunna övertala företrädarna för något EU-land att lägga in sitt veto. Men att något land skulle gå med på detta är mycket osannolikt.
Monarkin som vapen i klasskampen
■ Överklassen har även tidigare använt monarkin, och gamla kvarlevande lagar från medeltiden, som ett vapen mot arbetarrörelsen och folket. Detta har dock skett mycket sparsamt och som en sista utväg.
■ Ett exempel är från 1931, då Kung George V begärde att premiärminister Ramsay MacDonald skulle lämna Labourpartiet och bilda en samlingsregering som dominerades av Tories. Detta utgjorde en del i ett försök att splittra och tillintetgöra Labourpartiet.
■ Ett annat exempel är från Australien 1975. Den brittiska drottningen är även drottning över Australien och hennes personliga representant kallas generalguvernör. 1975 avsatte generalguvernören den folkvalda Labour-regeringen och tillsatte oppositionsledaren från Liberal Party till tillförordnad premiärminister.